När Leatherface drar igång tänker jag att det här blir mums filibabba. Hela förtexterna är som en slabbig snabbversion av Wrong Turn-filmerna fast utan dom synliga genetiska missbildningarna som det gärna kan bli om man skaffar barn med sitt syskon – och när dessa incesterier gått i arv i generationer.
Här är det en helt ”vanlig” white trash-familj som sitter runt matbordet under en födelsedagsfika men det är verkligen ”vanlig” med citationstecken. En mamma (Lili Taylor), ett gäng bröder, en tjuv, en tårta och en…motorsåg. Det är tämligen otäck stämning och det blir rätt blodigt. Snyggt filmat är det också.
Filmen utspelar sig 1955, alltså nitton år innan The Texas Chainsaw Massacre såg dagens ljus och Leatherface blev en skräckfilmsikon på riktigt. I dagens film får man se varför han blev som han blev. Och hur. Och när.
När eftertexterna rullar sitter jag helt stilla i soffan och tankarna bara virvlar runt. Det är så väldigt många scener i den här filmen som gör mig genuint ledsen. Sorgsam, liksom. Det här med att det finns folk som med sådan lätthet dödar andra ”för skojs skull”, det är ju LIV vi pratar om här. Och kom nu inte med det där snacket att det här är ”bara på film” för det ÄR INTE ”bara på film” sånt här händer. Det finns så väldigt många galna människor även i verkligheten som med ett stick/en kula/något ännu brutalare faktiskt tar någon annan av daga, en person som är någons son eller dotter, någons flickvän, pojkvän, man eller fru, nåns bästa vän, någons mamma eller pappa.
Att se en skräckfilm som denna och samtidigt befinna sig i detta tankemönster, det är fan inte bra för psyket. Verkligen inte. Jag får en klump i magen och jag undrar vad FAN jag pysslar med som alldeles frivilligt ser sånt här på min fritid. Det är ju hemskt! Vidriga människor utan tillstymmelse till empati, en mamma som jag hade önskat var ofrivilligt barnlös, läkare och mentalvårdare som saknar en hel del i sin utbildning. Och så jag då. Jag som mitt i all denna fruktansvärda och hyperblodiga misär faktiskt tänker ”men det här är ju banne mig riktigt bra!”. Jag är en sjuk människa men det är dagens sanning: jag tycker Leatherface är en riktigt bra skräckfilm. En skräckfilm som är gore:ig, blodig, vidrig, spännande, fruktansvärd OCH dessutom snyggt filmad, har jättebra effekter OCH bra skådisar – hur ofta händer det?
Lili Taylor är anledningen till att filmen ploppar upp på en 4:a i betyg för hennes närvaro är helt brutal. Hon ger mamma Verna redigt med kött på benen. Sam Strike som Jackson bör också nämnas som ett jätteplus. Filmens andra kända fejs, Stephen Dorff som polisen Hal Hartman, kör med konsekvent överspel som inte känns det minsta trovärdig i hans profession samtidigt som jag som medmänniska kan förstå varför han ballar ur fullständigt.
Nu blir jag väldans sugen på att se om den första filmen. Originalet. Den från 1974 alltså.
Jag kommer skriva om en skräckfilm varenda söndag under 2018. Här kan du läsa om filmerna jag hittills skrivit om och listan kommer fyllas på.
