Peter Greenaway är en av dom ”stora”, ”kända” filmskaparna som fått procentuellt sett väldigt lite uppmärksamhet på min blogg. Jag har skrivit om kroppar-och-kalligrafi-filmen The Pillow Book (med en naken Ewan McGregor) men that´s it. Givetvis såg jag Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare när den kom i slutet på 80-talet men då var jag betydligt mer av en kulturtant än nu och omfamnade pretentiösa filmer på ett vis jag aldrig skulle orka med idag.
Peter Greenaway är således en filmskapare jag känner naturligt motstånd mot och vad gör jag då? Tvingar mig på honom såklart. Det ska ju inte bara vara kul och smidigt att ha en blogg, den ska kännas också, det ska kännas, svida, svettas och – ja, faktiskt – drickas Samarin för att klara av det. Det var nämligen EXAKT det jag gjorde tjugo minuter in i den här filmen, jag tog mig ett glas Samarin. Magsyran fullkomligt vällde upp genom magen för det här är INTE en film i min smak, det här är INTE ett filmskapande som är lätt att ta till sig och det här är INTE underhållning på något plan – inte för mig.
Det som lockade mig med Dränkta i nummerordning var två saker: själva storyn OCH det faktum att filmen är från världens bästa filmår 1988. Den handlar om en kvinna som dränker sin man när han inte längre håller måttet och att hennes två döttrar gör detsamma med sina pojkvänner vad det lider.
Det fokuseras på tidvatten, badkar, kackerlackor, nakna kroppar (både kvinnor och män, hey, det är Peter Greenaway vi snackar om här). Det är många människor i bild samtidigt som alla gör olika saker, dvs det är rörigt som fan och detta ihop med mustiga färger, Michael Nymans klassiska fioler, frustande män som slickar på lår och låter som grisar, det är mat, och skägg och mat och hår och mat på tallrik och mat som dekor och det är köttigt och mycket och GE MIG MER SAMARIIIIIIN FÖR HELVETE!!!!!
Min intention att ge mig på fler av Peter Greenaways filmer slutar här och nu. Två recensioner räcker bra. Tack för mig. Hej.
