Etikett: Juliette Binoche

Publicerat

GHOST IN THE SHELL

1995 gjordes det en animefilm som heter Ghost in the shell. En film jag såg för fem år sedan och inte minns jättemycket av mer än att jag gillade den (text om den finns här för den nyfikne).

Nu har den alltså gjorts igen men denna gång som en spelfilm och med Scarlett Johansson i plastig naked-suit i huvudrollen, nåt som naturligtvis gör sitt till när man vill få unga män och gamla gubbar att pallra sig iväg till biografen.

1995 års Ghost in the shell var nästintill omöjlig att förstå men den här är aningens enklare. Den har en någorlunda rak story och även om jag inte har originalet i färskt minne så är det flertalet scener som är plagierade rätt av – vilket jag tycker är ett klart plus. Dom har alltså gjort filmen lite mer anpassad för en bredare (?) publik men ändå lyckats behålla animekänslan OCH tagit in en populär vit hollywoodskådis i huvudrollen som japanska Motoko/Mira/Major. I övriga stora roller ser vi dansken Pilou Asbæk, fransyskan Juliette Binoche, amerikanen Michael Pitt (men som nu tydligen heter Michael Carmen Pitt) samt japanen Takeshi Kitano.

Med en budget på 110 000 000 dollar och med endast 24 223 450 inspelade dollar (i USA tom 6 april) anses filmen inte som nån jättehit. Det skulle förvåna mig om den kommer gå med plus i slutändan. Däremot fattar jag att filmen kostat det den gjort för HERREGUUUUUUD va snygg den är! En fröjd för ögat på ALLA de sätt! Stor cred till alla inblandade i scenografin och med efterproduktion framför skärmar).

Musiken är nog annars det som fastnade mest hos mig. Det där elektroniska mys-blippet (som påminner om en sämre variant av Daft Punk´s ikoniska soundtrack till Tron: Legacy) är i sina stunder både kontemplatoriskt och pulshöjande. Kompositörerna Lorne Balfe (The LEGO Batman Movie, 13 hours och Terminator: Genisys mm) och Clint Mansell (Stoker, Black Swan, The Wrestler, Moon mm) har verkligen lyckats!

Det konstiga är att jag tyckte filmen var bra ändå var den sövande och jag slumrade till en stund när musiken var som härligast samtidigt minns jag knappt filmen såhär direkt efteråt. Den satte sig inte. Alls. Kanske beror det på att jag inte kände något för någon av rollfigurerna, jag hade behövt att Scarletts rollfigur presenterats lite mer ingående i början av filmen. För att karaktärsutveckling ska funka måste karaktären ha nån form av startposition. Nu kastades vi egentligen rätt in i filmen och det kan man säkert tycka både bra och dåligt om. Jag tycker lite dåligt.

Det bästa med filmen är dock Scarlett Johansson, när hon med sin docklika perfekta kropp slåss som en ninja och travar sunt som en skogshuggare med stolpig gång och fuktiga ögon. Hur kan man INTE gilla henne?

 

 

.

Det här var april månads filmspanarfilm och här kommer mina filmspanande vänners tankar om filmen:
Sofia
Henke
Carl
Johan
Mackan

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

Fredagsfemman #129

5. Alla har vi varit små

Ja så är det, även Dwayne ”The Rock” Johnson. Det är han med moppemuschen på bilden till höger. Såhär ser han ut i filmen Hercules som har premiär på bio idag. Mitt filmtips med The Rock är dock Pain & Gain. Heja Michael Bay!

.

.

.

4. Min bäste vän en vecka framöver (—–>)

.

.

.

.

3. Världskrig Z

Ska försöka mig på att läsa denna bok under veckan som kommer, jag hoppas den är lite vassare än filmen annars blir det Kristina Ohlsson eller Camilla Läckberg. #nolltålamodmedböckersomintefunkardirekt

.

.

.

2. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag tycker väldigt mycket om. Trots att Juliette Binoche är vacker som en dag är hon otroligt bra på att trovärdigt spela vanlig. Idag är hon aktuell i filmen Tusen gånger godnatt där hon spelar krigsfotograf. Trailern bådar gott och Jamie Lannister är med. F´låt, Nikolaj Coster-Waldau.

 

 

1. Eddie Marsan

Idag har Still Life premiär. Det är sannolikt en film du inte tror dig vilja se för det är en liten anspråkslös berättelse om en man som jobbar med begravningar och har inte ett dugg av sommarblockbusteraura över sig. Men jag tycker den är underbar. U-n-d-e-r-b-a-r. Precis som Eddie Marsan. Unna dig en stund medmänsklighet i biomörkret och se en man äta en kanelbulle på ett sätt som du aldrig sett en man äta kanelbulle på förut.

Publicerat

GODZILLA

Om jag säger såhär: den första teasertrailern som släpptes till den här filmen, den med the halo jump, är bland det maffigaste jag sett i trailerväg någonsin. Självklart gav den mig förväntningar minst lika höga som Godzilla är lång.

Är man ett fan av storvulna effektfilmer är Godzilla-premiären 2014 en lika viktig dag som Pacific rim-diton var i augusti 2013 och igår var det äntligen dags. Jag fick sällskap av fyra filmspanarvänner och jag kunde känna en viss sprattelspänning i luften hos oss allihop. Vi var glada, förväntansfulla. Skulle vi få se en såndär megamaffig matinémysrulle? Skulle hajpen hålla? Hur pass skräckinjagande kommer Godzilla vara om man jämför med Roland Emmerichs variant från 1998 eller med mina japanska fredagsmonster? 123 minuter senare var det (bara) tre i gänget som fortfarande log.

Det finns en hel del att säga om Godzilla anno 2014. En heeel del.

För det första: Persongalleriet är bedrövligt. Den lilla familjen Brody som filmen kretsar kring, pappa Ford (Aaron Taylor-Johnson), mamma Elle (Elizabeth Olsen) och lilla pojken Sam (Carson Bolde – burr – ser ut som en blandning av Fred Savage och pojken i Omen), mellan dessa tre finns noll kemi. Noll. Ford har varit borta i 14 månader och kommer hem till San Fransisco, är hemma några timmar och pussar på frugan innan det är dags att åka till Japan för att betala borgen för pappa Joe (Bryan Cranston i illasittande peruk och centimetertjockt med foundation i ansiktet) och ingen av dom verkar direkt ledsen för detta grus i maskineriet.

Pappa Joe är lite…fanatisk… kan man säga. Besatt. Han jobbade i ett japanskt kärnkraftverk som havererade i slutet av 90-talet. Det var en jordbävning sas det men Joe trodde och tror inte en sekund på det och i femton år har han jobbat i det dolda med att hitta bevis som påvisar motsatsen. Så, för det andra: Bryan Cranston är ingen skådespelare som imponerar på mig, inte i Breaking Bad och inte i något annat sammanhang heller. Här spelar han över, grimaserar när han ska leka ledsen, far ut med armar och händer för att förstärka andra känslor och ser ut litegrann som en buktalardocka. Han blir som en karikatyr av denne Joe, en karikatyr ritad av en tecknare som freebejsar blundandes med kolkrita.

För det tredje: första halvan av filmen är så Steven Spielberg-seg att första halvorna i Spielbergs filmer faktiskt inte är ett dugg sega i jämförelse. Det känns som att historien är onödigt omständigt berättad och jag känner mig otålig. Det spelar liksom ingen roll om det är hajar, dinosaurier, spöken, robotar eller japanska jättemonster jag väntar på, väntan känns alltid för lång. Jag vill SE och jag vill se NUUU!

Men så kommer då Godzilla. Första halvan av filmen är avklarad, transportsträckan till dom riktiga grejerna är över och Godzilla liksom vecklar ut sig, sträcker på sig och ja JÄÄÄÄÄÄÄVLAR alltså. VILKET MONSTER! Regissören Gareth Edwards och hans crew måste verkligen ha specialstuderat den ”riktiga” Godzilla (det japanska originalet) och inte bara vad gäller monstret utan känslan i hela filmen men jag kommer till det om en stund. Nu är det monsterfokus all the way baby.

Gareth Edwards version av Godzilla är det snyggaste, läskigaste och mest välgjorda filmmonster jag någonsin sett. Jag tror att Eiji Tsuburaya som gjorde effekterna till den allra första Godzillafilmen (1954) står på ett moln, klappar händer och gör raketen med dräggel i mungipan åt det här, jag tror inte att han kan fatta att det är sant, att det går att göra nåt liknande. Man förstår hur stor Godzilla är, man känner tyngden, den köttiga kroppen, dom hårda ödlefjällen och ögonen, man ser in i ögonen.

Det finns två megastora monster till i filmen men det känns som en spoiler att förklara hur och varför så jag hoppar det. Som summering kan jag bara säga att för det fjärde: JAG ÄR KÄR I GODZILLAN!

För det femte så är hela filmen enastående snyggt filmad. Färgerna, scenografin, känslan. Det finns ingenting i filmen som känns ”serietidningsestetik”, inga klara färger, inga uppenbara den-här-scenen–kommer-göra-sig–finemangs-i-TV-spelet utan filmen känns på många sätt som en fortsättning på 1954-filmen. Den känns gammaldags i positiv mening. Den känns äkta, som om det är verkligheten vi får se.

För det sjätte så har filmen en hel del rent korkade inslag (ett som innefattar en dörr, ett som innehåller ett borttappat barn som för the sake of the movie borde ha dött), det finns en hel del logiska – och onödiga – luckor som lika gärna kunde ha strukits från manus. Egentligen skulle filmen ha kunnat göras helt utan mänskliga karaktärer och då är vi tillbaka till punkt ett igen, att varenda karaktär känns som en nödlösning för att göra filmen känslosam. Är den då känslosam? Ja, på slutet men det har ingenting med människorna i filmen att göra.

Asch. Det finns så mycket att säga och tycka om den här filmen men till syvende och sist handlar det ändå bara om EN sak: köper du historien om Godzilla eller inte? Är monstret (monstren) så pass coola i din värld att allt hejsanhoppsan runtomkring blir sekundärt? Är du villig att blunda för fadäserna för att scenerna med monstren i bild ger dig gåshud?

Alltså, Godzilla har såååå mycket gemensamt med Pacific Rim för mig. Jag ÄLSKAR Godzilla-monstret. Jag ÄLSKAR bigassrobotar. Kan jag då göra annat än att älska både Godzilla och Pacific Rim? Nej. Precis. Så är det.

Vad tyckte kompisarna om filmen? Länkar till Jojje, Christian, Henke och Joel kommer vartefter deras recensioner finns tillgängliga. Och Vrångmannen satt på raden framför och fick överraskningsknack på axeln. Vad tyckte han om filmen? Filmitch såg den också igår och här är hans tankar om filmen. Och nu har även Sofia och Steffo sett den.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KVINNLIGHET

Förra månadens filmspanartema var manlighet och det solklara temat för denna månad blev således kvinnlighet.

Kvinnlighet på film är precis lika komplicerad och verklighetsfrånvänd som manlighet men oj vad det är kul att grotta i fördomar. Jag googlade även denna gång på temaordet och fick fram en hel del matnyttigt, som ett skitdumt kvinnlighetstest som jag givetvis inte kunde låta bli att göra. Manlighetstestet hittar du här och det testets första fråga är ”Brukar du oftast pissa stående?” till skillnad mot det kvinnliga testets första fråga ”Hur ofta sminkar du dig?”. Det hade varit roligt med exakt samma frågor.

Det finns ganska många kvinnliga stereotyper inom filmvärlden där kvinnlighetsfaktorn mest sitter i betraktarens ögon. Här kommer fem av dom, utan inbördes ordning.

 

5. Bambifjårtisar i flock

I väldigt många filmer ser vi tjejer som vid första anblicken skulle kunna vara tvillingar. Saken är bara den att dom är så många att vi snackar femlingar eller sexlingar här. Unga tjejer med smala ben, korta kjolar/klänningar, höga klackar, samma långa frisyrer men självklart är det en brunett, en svarthårig, en blondin, en rödhårig – och kanske nån gång ibland en korthårig stackare med glasögon som har fler hjärnceller än bambihorden tillsammans. Dom ska ju symbolisera (unga) killars fantasier, en för varje smak såklart och gruppen får därför gärna blandas upp med en tjej med avvikande etnicitet men fortfarande med samma längd, vikt, klädsel och frisyr.

Det här är den naturliga kvinnlighet unga tjejer jämför sig med och Sorority Row-gänget på bilden får ikläda sig rollen som exempel ty dom är värsta sorten. En teen-skräckis med enbart tjejer i huvudrollerna där likriktningen är det som är mest skrämmande. Alla lika, alla olika. Ja, kanske, men inte på film.

 

 

4. La Femme Française

Den franska kvinnan på film är nånstans en symbol för den intellektuella qvinnligheten och kanske även den köttiga, den syndiga, den nakna, den…..riktiga? Franska kvinnor på film har i princip alltid page, i princip alltid mörk page och i princip alltid lugg. Det är rött läppstift, det är kurvor, det är scarves, rött vin i stora glas och kyssar som låter.

Juliette Binoche, Béatrice Dalle, Audrey Tautou, Marion Cotillard, Amelie från Montmartre, Betty Blue, oavsett om det är skådespelare eller filmkaraktärer så är den franska kvinnan något alldeles extra, något lyxigt, något man inte sopar under mattan som vilken dammråtta som helst. Übervacker OCH mänsklig kvinnlighet.

 

 

3. Den galna och roliga tjockisen som alltid ska se fulare ut på film än hon egentligen är

En överviktig kvinna på film symboliserar oftast en rätt viktig del av kvinnligheten: humorn. Frågan är bara vilken sorts humor en kvinna tillåts ha på film. Oftast är denna typ av kvinna halvgalen, knepig, har fula kläder, är vulgär och sminkas aldrig någonsin snyggt. Rebel Wilson och Melissa McCarthy är dom mest aktuella kvinnorna i denna grupp och dom båda har liksom fastnat där, kanske för att dom gör det bra, med stil och faktiskt ÄR roliga på riktigt. Dom båda är dock betydligt vackrare i verkligheten än dom görs på film. (Snygg-Rebel, Snygg-Melissa).

 

 

2. Tuffa actionbrudar med bröst som inte rör sig när dom springer eller hänger det minsta när dom har vitt linne utan BH

Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget. Angelina Jolie gör inte det. Ingen actionbrud gör det. Actionbrudar på film har kroppar som inte finns. Dom är vrålstarka i muskler som inte syns. Dom är vrålsmarta men tillåter sig bete sig som våp om situationen så kräver. Dom är aldrig hungriga, blir sällan lortiga bara blöta och blir dom blöta så är det bara på överkroppen och när dom har linne. Det vita.

Den här formen av filmisk kvinnlighet främjar inte joggande, inte motion över huvud taget. Alla kvinnor vet redan att det är kört. Det går inte att bli Angelina Jolie. Kvinnor som hon finns inte, eller gör dom?


1. The-girl-next-door, charmtrollet som som inte alls är nån granntjej

Dom kläms in i allt från romcoms till dramor och thrillers, dom ”vanliga” tjejerna, dom med jeans och tofs som skulle kunna vara din syster, kompis, arbetskamrat eller – granne. Det här är tjejerna som alltid drar till sig nån hunkpolis om dom är änkor och ensamma med flera små barn, inte nån vanlig svennebanankille som jobbar på nåt lager som det skulle ha varit i verkligheten. Det här är dom snälla killarnas tjej och den kvinnlighet hon utstrålar är den ofarliga.

Det är ingen fara att bjuda ut granntjejen på middag, ingenting jobbigt kan hända, inget värre än att hon tackar nej vilket hon sällan gör eftersom hon är så in i bängens positiv och spontan. Den här tjejen är nämligen helt vettigt fungerande, hon är schysst, hon kan ramla gulligt, hon kan skratta med hela kroppen, hon behöver inte borsta håret, bleka tänderna eller ha rena brallor, hon är fin ändå. Att den här typen av kvinna på film alltid spelas av asvackra skådespelare har vi liksom vant oss vid.

Vi kvinnor fattar att vi inte är några Sandra Bullocks eller Jennifer Anistons eller Zooey Deschanels, det är bara lättare att identifiera sig med denna typ av kvinnlighet än med actionhjältar med stenhårda tuttar och fjårtisar utan hjärnor. Kvinnlighet på film är alltså precis lika lurig som manlighet. Det är liksom maxat åt alla håll och kanter. Filmer om ”vanligt folk” växer inte i klasar på vintergröna träd och kanske är det tur det. Film är ju ändå film, inte verklighet.

Mina filmspanarvänner skriver också om kvinnlighet idag. Klicka in på deras bloggar och läs vettja. Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Flmr, Har du inte sett den (pod), Fripps filmrevyer,  Filmitch och Except fear.

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

ELLE

Är det alla gifta mäns dröm att köpa sex? Finns den lyckliga horan? Går det att ha ett långt äktenskap som inkluderar ett aktivt sexliv? Kan en prostituerad få känslor för en torsk? Kan en torsk känna respekt för en prostituerad? Kan en prostituerad ha ett vanligt förhållande och vara öppen med sin syssla för sin pojkvän? Hur känns det för en mamma när hon förstår vad hennes dotter jobbar med?

Anne (Juliette Binoche) är journalist på tidningen Elle och ska skriva ett ingående reportage om prostitution. Hon träffar två unga tjejer, Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig), som tjänar sina pengar på att prostituera sig och Anne kommer dom nära. Mycket nära. Hon kommer så nära att deras berättelser om sexuella äventyr letar sig in i hennes medvetande och förändrar hennes liv. På nåt sätt. Tror jag.

Elle är en komplicerad film. Elle är en film som gör att jag skulle vilja vara en fluga på väggen på en riktig hardcore feministkongress om denna film skulle diskuteras. Samtidigt tvekar jag för jag tycker inte filmen är särskilt bra ändå tänker jag på den. Frågorna hopar sig och kanske är det det som är meningen. Jag vet inte. Jag vet liksom inte vad baktanken är. Är det att visa onaniscener i närbild eller att filma en naken man som kissar på en ung flicka eller när samma nakna man lirar lite gitarr sådär anspråkslöst efter den långa heta – och dyra – natten och både han och den köpta kvinnan sjunger tillsammans som om det vore en alldeles vanlig bortamatch?

Juliette Binoche är alldeles lysande precis som hon alltid är. Hon är fantamej SJÄLVLYSANDE! Det är inga lätta rollprestationer för någon av dom tre huvudrollsinnehavarna och alla tre tjejerna klarar det galant. Männen är mer i periferin. Är dom inte kåta, skrynkliga, otäcka, ömsinta, gråtmilda, vanliga och gitarrplonkande så är dom som Annes äkta man som i sista scenen visar exakt vad en man är bra för (och till för) i hennes liv: att öppna locket på en glasburk när hennes nypor är för svaga. Och då blir jag lite arg och ännu mer förvirrad. Vad är det hon vill Malgorzata Szumowska? Hennes manus och regi är inte direkt övertydligt. Eller är det det?

Filmen går att streama gratis på Lovefilm

Publicerat

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)

 

Publicerat

7 skådespelerskor jag verkligen gillar

Nu ska jag försöka mig på nåt som egentligen är en omöjlighet, jag ska försöka lista mina sju favoritskådespelerskor. Det finns så många att välja bland och så många jag verkligen högaktar men när jag gjorde mitt val utgick jag från en enda sak: skådespelerskor som enbart med sitt fejs på filmfodralet/affischen skulle få mig att hyra/se filmen.

Varför just sju? Jo, det bara blev så. Filmitch började med sina sju, Fripps filmrevyer och Rebecca tog efter och nu är det min tur. Sju är en bra siffra. Fem är för lite, tio för mycket, precis som att en chartervecka är för lite och två för mycket. Tio dagar skulle vara lagom.

Men nu är det dags för mina skådisfavvisar, superbegåvade kvinnor som jag gärna, mycket och ofta ser agera på vita duken. Listan är utan inbördes ordning. Nån måtta får det va.

7. Jennifer Aniston

Jo, jag går på det VARJE GÅNG. Jennifer Anistons plattångade frisyr på ett filmfodral och vips är jag där, nyper filmen, tittar och ler.

Ja, jag ler. Ibland skrattar jag, ibland suckar jag, ibland blir jag arg för att filmen i sig är kass men Jennifer är stabil som en gammal åsna. Jag vet liksom att vad som än händer, hur filmen än är så är det mysigt att se henne, att få umgås med Rachel en stund igen. Sen ser hon så satans fräsch ut. Och hon verkar klippa topparna typ varannan dag. Det är inget kluvet där inte. Och hon har en klockren komisk tajming, helt i klass med Kristen Wiig som jag tycker är den bästa av dom alla. Fast hon är inte med på listan. Inte den här gången.

 

6. Charlize Theron

En av världens vackraste människor och en av världens bästa skådisar, det är en kombination som väldigt sällan fungerar men här gör det det. Det blir Bulls-eye helt enkelt!

Charlize verkar även besitta en egenskap som är sjukt charmig i sammanhanget och det är att hon inte verkar bry sig om hur hon sitt ut, vilket såklart är nonsens, jag vill inte ens tänka på hur mycket tid och pengar hon lägger ner på att bibehålla sitt arbetsredskap men jag vill gärna tro att hon vaknar på morgonen och ser ut sådär. Fast…det gör hon ju. Men utan smink! Gode gud så snygg hon är!

Så tänker jag på hur hon såg ut i Monster och då blir jag ännu mer imponerad. Hon går in i rollen som vilken skådespelare som helst, gör det som krävs och fixar det bäst av alla.

 

5. Carey Mulligan

”Det” är något som är svårt att förklara. En del människor har ”det”, dom flesta har det inte. Carey Mulligan har ”det” som gör att hon når ut genom bioduken på ett sätt som få andra skådespelare gör, blicken dras till henne, hon syns och märks fast hon egentligen ser ganska vanlig ut och det är en riktigt vinnande kombo om man ska försörja sig som skådis.

Carey Mulligan kommer aldrig ha några som helst problem med det. Hon kommer få roller så länge hon själv vill och längre än så kan jag anta. Hur långt hon når, hur högt bland stjärnorna hon siktar, det vet bara hon. Det jag vet är att hon kan bli precis hur stor som helst. Hon är redan på god väg.

 

4. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag följt med stort intresse sen jag såg Varats olidliga lätthet 1988. Då förstod jag nog inte hur bra hon var, jag vet inte om jag fortfarande har fattat det. Jag vet bara att varje gång jag ser henne tänker jag ”Satan så bra hon är!” och sen tänker jag inte på att det är hon nåt mer, hon blir karaktären alldeles oavsett om hon rullar egna chokladpraliner i Chocolat, ligger med Jeremy Irons i Begär, strippar för Robert Pattison i Cosmopolis, hjälper Kieslowski till stordåd i hans Trikoloren-filmer eller Michael Haneke för den delen. Hon levererar och hon är ALLTID intressant.

 

3. Sandra Bullock

Jag tror jag har varit kär i Sandra Bullock sen jag såg Speed för tusen år sedan. Jag tycker om henne som om hon vore min vän, lite som en låtsaskompis, som Alfons polare Mållgan. Hon är någon som jag unnar allt gott, all framgång som finns, alla pengar i världen, kärlek, mysipys, en bra fönsterputsare, sköna skor, doftsljus som luktar gott på riktigt inte bara stinker kemikalier. Alltså ALLT gott önskar jag henne. Snacka om att hennes girl-next-door-approach funkar.

Sen har jag förstått att det är lite mesigt att gilla Sandra Bullock, lite töntigt, lite ”fel”. Det struntar jag i, självklart gör jag det. Precis som jag skulle göra med en verklig vän så backar jag upp henne i vått och torrt. Hon är cool som fan tycker jag!

 

2. Emma Stone

Hade jag haft balkongdörren öppen när jag såg Easy A så hade Emma Stone blåst mig över balkongräcket. Nu var det bara vardagsrumsmattan jag lyfte ifrån och varje gång jag ser henne på film så minns jag den känslan. Hon är bara S Å bra!

Just nu finns det många unga tjejer som visar äldre skådespelarkollegor var skåpet ska stå och det gör mig jätteglad! Framtiden känns mer än säkrad. Personligen – och just nu – tycker jag Emma Stone är den bästa av dom alla och hon förtjänar verkligen en plats på den här listan.

 

 

1. Nicole Kidman

Den solklara ettan på min lista är Nicole Kidman. Om jag kunde avguda en annan människa, om jag var funtad på det sättet, då skulle jag avguda Nicole Kidman. Och vore jag kille och skitsnygg så skulle jag jaga henne till världens ände, tills hon föll över kanten och jag kunde rädda henne sådär modigt med min cape och mitt svärd.

Nämen nä, jag ska inte överdriva här men för att fortsätta och utan att göra just det jag inte skulle göra så tycker jag att Nicole Kidman har allt som krävs för att få kallas FILMSTJÄRNA. Hon är spännande, asvacker, känns lite knepig, väljer roller som om hon hade en inbyggd perfekt kompass som alltid pekade i rätt karriärsriktning, är äckligt snygg i såna där korsettklänningar som ger en midjediameter på fjorton centimeter och hon gör sitt jobb med perfektion.

Jag missar aldrig en Nicole Kidman-film. Dom jag ännu inte sett har jag sparat med flit. Jag får panik i magen när jag märker att jag snart måste börja om från början igen, se hennes gamla Lugnt vatten och Days of thunder, vilket i och för sig inte gör nånting men Billy Zane klarar jag mig mycket bra utan.

Det var min lista. Mina sju favvosar. Bubblare finns det såklart en hel drös av och jag kan inte strunta i dom. Ellen Page,  Vera Farmiga, Anna Kendrick,  Michelle Williams, Marion Cotillard, Julianne Moore, Diane Keaton, Kristen Wiig och Ellen Barkin, nästa gång jag gör en sånhär lista kanske det är er tur, eller så har ni blivit omsprungna av några nyfunna förmågor som golvat mig totalt. Vem vet?

Publicerat

COSMOPOLIS

Tänk dig att en trasig bitter man står med en stor pistol riktad mot huvudet på en yngre svinrik storstadsyuppie. Han måste döda rikisen, han bara måste för hans fotsvamp har talat till honom. ”Jag har assymetrisk prostata” säger rikisen. ”Jag med” säger den bittra jäveln.

Tänk dig den scenen. Sug på den. Sug på den suggestiva bismaken av talande fotsvamp och snälla gör det en liten stund till. Det kommer en förklaring till varför, jag lovar.

Jag läste recensionen av David Cronenbergs nyaste skapelse Cosmopolis i Svenska Dagbladet i fredags. Det gav mig absolut ingenting. En massa uppstaplade ord till synes utan röd tråd som utmynnande i en fullpoängare från Jan Söderqvist är knappast ett rättesnöre för mig och texten inte något som gjorde till eller ifrån för mina förväntningar på filmen, dock slog det mig att texten var förvånadsvärt spretig.

Nu såhär ett par timmar efter att jag lämnat biosalongen kan jag bara säga Jääääy, Jan! Snyggt jobbat. Spretigt, my ass, den där recensionen är lika glasklar som en monteringsanvisning för bokhyllan Billy. Jag tar tillbaka allt jag tänkt för det är ingen lätt match att beskriva en film som Cosmopolis.

Det lättaste är kanske att återge dom spontana utrop jag hörde inne på biografen:

Nä nu skiter jag i det här! (en 25-åring tjej sekunden innan hon lämnade salongen efter dryga 50 minuter)

Ja fy fan! (hennes kompis som gick samtidigt)

Pieeeeeeewwwwwww. (Den där lättnadens suck jag hörde från dom två medelålders kvinnorna som gick drygt tio minuter efter dom två första).

Det här är den sämsta film jag sett i h-e-l-a mitt liv. Den absolut och utan tvekan sämsta. Ever. (Mitt manliga sällskap när filmen var slut)

Det här var faaaan ingen film ens. (Min dotter när filmen var slut och som sett fram emot detta som en utsvulten geting på ett barnkalas i juli då Robert Pattinson är sååååå snygg)

Jag vill helt enkelt aldrig mer se en film med Robert Pattinson. (Sagt av mig OCH mitt sällskap och dottern blev inte ens förbannad åt detta uttalande)

Cosmopolis är en såndär film som är så dålig att jag inte ens ids bli arg. Det är en film som leker svår, som inte kan säga en enda normal uppbyggd mening som inte behövs analyseras en fyra-fem varv och när jag analyserat klart har jag enbart förstått att undermeningen, den smarta, den komplicerade, är lika djup som en plaskpool på en radhusgräsmatta.

Om nu Don DeLillos bok med samma namn (som jag inte läst) är skriven med så styltig dialog som den är i filmen då förstår jag inte David Cronenberg alls. Det måste vara en del av den konstnärliga friheten att se till att skådespelarna pratar så det är funktionellt för filmen. Här blir det så kallt och så hackigt att vi i publiken skrattar åt Robert Pattinsons fullkomligt personlighetsdöda Eric Packer (Pattinson), det blir så fånigt att trots att Pattison nästan visar snorren så drar dottern fram mobilen och börjar instagramma – fast hon mycket väl vet min inställning till överträdelse av biografhyfs – men hon skiter i det för filmen ”är så dålig så man dööööör”. Jag håller med henne men jag dör inte, jag suckar, skrattar, skruvar på mig och vill bara att filmjäveln ska ta slut.

En pajkastningsscen får mig att gurgelfnissa så jag hade ramlat omkull om jag stått upp och när Packer med huvudet fullt av bakverk beger sig till frisören för att klippa sig (och vi har följt åkturen till den där förbannade frisören i över en timme – låter spännande va?) och väl kommer fram så börjar den gamla genuina barberaren att klippa honom med halva skallen full av kladdigt mjölgrädde. Trovärdigt? Ja, verkligen och det säger jag med min mest bitterironiska röst.

Bitter var det ja. Den bittra mannen med fotsvampen i recensionens början, har du sugit klart på den tanken än? Bra. Låt det vara så. Den scenen finns nämligen i filmen, plagierat rätt av i min text och andemeningen i detta är skummare än varenda kladdig skalbagge eller ultrablodigt effektsökeri som var så vanligt i Cronenbergs tidigare filmer.

Jag har sett många filmer av David Cronenberg i mina dagar och jag trodde att han med Cosmopolis skulle hitta tillbaka till det fantastiska han skapade med sina ”vanliga” filmer A history of violence och Eastern Promises (och som försvann som en avlöning med Freud, Jung och Kiera-hajen i A dangerous method förra året) men jag hade så jävla fel som en människa kan ha. Trailern är en riktig lögnhals, den är Pinocchio i teaserformat och jag känner mig sjukt barnsligt snuvad på konfekten.

Jag vet att det kommer vara svårt att undvika men jag skulle klara mig alldeles utmärkt om jag slapp se Robert Pattinson agera under resten av mitt liv.

Publicerat

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.

När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).

Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.

Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin).  I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.

Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.

Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.

Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.

1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.

2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo

3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.

Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?

[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]

Publicerat

Möte i Toscana

Det finns tre ställen i världen som mer än alla andra verkar locka svenska biobesökare, åtminstone om man ska tro filmtitelöversättare. Det är Paris, det är New York och det är Toscana.

Le voyage du ballon rouge (även den med Juliette Binoche) blev Höst i Paris, Happythankyoumoreplease blev Kärlek i New York, Ett ufo i New York (med Eddie Murphy) heter egentligen Meet Dave och Under the Tuscan Sun blev kanske inte helt otippat Under Toscanas sol.

Visst, jag håller med, det sistnämnda exemplet är ingen höjdare men likväl är det en medioker film som ändå drog ganska många till biograferna, vilket den inte hade gjort om inte haft en massa solrosor på filmaffischen i kombination med ordet Toscana. Hade den hetat Jag och mitt olivträd eller Frances förlorar allt och flyttar utomlands så hade den gått en vecka på bio på sin höjd.

Den här filmens originaltitel är Copie conforme. Hade den funkat som publikdragare? Jag tror inte det. Filmbolaget verkar inte lita på originalaffischen heller utan har helt sonika färglagt den svenska varianten och gjort den till något klämkäckt europeiskt ”Almodovarskt”  och nu när jag sett filmen kan jag bara säga att den där dagisteckningen inte har något som helst med filmen att göra, vilket faktiskt inte den strama svart-vita här nedanför har heller.

Historien om den engelske författaren James Miller (William Shimell) som möter den franska kvinnan (Binoche) när han föreläser om sin nya bok (ja den heter Copie conforme) är till en början inte så värst engagerande. En skum liten stalker-känsla smyger sig in och jag både undrar och inte undrar varför kvinnan så gärna vill träffa Miller igen, varför hon är så underlig mot sin unga son, varför hon åker iväg med författarsnubben som hon egentligen inte känner och varför han åker iväg med nån brud som uppenbarligen är nån halvhysteriskt fan. Vad är det dom behöver?

Boken Copie conforme (översatt: Bestyrkt kopia) som Miller skrivit handlar om kopior i konsten och om dom egentligen har samma värde som originalet eftersom kopiorna faktiskt stärker originalets ”varumärke” och det tål ju att tänkas på. Mycket av det som avhandlas i filmen är tänkvärt, speciellt om man överför orden ”original” och ”kopia” till kärleksrelationer. Om ”originalet” är det VI som träffas och är nykära och bombsäkra på ett liv tillsammans, är då ”kopian” det som blir efter några år, den lite sämre urvattnade blekta varianten av det som var så sprudlande rätt från början – eller är det precis tvärtom?

Filmen kretsar kring dessa två huvudroller och inte så mycket mer. Juliette Binoche är vivid fransyska i kvinnliga kläder, en roll som hon oftast har/får och förvaltar fint. William Shimell är en ny bekantskap för mig och han ser ut som en äldre bror till Sex and the city-Carries stora kärlek Mr Big.

Det stora ”felet” med att ge en film en hittipå-titel som Möte i Toscana är att titeln startar förväntningar i min skalle, förväntningar som stavas vackra vyer, putsade och lite trasiga hus, lukten av terracottakrukor och mullig jord, plantor, kvinnor i gummistövlar och blommiga klänningar, män med linnebyxor, rött vin i överdimensionerade glas, såna grejer. Filmens verklighet är inte sån. Det är som att se kamerasvepningarna över Stockholm när det är Allsång på Skansen på TV och sen försöka tro att det där är det verkliga Stockholm, att det där är vardagen för oss huvudstadsbor, att det där är vad alla stockholmare ser när dom drar upp persiennerna om morgonen.

Det Toscana jag upplever i den här filmen är en kuliss och knappt det. Huvudrollen innehas av Herr Dialog, vem som pratar är sekundärt men vad som sägs förstår jag ska kännas viktigt och intelligent. Fast det är ganska banalt också ibland och lite skrattretande högtravande och ja, nu säger jag det igen, det är bajsnödigt på sina ställen. Sen saknar jag lukten av fuktig kalkputs, men det är en annan femma.

[Laterna Magica tyckte väldigt mycket bättre om filmen än jag. Recensionen kan du läsa här.]