Etikett: Juliette Lewis

Publicerat

Fredagsfemman #173

5. San Andreas X 2

Undrar hur det kommer sig att det ofta kommer ”tvillingfilmer” när Hollywood slår på stora trumman? Samtidigt som Dante´s peak kom en annan vulkanfilm, Volcano. Samtidigt som Hitchcock kom TV-filmen The Girl. Samtidigt som Twister kom Tornado. Och nu, med biopremiär idag, kommer San Andreas, katastroffilmen med den riktigt storslagna trailern och Dwayne Johnson som den store hjälten. Och vad ser jag? Det har – självklart – släppts en tvillingfilm till även denna film: San Andreas Quake, filmen med det respektingivande medelbetyget 2,2 på IMDb. Kommer jag se den? Troligen. Kommer jag se den ”riktiga” San Andreas-filmen? Givetvis!

.

.

.

4. Sista dagen för Mordmysteriemiddagstävlingen

Vill du vara med och tävla om en middag där du samtidigt ska vara delaktig i – och lösa – ett mordmysterium, typ Cluedo fast live? Idag är det sista chansen! Klicka här!

.

.

.

3. Utflyktstips inför sommaren

Snart beger vi oss in i sommarmånaderna och det är kanske inte alla av oss som har semesterveckorna fullproppade med jorden-runt-aktiviteter. Så här kommer två tips på filmnördsvänliga lagom-utflykter. 1. Besök ett bibliotek. Vill du vara lite kräjsy, sätt dig på en buss/tunnelbana och besök ett bibliotek i en annan förort/ort. Du kan nämligen hyra/låna film på biblioteken, kanske även hitta guldkorn som kan vara svåra att spåra upp på andra sätt. 2. Gå på loppis och fynda film! Har du dessutom en VHS-spelare i din ägo och inte bryr dig om dina sommarfilmer knastrar och sprakar lite och har textremsor med gula bokstäver är det superlätt att för samma pengar som en Tip Top komma hem med en papperskasse full med gamla godingar.

.

.

.

2. Secrets and lies

Igår började den här serien sändas på Kanal 5 och till alla skeptiker kan jag bara säga: se den! Tycker du att Gone Girl var en härlig film med sin katt-och-råttalek på vem som är den skyldige så är det jordnötter jämfört med den här serien. Dessutom slipper man Ben Affleck. Ryan Philippe och Juliette Lewis har huvudrollerna och dom har aldrig varit bättre. Vem dödade Laura Palmer var en relevant fråga när det begav sig, nu undrar jag och alla andra som fastnat: Vem dödade Tom Murphy?

.

.

.

1. Årets sommartema drar igång på måndag…

…och det är inte utan att jag är lite pirrig. Förra året halkade nämligen James Stewart in i elfte timmen och knuffade bort hen vars filmografi  jag hade tänkt dissekera över sommaren men nu är det dags, nu har ingen annan idé kommit ”i vägen”. Fjorton måndagar framöver kommer en skådespelare vi ALLA känner till och vi ALLA har åsikter om pryda inläggen och jag har faktiskt redan skrivit om nio av hens filmer här på bloggen. Det är en produktiv skådespelare med andra ord och jag ser verkligen fram emot både att se och (i många fall) se om dessa utvalda filmer. Vågar du på en gissning? Vem kan det vara?

.

.

 

 

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Publicerat

Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.