Nebraska på Sture var en utsåld visning. På utsålda visningar har jag lärt mig att man måste vara i väldigt god tid för att få en vettig sittplats. I alla fall var det så förut. Det personalen på filmfestivalen verkar ha lärt sig i år är att släppa in folk i salongen betydligt tidigare än förut, ibland så tidigt att det knappt hinner bli kö. Om jag gillar det? Klart jag gör! Visst förstår jag att det inte alltid går att göra såhär, ibland är det ju en visning innan som måste bli klar och besökare som ska ta sig ut men när det går verkar det som att det blivit en förändring till det bättre gällande insläpp. Tummen upp tycker jag!
.
Alexander Payne gjorde The Descendants 2011, filmen där George Clooney visade att han ibland springer på gatorna iklädd tofflor precis som en vanlig människa. 2004 gjorde han Sideways, filmen som visade världen att Paul Giamatti faktiskt är mycket bättre än han visat i sina sista – typ – tjugofem filmer. Jag tycker om båda dessa filmer väldigt mycket. Alltså VÄLDIGT mycket.
Paynes senaste film visade sig vara en blandning av The Descendants och Sideways och självklart är det även svårt att inte jämföra den med urmodern/urfadern/urfilmen av alla filmer om en åldrad skäggig man på väg: David Lynch´s mästerverk The Straight Story.
Jag undrar om Alexander Payne verkligen hade Will Forte som förstahandsval till huvudrollen. Jag tror inte det. Jag tror det var meningen att George Clooney skulle göra rollen som David Grant och jag tycker det var synd att det inte blev han även om Forte inte på något sätt är dålig. Han har bara noll promille stjärnglans. Filmen hade behövt en Clooney som liksom ”nervar till” scenerna, som gör filmen mer speciell, som sätter den på kartan. George Clooney är duktig på att spela vanlig, mycket bättre än man kan tro och han skulle dessutom vara skitsnygg i svartvitt.
Ja. Nebraska är en svartvit film. Fattar dock inte varför. Vissa svartvita filmer kan vara ljuvliga att se, dom blir lugna för ögat när det inte är en massa brokiga färger som stör, gamla ansikten som blir vackrare, kontraster som blir krispiga. Nebraska är en blek svartvit film. Den är faktiskt ganska….ful. Det känns som att den är filmad i färg men att man bara tagit bort kulörerna, inte som en genomtänkt från-början-svartvit-film. Synd tycker jag. Den hade behövt vara i färg precis lika mycket som den behövt George Clooney.
Berättelsen om Woody Grant (Bruce Dern) som tror att han vunnit en miljon dollar är det inget fel på. Woody vill ta sig till Lincoln Nebraska för att manuellt casha in det han tror är ett vinstbrev men som i själva verket är reklam. Han är gammal, han är vimsig, han går lite styltigt och hör inte så bra. Sonen David (Forte) erbjuder sig att skjutsa honom till Nebraska ”bara för att”, kanske för att få tyst på gnällkärringen som är hans mamma (June Squibb), kanske för att döva dåligt samvete och det blir en liten roadtrip av det hela.
Jag hade en mysig stund i biosalongen, hade inte tråkigt en enda sekund, gäspade inte, tänkte inte på annat, var inne i filmen och tyckte det var roligt att återse mitt 80-tals Mike Hammer (Stacey Keach) även om han blivit gammal och här spelar tämligen osympatisk . Filmen är alltså helt okej men den dröjer sig inte kvar. Den är en bra-bara-för-stunden-film. Clooney hade lyckats sätta piff på långkoket och göra filmen snäppet bättre. Om detta är jag bombsäker.
Jag såg filmen med Fripps filmrevyer och Jojjenito. Klicka på namnen för att komma till recensionerna (går det inte att klicka finns det ingen text än)
Det vankas bröllop och vilka hamnar vid bord 19? Ja, inte dom som är närmast brudparet i alla fall. Det är en gammal nanny, det är brudgummens ex, en ung singelkille, en fängelsekund och ett olyckligt par som jobbar tillsammans i restaurangbranschen. Hur dom ska ta sig igenom detta bröllop är alltså vad Table 19 handlar om.
