Etikett: Juno Temple

Publicerat

UNSANE

Två saker är jag säker på: att goda råd inte alls är dyra och att talang inte kan köpas för pengar.

Så, se och lär ni bittra, sura missförstådda filmskaparwannabes som tror att ni inte kan bli något i livet för att ni inte är födda med silversked i munnen, att ni inte har någon fritidsgård att gå till, att ingen ger er en räkmacka, att det inte finns filmutbildningar ni kommer in på, att omvärlden inte förstår er kreativitet och nyskapande idéer.

Det är så HIMLA lätt att skylla på andra, det är alltid den enklaste utvägen. Men ärligt talat, är det inte dags att svälja både stoltheten och piedestalen och inse att ingen annan kommer ge er genvägen till vare sig guldet eller dom gröna skogarna. Livet är till för att hitta stigen själv och att gå på den med bestämda steg tills man kommer fram till sitt eget mål – för EGEN maskin!

Att titta på Unsane får mig att fundera på alla som klagar på svensk filmpolitik, på svårigheten att hitta finansiering, på att det fokuseras så lätt på allt som INTE går. Sen tänker jag på Crazy Pictures som hade en klar vision av vad dom ville göra, som visste hur mycket pengar dom behövde få ihop och som tänkte utanför lådan. Att finansiärerna sedan kom och knackade på dörren och ville vara med är en annan historia, dom började med en idé och med TALANG.

Att den store regissören Steven Soderbergh bestämmer sig för att filma en långfilm med en Iphone 7 är så smart. Precis som med Sean Bakers film Tangerine (som kom 2015) visar Soderbergh att det går att göra en film värdig biovisning med en enkel jävla mobiltelefon. Bra idéer är således inte dyra och ett bra skrivet manus är ett bra skrivet manus. Att filmen hade en budget på 1,5 miljoner dollar kan ju såklart kännas som mycket pengar men i sammanhanget är det bara lite myntklirr i fickan. Huvudrollsinnehavaren Clarie Foy ville säkert ha lön och det var väl annat som kostade pengar men själva produktionen kan inte ha kostat mycket.

Så, oavsett om du heter Soderbergh, Andersson, Hamsah eller Snoppsson i efternamn, vill du bli morgondagens stora filmmakare, ta fram mobilen i fickan och gör nåt vettigare än att lägga upp 3000 snapchats om dagen. Det går inte att skylla på andra att du inte kommer nånstans. Fan, du har ju din framtid i fickan, börja filma. Det kostar inget.

Här kan du se en intervju med Steven Soderbergh där han pratar om inspelningen och hela filmen finns att se på Viaplay om du blir nyfiken. Eller att hyra på tex Itunes. 

Publicerat

BLACK MASS

Ännu en såndär film om män, tänker jag. En film med en massa män, män i alla huvudroller, män i alla biroller, män som heter John och Jack och James och Brian och Steve och Kevin och alla andra vanliga amerkanska mansnamn man kan tänka sig. Och alla är elaka, alla har sluga jävulska baktankar, alla går över lik för att rädda sina skinn och alla ser till att rätt människor blir till lik om och när det passar deras agenda.

Black Mass handlar om män som är insyltade med varandra. Lögner, hårda knogar och handeldvapen. Jeans, kostymer, solglasögon och gubb-bilar. Ihopbitna kindtänder, ögon som säger hej men menar hej då och så denna jävla iskalla ondska överallt.

Den irländsk-amerikanska höjdaren i den del av Bostonmaffian som kallades Winter Hill Gang heter James ”Whitey” Bulger (Johny Depp) och det är han som är själva navet i filmen. När historien om honom berättas passerar en mängd namnkunniga skådespelare revy, bland annat Benedict Cumberbatch som hans bror William ”Billy” Burger som var senator och allt. Jag ids inte rabbla resten av männen, varken skådisarna eller rollfigurerna för du hinner gå i pension innan du läst klart.

Det roliga är att jag tittar på filmen och tänker att den är tråkig men ändå sitter jag framåtlutad på kanten på fåtöljen så fort Johnny Depp är i bild – och han är i bild OFTA. Han lyser, han gör det och det är så himla kul att se för det var banne mig inte igår han var klockren och jättebra i en roll. Så filmen är inte tråkig egentligen, det blir bara enahanda med alla dessa jävla…..män….överallt. Det är liksom inga nyanser alls och det är både synd och föga förvånande och jag har rätt svårt att hålla isär alla namn ända fram till eftertexterna faktiskt.

Filmen är alltså based on a true story (med allt vad det innebär) och vill du läsa mer om Whitey Bulger är mitt tips att du klickar här. Mitt andra tips är att du ser filmen. Den är nämligen betydligt bättre än vad min text eventuellt skvallrar om. En mycket stabil trea får den från mig.

Publicerat

HORNS

Harry Potter goes Hell Boy, kan man säga så? Ja det kan man för det är ungefär så det känns att titta på Daniel Radcliffe och hans rollfigur Ig Perrishs vedermödor när två horn växer ut ur pannan strax efter att hans älskade flickvän Merrin (Juno Temple) blivit mördad och den anklagade är…han själv.

Det är så himla härligt att se filmer som Horns! Jag blir så jävla lycklig! Regissören Alexandre Aja har en slags glad barnslighet i sitt sätt att filma som gör att jag inte kan värja mig. Grundstoryn må kanske vara både banal, konstig och allt annat än djup MEN det är skitisamma när den packeteras på detta sätt. Det är ett drama som är en saga som strösslas med skräckelement och i vissa scener även med en gnutta humor. Filmen är färgglad, mysig och jättemörk samtidigt och det finns två scener i filmen (som innefattar ett visst djur) som var så otäcka att jag knappt kunde titta (okej, jag erkänner, jag drömde mardrömmar efteråt, jag gjorde faktiskt det).

Efter finfina filmer som Switchblade Romance och The hills have eyes och okej filmer som Mirrors och Piranha 3D har Alexandre Aja tagit sin lekfullhet till en helt ny nivå och jag klappar händerna åt både honom, Daniel Radcliffe och hela filmen och hoppas att mitt lilla filmtips når ut till den stora allmänheten!

Publicerat

FAR FROM THE MADDING CROWD

Är den här filmen det ultimata beviset för att ingenting på film är säkert? Även om det är rätt man och rätt kvinna på till synes rätt plats så kan slutresultatet bli allt annat än tillfredsställande.

Kolla här bara.

Den brittiske författaren Thomas Hardy skrev 1874 boken Far from the Madding Crowd. Det översattes till svenska 1920 och hette då Fjärran från vimlets yra. Det var även den svenska titeln på den första filmatiseringen som kom 1967, regisserad av John Schlesinger med Julie Christie, Peter Finch och Terence Stamp i huvudrollerna. Nu är det alltså dags för en remake. SOM vi längtat! Det har verkligen varit ett ekande tomt HÅL i världens filmproduktion som just den här historien hade kostym nog att fylla. Inte? Säger du det?

Den charmige En dag-författaren David Nicholls sätter sig ner och skriver ett manus till filmen, ett manus som den duktige danska regissören Thomas Vinterberg av nån anledning (som jag inte har kunnat googla fram) blir sugen på. Den begåvade skådespelaren Carey Mulligan castas till den kvinnliga huvudrollen som den självständiga Bathsheba Everdene som var rätt före sin tid i sin strävan att klara sig själv och att inte se ett äktenskap som den naturliga vägen till lycka och trygghet. Männen runt henne blir den belgiske karaktärsskådespelaren Matthias Schoenaerts och Michael Sheen som är med typ överallt men jag minns honom sällan.

Hittills har jag inte kunnat hitta EN ENDA punkt som skaver, som gör att filmen borde kunna bli det oengagerade iskalla sömnpiller som det är men….MEN….det fiffiga på film – liksom i verkligheten – är att personkemi inte alltid kan förutspås. Människor som på pappret borde vara både vackra och spännande tillsammans (typ Mulligan och Schoenaerts) blir till könlösa pappfigurer i varandras närhet. Schoenaerts utstrålar IQ hamsterbur och Mulligan….ja….Carey Mulligan…. Hur ska jag förklara? Jo! Jag drar en liten jämförelse till mig själv.

Mina barn säger att jag blir ”som en fjortonåring” när jag tittar mig i spegeln för att fixa till håret. Dom säger att jag putar med munnen som om jag vore en selfiebimbo men själv fattar jag ingenting för jag tänker inte på det. Carey Mulligan gör preciiiiis samma sak varje gång hon är i bild. Hon putar med munnen på nåt sätt, ”stramar till sig” som att hon försöker skärpa sig eller nåt och det blir rätt konstigt i längden. Att hon dessutom verkar ha gått på en diet bestående av vatten och bröd men utan bröd en längre tid gör inte saken bättre. Hon är otroligt smal här. Om jag formar mina händer till en ring skulle den nå runt hennes midja.

Jag vet inte om baktanken med att göra en remake av denna film just nu är att den ska ha nånting med kvinnokamp och jämställdhet att göra, om Bathsheba ska ses som nån form av feministisk ledstjärna? OM baktanken är detta skjuter filmen förbi målet rejält. Om baktanken är att alla dessa inblandade personer som normalt sett är väldigt bra på sina jobb helt enkelt ville göra filmen för att dom TRODDE den skulle bli bra, ja, jo, så kan det också vara. Den skjuter dock precis lika snett i såna fall.

Att filmen klarar tvåan beror på filmfotografen Charlotte Bruus Christensen. Hon jobbade även med Vinterbergs Jakten och hon är väldigt duktig på att skapa stämning i bilderna.

Den här filmen har gått upp på ett par biosalonger i Stockholm. Ex Machina gick inte upp på någon. Jag förstår ingenting.

Publicerat

SMALL APARTMENTS

Jonas Åkerlund. Avklippta tånaglar i ett kuvert. Little Britain-Matt Lucas. En död man. Drömmen om Schweiz. James Caan. Rosa flocktapet. Juno Temple. Massor med tomma PET-flaskor. Rebel Wilson. En jättefin gammal kermitgrön Ford. Johnny Knoxville. En stor tutande lur. James Marsden har lagt hår. Blodspott. Fuck life. En pratande hund. Landstingskalsonger. DJ Qualls är inget barn längre. Bowling. Dolph Lundgren. Soldusch. Självhjälpsbok. Rosie Perez. Lukten av terpentin. Amanda Plummer. Höga vita strumpor och lågskor. Mord. En brunklädd Billy Crystal. Kikarspana på grannar. Misshandel. Misär. Hårlös albino.

Och Per Gessle.

Vilken jävla skön åktur!

Publicerat

OSKULDENS TID

Är man dotter till Ridley Scott och beger sig in i filmbranschen är man ganska modig.

Efter ett par kortfilmer fick Jordan Scott chansen att regissera en långfilm med pappa Ridley och farbror Tony som producenter och hon var själv med och skrev manus efter Sheila Kohlers roman Cracks.

På ett flickinternat nånstans i England nångång på 30-talet jobbar lärarinnan Miss G (Eva Green). Hon är mycket speciell, smugglar in spännande litteratur i flickornas sovsal, berättar historier som trollbinder dom unga eleverna. Hon är gåtfull, vacker, annorlunda och i jämförelse med dom äldre stofiltanterna framstår hon som värsta rebellen.

Bland flickorna är det Di (Juno Temple) som är ledaren. Med sin tuffa yta håller hon sina undersåtar i schack ända tills den fina spanska flickan Fiamma (María Valverde) kommer till klassen och vänder upp och ner på allt Di och resten av klassen trodde sig känna till. Även Miss G börjar bete sig underligt. Fiamma sätts på pidestal och det beror inte bara på att hon är grymmast i klassen på simhopp.

Som studie i kvinnlig gruppdynamik är den här filmen intressant men å andra sidan visar det inte upp något direkt nytt. Däremot bränner den till när den kommer fram till sista fjärdedelen och då vaknar jag liksom till liv, precis som flickorna på filmen. Låt mig säga att astmamedicin har en framträdande roll i filmen, liksom Juno Temple som jag tycker är alldeles glimrande och Imogen Poots som visar framfötterna fast hon vara har en liten biroll att jobba med.

Eva Green tillhör inte någon av mina skådespelarfavoriter och jag kan inte låta bli att känna att med en annan – bättre- skådespelerska i rollen som Miss G så hade filmen blivit både intressantare och fått mer genomslagskraft. Eva Green spelar på precis samma sätt som i Dark Shadows och det får mig att tro att det är exakt vad hon klarar av, inget mer än så och det räcker inte riktigt för att charma mig. Dom yngre tjejerna gör det däremot OCH Jordan Scott. Tyvärr har hon inte filmat mer efter detta, det är fyra år sen nu. Fick hon nog?

Publicerat

DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN

Det här är en film som har legat på min ska-se-lista ända sen jag betade mig igenom ett antal filmer med Jim Sturgess inför premiären av En dag. Då fick den stryka på foten men den har liksom petat mig i sidan ibland, hallåååsemigsemigseeemiiiiig och nu kändes det hux flux rätt.

Dom flesta filmer tjänar på det, på att man väntar in exakt rätt känsla. En annan dag, en sämre dag, en dålig dag hade jag antagligen gäspat mig igenom detta kostymdrama men idag gjorde den mig alldeles….häpen. Eric Bana som Kung Henrik VIII, Scarlett Johansson som kungens älskarinna Mary och Natalie Portman som den andra älskarinnan och den andra systern Boleyn, Anne.

Historia var inte ett av mina starkaste ämnen i skolan trots att jag hade utökad studiekurs i detta i gymnasiet. Ibland gör man helt enkelt saker i sin ungdom man inte riktigt kan förklara. Men ibland stöter jag på böcker eller filmer som gör att jag blir vetgirig, att jag vill förkovra mig och förstå mer av sammanhanget. Den här filmen funkade så på mig. Hur tänkte föräldrarna, dom som i princip ”gav bort” sina döttrar som obetalda prostituerade till Kungen med den enda baktanken att dom skulle föda honom en son och därmed bli adlade och rika. Människor var handelsvaror och detta i alla led. Kungen själv var ingen duvunge, han avverkade unga kvinnor på löpande band, allt inför ögonen på Drottning Katarina av Aragonien som inte kunde ge honom ett frisk – och levande – barn.

Filmen petar mig i sidan inte enbart när den ligger på väntelistan, den petar rätt bra på flera olika organ även när jag ser den. Jag mår dåligt över människosynen, jag tycker synd om dom flesta, jag känner med flickorna och jag fascineras över den frustande sexuella manligheten som Eric Bana utstrålar, jag brukar oftast se honom som iskall och plastig. Han och Scarlett Johansson har en speciell scen tillsammans som det blixtrar om och jag tror banne mig att det är en av dom häftigaste filmkyssarna jag någonsin sett.

Det är finfint skådespeleri in i minsta biroll. Jim Sturgess, Juno Temple, Eddie Redmayne, Kristin Scott Thomas och Benedict Cumberbatch hjälper dom tre huvudrollerna att göra detta till en ytterst sevärd film och att verkligheten ofta överträffar dikten är den här historien ännu ett bevis på. Den här filmen hamnade på se-om-listan på direkten.

 

Publicerat

KILLER JOE

Jag måste bara ta det från början.

Det här är en film som Markus från filmpodcasten Har du inte sett den? höjt till skyarna. Han gav den 5/5 och kallade den ”årets bästa film”.

Jag vet att det finns några därute (*host*) som kanske inte alltid håller med om Markus definition på vad en ”awesome film” är och jag vet också att jag inte är en av dessa. Om man ser till oss som ingår i Filmspanarna så får jag ibland känslan av att det är jag och Markus som står varandra närmast vad gäller syn på underhållande filmer, vilket rent objektivt borde vara en omöjlighet. Det borde liksom krocka, vi borde tamejtusan slåss på träffarna, jag borde om jag ser till kön, ålder och fördomsanalys ha mer gemensamt med till exempel Jessica och Sofia än med Markus, men jag tror faktiskt inte det är så. Projekt X-Hemmafesten får ses som undantaget som bekräftar regeln.

Så med den vetskapen i bakhuvudet är det inget konstigt att jag blir lite sugen på att se ”årets bästa film” även om den beskrivs som a totally twisted deep-fried Texas redneck trailer park murder story. Låter najs va? Mysigt, gulligt och underhållande efter en tung arbetsdag? Tillåt mig småle eller kanske hånskratta en liten stund för det här är så långt från mysipys och gulligull man kan komma. Totalt jävla beckmörker är vad det är.

Chris (Emile Hirsch) behöver pengar. Han är skyldig nån snubbe en massa dollars, hans morsa kastade ut honom efter ett bråk (hon stal hans knark) och han åker hem till pappan (Thomas Hayden Church) och hans nya trashiga fru (Gina Gershon) där även syster Dottie (Juno Temple) bor. Pappan har inga pengar att låna Chris men dom kommer tillsammans på en lysande lösning på problemet: mamman/ex-frun är ju ingen höjdare till människa och hon har en livförsäkring på 50000 dollar. Att döda henne skulle lösa allt men dom vill inte mörda henne själva. En torped Chris känner till tar 20000 dollar för besväret, det blir 30000 över. Alla nöjda, alla glada, utom möjligtvis den döda kvinnan. Torpeden kontaktas och Killer Joe Cooper (Matthew McConaughey) gör entré i deras liv.

Att beskriva filmen innebär djupa suckar för det är banne mig inte lätt. Jo, att beskriva är lätt men jag har precis fått inblick i några jävligt trasiga människors liv och det är inte helt lätt att acceptera att white trash-människor faktiskt finns överallt och att dom i många fall inte tänker som oss ”vanliga” just för att dom inte har det så vanligt. Hela deras värld är skev, dom kan inte bete sig, har inga sociala färdigheter, inga pengar, inga jobb och det är otroligt lätt att döma när man själv har allt. Nu är inte Killer Joe ett drama i samma anda som till exempel Winter´s Bone men känslan jag får i kroppen är densamma. Jag orkar inte riktigt ta in eländet för det är bara för mycket. Här blir det dessutom mycket av allt, av våld, blod, bråk och intriger. Jag kommer dessutom ha svårt att äta kyckling ett tag framöver.

Jag tycker inte Killer Joe är årets bästa film men jag tycker det är en bra film. Matthew McConaughey gör ett svinäckligt porträtt av Joe och Gina Gershon är mitt i prick som white-trash-fru. Det är nästan så det luktar underlivssvamp genom rutan.

Jag tror inte det här är en film som passar alla men jag tror många kan uppskatta den för precis vad den är: en inblick i ett liv som kan få vilken svennebananfamilj som helst att känna sig som grevar och baroner. Åtminstone får filmen mig att känna mig rik – på mycket. Hjärnceller till exempel.

(Killer Joe är regisserad av William Friedkin, mannen bakom Exorcisten. Bara en sån sak.)

Publicerat

FÖRSONING

”For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!