Etikett: Jürgen Prochnow

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD II

Exakt HUR bra var inte den här filmen när den kom? Jag var femton år och tyckte Eddie Murphy var väääärldens roligaste snubbe och första filmen var ju så kanoners och nu skulle min idol dyka upp också, hon den blonda med långa benen, danskan Brigitte Nielsen, hon som var ihop med Stallone och var bitchigast i stan i Rocky IV. Och visst dyker hon upp!

Redan i första scenen sätter hon standarden, med ben som är ”långa som en regnig måndag” som min kollega D säkerligen skulle ha kunnat beskriva dom som. Hon är iskall, beväpnad och ser till att rånarkompanjonerna tar med sig vad som ska från butiken som massakreras brutalt. En riktig badassbrutta på film anno 1987, jag kan inte säga att det kryllade av dom då. Det gör det visserligen inte nu heller men det där med genustänk existerade verkligen inte alls då.

Tony Scott regisserade filmen året efter han gjorde Top Gun och var – och blev – en riktig actionheting i Hollywood.  Han jobbade dock inte med Eddie Murphy nån mer gång, det blev mest Tom Cruise och Denzel Washington som knep huvudrollerna i hans filmer. Visst är det jättekonstigt att det är fyra år sedan han dog, Tony? FYRA?!? Jag hade kunnat gissa på två. Typ.

Manusmässigt känns detta som Formel 1A i actionkomedifacket och jag kan väl inte säga att jag tycker filmen är lika übercool som jag tyckte för (snart) trettio år sedan – MEN – den är underhållande! Det är skönt tempo, 80-talsmusiken gör att fötterna klappar i takt och Jürgen Prochnow är en sjujäkla frifräsare till skurk.

En sak till. Vissa saker VAR bättre förr. Speltider till exemepl. Massor med 80-talsfilmer hade en speltid på 1,40. Perfekt! PERFEKT! Det finns alldeles för få 1,40-filmer nuförtiden.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)

 

Publicerat

Veckans Berenger: SINNERS AND SAINTS

Tom Berenger anno 2010 är porträttlik Sven-Bertil Taube i samma ålder. Det hade man aldrig kunnat tro.

Vithårig, lite stubbig, brunbränd, ja han ser rätt fräsch ut gubben, bra mycket fräschare än på länge. Synd bara att han inte får några vettiga manus att leka med.

Sinners and saints är en 100 minuter lång rockvideo, klippt av någon som har stenkoll på läget och yrkesstolthet i blodet men vad hjälper det? Halvvägs in i filmen tänker jag för femtioelfte gången ”vad fan handlar filmen om? Vad håller jag på med? Lägg av liksom. Stäng av filmen och bege dig ut i skog och mark, gör nåt vettigt av din fritid istället för att skina upp av nanosekunderna i Tom Berengers närhet som i det här fallet inte gör någon glad”.

Ibland kan det vara rätt skönt att se hjärndöd påkostad action. Dom små grå mår bra av att inte behöva arbeta jämt och pangar, kraschar, explositioner och biljakter blir som ögongodis för trötta hornhinnor. Men när en ”dumaction” inte ens är dum vad är den då? Ett sablans neutrum! Sinners and saints har liksom förutsättningarna för att vara precis sådär härligt korkad som många filmer i denna genre kan vara men för att det ska funka så måste det åtminstone finnas lite hjärta, kärlek till filmkonsten som sådan – inte bara till snabba klipp och sneda vinklar.

Orsaken till att jag inte skrivit nåt om storyn är för att jag inte fattar så bra vad filmen handlar om. Jag har ingen aning om vad den vill säga eller varför och är det så att den vill berätta något viktigt så har filmen misslyckats kapitalt.

Betyget blir ändå en tvåa för filmen ÄR snygg och Tom Berenger är med – må så vara som sistanamn i förtexterna.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!