Etikett: Justin Chadwick

Publicerat

TULPANFEBER

När en film har ALLA förutsättningar att bli något alldeles extra men snavar på skosnörena och hamnar med öppet gap på trottoarkanten, ska jag då vara en Edward Norton-människa och sparka till filmen i bakhuvudet så tänderna flyger ut mot gatstenarna (a la American History X) eller ska jag klappa på den lite försiktigt över ryggen och säga halledudanes så tokigt det blev här dåååå.

I det här fallet känner jag faktiskt för att agera medmänniska och detta beror helt och hållet på att Alicia Vikander – likt Nicole Kidman – är så otroligt passande i kostymdramor. Det går liksom inte att INTE gilla henne i kråsiga 1600-talsklänningar och speciellt inte om man adderar undertryckta känslor och ledsna rådjursögon.

Att Cara Delevingne, Zach Galifianakis och Jack O´Connell är med i filmen kunde jag faktiskt inte se medans filmen pågick. Bra sminkningar där måste jag säga. Christoph Waltz är däremot med en hel del och dom ”intima” ”sexscenerna” mellan honom och frun Sophie (Vikander) gäckar mig. Dom är rent äckliga samtidigt som dom är snustorra samtidigt som det borde finnas en aversion som inte riktigt går fram.

Dane DeHaan och Alicia Vikander har tyvärr inte heller den kemi som krävs för att deras ”passionerade” förhållande ska nå ut till mig som tittar. Fan, det är en knepig film det här.

Tulpanfeber är ingen hundraprocentig dikeskörning men det känns som att regissören Justin Chadwick borde kunna bättre, snubben har ju gjort Den andra systern Boleyn till exempel, en film som befinner sig i samma genre som Tulpanfeber. Se den istället – om du måste välja.

Publicerat

DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN

Det här är en film som har legat på min ska-se-lista ända sen jag betade mig igenom ett antal filmer med Jim Sturgess inför premiären av En dag. Då fick den stryka på foten men den har liksom petat mig i sidan ibland, hallåååsemigsemigseeemiiiiig och nu kändes det hux flux rätt.

Dom flesta filmer tjänar på det, på att man väntar in exakt rätt känsla. En annan dag, en sämre dag, en dålig dag hade jag antagligen gäspat mig igenom detta kostymdrama men idag gjorde den mig alldeles….häpen. Eric Bana som Kung Henrik VIII, Scarlett Johansson som kungens älskarinna Mary och Natalie Portman som den andra älskarinnan och den andra systern Boleyn, Anne.

Historia var inte ett av mina starkaste ämnen i skolan trots att jag hade utökad studiekurs i detta i gymnasiet. Ibland gör man helt enkelt saker i sin ungdom man inte riktigt kan förklara. Men ibland stöter jag på böcker eller filmer som gör att jag blir vetgirig, att jag vill förkovra mig och förstå mer av sammanhanget. Den här filmen funkade så på mig. Hur tänkte föräldrarna, dom som i princip ”gav bort” sina döttrar som obetalda prostituerade till Kungen med den enda baktanken att dom skulle föda honom en son och därmed bli adlade och rika. Människor var handelsvaror och detta i alla led. Kungen själv var ingen duvunge, han avverkade unga kvinnor på löpande band, allt inför ögonen på Drottning Katarina av Aragonien som inte kunde ge honom ett frisk – och levande – barn.

Filmen petar mig i sidan inte enbart när den ligger på väntelistan, den petar rätt bra på flera olika organ även när jag ser den. Jag mår dåligt över människosynen, jag tycker synd om dom flesta, jag känner med flickorna och jag fascineras över den frustande sexuella manligheten som Eric Bana utstrålar, jag brukar oftast se honom som iskall och plastig. Han och Scarlett Johansson har en speciell scen tillsammans som det blixtrar om och jag tror banne mig att det är en av dom häftigaste filmkyssarna jag någonsin sett.

Det är finfint skådespeleri in i minsta biroll. Jim Sturgess, Juno Temple, Eddie Redmayne, Kristin Scott Thomas och Benedict Cumberbatch hjälper dom tre huvudrollerna att göra detta till en ytterst sevärd film och att verkligheten ofta överträffar dikten är den här historien ännu ett bevis på. Den här filmen hamnade på se-om-listan på direkten.