Etikett: Justin Chatwin

Det är konstigt det där med regn egentligen.

Regn på film kan symbolisera så mycket, ledsamhet, ensamhet eller helt enkelt bara dåligt väder. Oftast när det regnar i en vanlig liten film så gör det det för att jag som tittar ska hamna i rätt stämning och i 99 fall av 100 så funkar det. Allt som händer känns lite lite värre med smattrande regn mot fönstret. Det är ju bara att gå till sig själv och sedan vända på steken. Allt som händer känns nämligen lite lite bättre, lite enklare när solen skiner.

I Middle of nowhere regnar det i en scen, i resten av filmen skiner solen. Vilken scen är den jag minns bäst? Gissa en gång!

Här få vi lära känna Dorian Spitz (Anton Telchin) och Grace Berry (Eva Amurri Martino). Båda är 16-17 år, båda kommer från rätt trasiga familjer (fast på väldigt olika sätt) och båda sommarjobbar på ett äventyrsbad. Dorians pappa äger ett affärsimperium och Dorian är den självklara arvingen men då pappan inte köper Dorians beteende skickas han iväg för lite idogt och hederligt arbete. Grace å andra sidan är duktig i skolan och drömmer om att bli läkare men när hon ansöker om ett lån för att betala skolavgiften grusas planerna då hennes mamma (Susan Sarandon) övertrasserat hennes kredit för att finansiera lillasysterns modellkarriär.

Grace behöver alltså få ihop pengar vilket Dorian egentligen inte behöver men lyckas med genom att sälja droger. Han erbjuder Grace att bli hans ”partner” och dela vinsten lika. Sen börjar han flirta med Grace men Grace är bara intresserad av snyggingen Ben. Triangeldrama, knarkbusiness, tonårsdramtik, moralkakor, vettigheter, kärlek och konstiga vuxna, det här borde vara som en pizza med extra allt för vilken tonåring som helst.

Jag får känslan av att den här filmen är en familjeangelägenhet. Jag tror att manusförfattaren känner Susan Sarandon och att hennes namn behövdes för att filmen skulle kunna bli av (och att hon antagligen jobbat gratis). Grace spelas av Eva Amurri som är dotter till Susan Sarandon och bortsett från dessa två är det inte direkt högutbildade skådespelare i ensemblen. Nu behöver detta inte nödvändigtvis vara något negativt men just här så känns det så. Filmen känns som ett examensarbete, som ett helt okej examensarbete och den är regisserad av John Stockwell, märkligt lik Färjan-Håkan.

Jag är rätt säker på att tonårstjejer uppskattar den här filmen betydligt mer än jag, så pass objektiv kan jag ändå vara, men för mig är det ingen höjdare.