Förutsättningarna var dessa:
Normalt sett kan vara en quick-fix-människa som gillar att få saker å ting gjorda snabbt, enkelt men ändå med ett schysst resultat MEN när det gäller filmtittande blir jag ofta lite mer av en grävare. Jag vill göra det ordentligt. Så istället för att hyra filmen jag egentligen vill se har jag alltså tragglat mig igenom både Star Trek och Star Trek Into Darkness för att – som den Star Trek-totala-novis jag är – liksom fatta grejen, komma in i handlingen och stämningen. Och nu är jag alltså framme vid målet, NU ska jag äntligen få se Star Trek Beyond!
Anledningen till titt:
Jag ville se scenen ur Start Trek Beyond som ”alla” pratar om. Scenen med Sabotage-låten. Det finns ingen annan eller bättre anledning än så. Ibland räcker det mest banala för att man ska få en fix idé som inte släpper förrän den är genomförd.
Tankar under filmens gång:
Redan i första scenerna känner jag att jag längtar tillbaka till Into Darkness och dess färgglada dito. Jag får inte alls någon inspirerande känsla i kropp och knopp, inte förrän jag ser den nya rymdstationen Yorktown, den funkar på mig. Men…dog inte Kapten Kirk (Chris Pine) i förra filmen. Alltså nu känner jag mig så jävla BORTA. Jag såg ju filmen IGÅR. Nåja, alla pusselbitar behöver kanske inte falla på plats, prettyfejset är med här med i alla fall, precis som övrig besättning som jag, trots att jag nu hängt med dessa karaktärer i tämligen många timmar de senaste dygnen, inte bryr mig ett jota om. Det är en väldig skillnad att titta på Star Trek jämfört med Star Wars, i alla fall för mig. Det här är bara yta, inga känslor alls och på nåt sätt känns hela historien med federationer hit och dit mycket mer spretigt och otydligt än i Star Wars (även om jag tycker det kan vara luddigt även där med alla platser, planeter och namn).
Summering när filmen är slut:
Jag HATAR Karl Urban! Sådär, nu är det sagt. Han ÄR den sämsta högt avlönade skådespelaren det senaste seklet. Jag är även medveten om att detta är en sk biofilm, en storfilm, en film som bör avnjutas i stor salong med kanonljud och bild MEN jag måste säga att jag blev beyond besviken på hur filmen ser ut. Jag har ändå ingen mini-TV hemma, heller inget undermåligt ljudsystem. Ändå känns filmen i långa stunder väldigt….B. Men så kommer en scen här och där som imponerar och är snygg som fan och sen, nähä, då går luften ur igen,
Men Sabotage-scenen. Var det värt att lägga en knapp arbetsdag på att titta ikapp dessa filmer? Klart det inte var. Låten är ju störtskön men scenen….njääääää. Halvbra. Tre plus. Dock, från den scenen och sista halvtimmen av filmen så växer den och hoppar upp ett snäpp betygsmässigt. Det är nåt med ljusblått, glas, vit metall och den oändliga rymden runt omkring som ger mig hög puls. Samma sak hände i Rogue One. Men varför….VARFÖR…måste den där jäkla Spock vara så förnumstigt ÄDEL hela tiden? ”Neeeejdå, rädda inte mig, rädda dig själv”, ”Lämna mig här, gör det, jag kommer dö men det spelar ingen roooooooll”, bla bla bla. Tröttsam typ det där. Och okej att jag är en sucker för TV-luggar men hans är fanimej obegriplig.
Det här var troligtvis det sista jag kommer se från Star Trek-världen. Jag tackar för mig, stänger dörren och går vidare genom livet inte det minsta klokare. Men jag gav den en chans i alla fall!
