Etikett: Justin Theroux

Publicerat

EN KVINNA BLAND MÄN

För en gångs skull får en amerikansk film en svensk titel som är både sann och relevant. On the basis of sex fick på svenska heta En kvinna bland män och mycket kan man säga om Ruth Bader Ginsburg men hon VAR en kvinna bland män. Allt som oftast en ensam kvinna bland många män.

Ruth Bader (Felicity Jones) föddes 1933 och var en av dom allra första kvinnorna som tilläts studera juridik vid Harvard. Hennes man Martin Ginsburg (Armie Hammer) studerade redan där och när Ruth börjar sina akademiska studier har dom båda en liten dotter tillsammans. Hela hennes liv – och arbetsliv – har gått i jämställdhetens tecken, att få lagar att gälla både män och kvinnor på samma sätt, oavsett kön och hennes man har genom hela denna resa varit hennes starkaste och mest lojala stöd. 1993 nominerades hon till en plats i Högsta Domstolen av Bill Clinton och har sedan dess verkat där.

Det finns väldigt mycket att läsa om RBG och en av dom mest intressanta artiklarna fann jag här. Det gjordes även en dokumentär om henne förra året som heter just RBG, en film jag inte fick in i schemat på Malmö Filmdagar men som jag är väldigt sugen på att se nu. Hon är en fascinerande kvinna och äktenskapet mellan henne och Marty känns som goals i sammanhanget. Dom var jämställda på riktigt och detta innan ordet jämställdhet blev modernt.

Att den här filmen har svensk biopremiär på internationella kvinnodagen är ingen slump. Se den, alla ni som krigar i det lilla och tysta och se den, alla ni som inte krigar alls. Ni som tar rättigheter för givna. Ingenting kan nämligen tas för givet. Som sagt, det är inte SÅ länge sedan kvinnor inte ens fick studera det dom ville.

Publicerat

MUTE

Duncan Jones har skapat den här….upplevelsen….som det är att se Mute. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är ett mästerverk eller en busskrock då den lider av samma ”problem” som tex Tom Tykwer och syskonen Wachowskis film Cloud Atlas (från 2012). Mute är liksom too-much-extra-allt som ett påkostad ride på ett nöjesfält – och det var Cloud Atlas också. Äh, jag vet inte varför jag jämför dessa två filmer – egentligen – men jag tror att Cloud Atlas hade gått samma öde till mötes om den istället för 2012 hade gjorts 2018: den hade gått direkt till Netflix.

Mute handlar om den stumme amish-bartendern Leo (Alexander Skarsgård) som har ett förhållande med Naad (Seyneb Saleh), dom är jätteförälskade i varandra och Naad känner att hon vill berätta för Leo vem hon ”egentligen är” för nånting ”knas” är det. Hon har varit med om något, det är helt klart.

Samtidigt blandas dom suspekta kirurgerna Cactus Bill (Paul Rudd) och Duck (Justin Theroux) in i leken och det känns nästan som en film-i-filmen. Två starka och härligt udda karaktärer som har en egen agenda i filmen, Rudd dessutom med en mustasch som banne mig inte går av för hackor!

Inte jättedåligt, verkligen inte jättebra. Jättesnygg på ytan men saknar en hel del om man skrapar på denna. Det som gör att filmen ändå surfar på anständighetens glashala yta är skådespelarnas insatser. Alexander Skarsgård gör sitt jobb mycket bra och Justin Theroux är som vanligt otroligt stabil. Se filmen, om inte annat för deras skull.

 

Publicerat

Fredagsfemman #296

5. The Leftovers!

Efter att så sakta ha börjat tagit mig in i TV-serien The Leftovers inser jag att det är en serie jag definitivt kan komma att fastna för. Jag känner mig både rädd och förväntansfull inför detta. Tre säsonger. Massor med timmar. Men en hittills osedvanligt MAGISK Justin Theroux i huvudrollen. Det här är första gången jag ser något som helst speciellt i den karln men OJ, han är helt sjuuuukt bra här!

.

.

.

4. Monsters of film!

Här är festivalen som började i onsdags, håller på till på söndag och där vissa av filmerna kan ses på SF Anytime! Läs mer om festivalen här och här (eller här) kan du se filmerna som finns som VOD. Det finns bland annat en film som heter Serpent. Den handlar om en svart mamba. Och två personer. I ett tält. Jag dör nästan bara jag skriver det här. Men passa på att se 47 meters down om du har möjlighet att gå på någon av visningarna ikväll. Den visas kl 20 och 23.45 på Zita. Ett MÅSTE för alla som gillar hajskräckisar!

.

.

.

3. Denis Villeneuve

Säga vad man vill om vad som helst men det här är en snubbe som har hittat helt rätt i livet. Fy fan var najs det är, det är i det närmaste LYCKA jag känner när människor jobbar med det som dom är mest lämpade för att göra. Och Denis Villeneuve bör inte köra buss eller operera lårbenshalsar eller mata knubbsälar. Han bör göra film. För alltid. (Och detta säger jag MED EMFAS trots att jag ska se Blade Runner 2049 först imorgon). Ett extra tips! Prisoners finns på Netflix nu! Se! Se! Se!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Hej filmspanare! Imorgon ses vi för att gemensamt se en av årets största och mest omtalade filmer. Det ska bli spännande. Och kul. Och intressant. Och långt. Och riktigt riktigt mysigt!

.

.

.

1. GUD HÖR BÖN TILL SLUT (om nu Gud kan likställas med SF)

Jag har tjatat och gnällt och tjurat och surat och mejlat och kommenterat och skrivit spaltmeter om det ABSURDA i att SF inte fixar till sin sajt så man kan betala sin biobiljett med sina egenhändigt intjänade bioklubbspoäng. Men nu….nu….NU kan man göra det! Hörde du? NU KAN MAN BETALA MED SINA POÄNG! Tack SF för att ni äntligen tagit ert förnuft till fånga och lyssnat på era kunder. Bättre sent än aldrig.

 

 

Publicerat

KVINNAN PÅ TÅGET

Jag vet inte var jag hade fått det ifrån men jag trodde det här var en remake av en Hitchcock-film. Det krockade lite i huvudet när jag sen insåg att så inte var fallet, att Kvinnan på tåget är en roman skriven av Paula Hawkins och som utgavs så sent som 2015. Kanske kan jag förklara det hela med att det är en Hitchcock-aktig aura över filmen, att det är en indirekt suggestiv spänning som ligger som en blöt filt över historien, att det är en smart skriven historia och en snyggt filmad film.

Boken utspelar sig i London men filmen i New York. Rachel (Emily Blunt) tågpendlar in till stan och roar sig med att studera omgivningarna genom tågfönstret. Och memorera människorna hon ser.

Alltså, den här kvinnan mår inte bra, hon mår verkligen INTE bra. Hon är extremt olycklig och i det närmaste besatt av sin ex-man Tom (Justin Theroux) som startat en ny familj med frun Anna (Rebecca Ferguson) och en liten dotter. Hon dricker för mycket, får minnesluckor och sköter sig så pass dåligt att hon börjar bli en tärande inneboende för tjejen hon bor med.

Tom och Anna har en barnflicka, Megan (Haley Bennett), en sexuellt frigjord ung kvinna som bor i grannhuset. När Megan sedan försvinner spårlöst får Rachel använda sina grå nåt oerhört. Hon har minnesluckor och minns inget mer än att hon varit kalaspackad och det hon ser i spegeln: att hon blivit misshandlad och är alldeles nedblodad.

Regissören Tate Taylor har tidigare gjort feelgoodpralinen Niceville (men som hade motsatt verkan på mig), Pretty Ugly People (med Missy Pyle!!) och biopic:en om James Brown, Get on Up. Lägg därtill Kvinnan på tåget och du får en salig och spännande genremix!

Jag själv sögs in historien från första stund och sen satt jag som på nålar. Emily Blunt är fantastisk!

Publicerat

Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE

In a galaxy far far away bor en hjärna som tillhör en herre vid namn David Lynch.

Hur många rymdsonder, flygande tefat, legoraketer,  teleportörer, hjärnröntgen-på-distans-makapärer jag än försöker bygga så kommer jag aldrig att komma innanför den där hjärnbarken. Jag greppar inte hur han tänker och ibland är det en känsla som är alldeles ljuvlig. Jag behöver inte fatta, jag behöver inte ens känna mig dum för det finns ingen annan som fattar heller. Undrar om David Lynch ens förstår sig på sig själv?

Naomi Watts spelar Betty Elms, en tjej från landet med skådespelardrömmar som kommer till Los Angeles och ska bo i sin bortresta släktings lägenhet. När hon kommer fram ser hon en naken kvinna i duschen. ”Rita” (Laura Harring) har varit med om en bilolycka och har tappat minnet totalt. En plansch på Rita Hayworth blir hennes räddning när Betty ställer frågan ”vad heter du?” Tillsammans ska dom försöka klura ut vad som hänt och vem ”Rita” egentligen är.

Jag tror jag älskar Naomi Watts! Jag beundrar henne som skådespelare betydligt mer nu än jag gjorde innan jag såg den här filmen och då har jag ändå alltid tyckt att hon är bra. Men här… WOW! Vilka jävla scener Lynch ger henne! Vilka tårtbitar att bita i, vilka svåra uppdrag, vilket äventyr! Jag tänker främst på en scen, en scen som får medspelarna att liksom tappa hakan precis på samma sätt som jag gjorde när jag satt i soffan (provfilmningen) och jag undrar om den scenen är improviserad eller bara väldigt väldigt välregisserad. Hur som helst så är det här en krävande film för samtliga inblandade men främst för Naomi som är i bild i princip oavbrutet i 147 minuter.

Har du sett filmen och är så ”lost in Mulholland Drive” att du håller på att bli tokig så finns det en sajt för såna som oss: Lost in Mulholland Dr. En oas för hobbypsykologer, filmanalytiker, såna som sett filmen tusentals gånger med lupp. Jag begav mig in i den där världen en stund men hoppade snabbt ut igen, kanske med rädsla för att faktiskt förstå. Jag vill nog inte förstå. Jag vill fortsätta leva i villfarelsen att det här är en larger-than-life-film, att jag kommer att få leva med vetskapen om att det finns en film därute som gäckar mig, som är så satans jävla smart att den gör mig galen. Men det gör mig inget. Jag är soft med den känslan.

Jag såg Mulholland Drive en onsdagförmiddag, gav den en fyra och åt lunch. Under lunchen kunde jag inte tänka på nåt annat än filmen så efter lunch såg jag om den. Det här är filmkonst. Det här är en klassiker. Det här är en film att tokhata eller fullkomligt älska. Jag älskar den. Efter två tittningar är den en stenhård fullpoängare och jag undrar hur jag kommer reagera när jag ser den en tredje gång. För det kommer bli en tredje gång och en fjärde och en femte och jag vet, jag vet att jag aldrig kommer att förstå den fullt ut men så är det med stora filmkärlekar. Dom förblir frågetecken och dom lever sitt eget liv.

Publicerat

WANDERLUST

Då så. Nu kan jag likt Gert Fylking men utan rosa träningsoverall utbrista ett hjärtligt  ÄNTLIGEN!

Wanderlust är efter många om och men äntligen sedd och SOM jag har väntat på detta. Paul Rudd och Jennifer Aniston i samma film, kan det bli bättre? Ja tänk för att det kan det och det kan jag skriva utan minsta ledsamhet i tangenttryckningarna.

Bara åsynen av Rudd och Aniston i filmer gör mig glad, resultatet kan vara i stort sett hur ruttet som helst men jag är ändå nöjd efteråt. Vissa människor har den inverkan på mig. Som han som ligger bredvid mig när jag vaknar (även när han ser ut som Plupp), som barnen även när den ena tjatar om att jag ska trycka ut varet ur nageltrånget med en nål och den andra undermedvetet får mig att memorera namnen på alla fem killarna i One Direction och sen blir arg när jag rabblar upp namnen på dessa fem som enligt ett ihärdigt rykte fått klamydia av en koala (hur fan man nu lyckas med det), som en del skådespelare som nästan känns lika familjära som klasskamrater från förr, som Jennifer Aniston från Vänner, som Paul Rudd från Vänner och som Alan Alda som har filmvärldens mysigaste mansröst.

Det som är bra med Wanderlust är att dessa tre favoriter är med, det som är sämre är att manuset inte håller. Det håller inte hela vägen, det håller inte ens långa stunder, det håller sporadiskt, jag skrattar ibland men jag skrattar inte åt handlingen i sig, jag skrattar åt att Rudd är så dråplig. Aniston får inte chans att vara komedienne på det sätt hon behärskar så bra, här är hon mest en sidekick med snyggt och korrekt balsamerat hår och hon sover med BH och korta fransiga jeansshorts. Vem gör sånt?

Om jag ska försöka beskriva Wanderlust genom att jämföra den med en annan film så känns den som en amerikansk version av Tillsammans, fast i nutid. Det låter kanske luddigt men det är det inte. George och Linda flyr i panik New York när George förlorar sitt jobb och på väg till Georges svinjobbiga bror i Atlanta övernattar dom i ett hippiekollektiv – och blir kvar. Det röks gräs och flummas och blir veganer och praktiseras fri sex och bajsas med öppen toadörr. Eller öppen förresten, det finns inga dörrar. Kollektivet tror inte på dörrar. Skillnaden mellan deras liv i stan och livet på landet bland nudister och druvtrampare är såklart jättestor och tankarna börjar virvla runt i skallen. Vad vill vi med vårt liv? Vad vill JAG med MITT?

Trots att filmen försvinner från mitt medvetande i ett otroligt tempo, till eftertexterna minns jag knappt hur den började, så är jag konstigt nog inte besviken. Jag fick ingenting mer än nittio minuter tillsammans med två mysiga skådisar men ibland räcker det. Inte för ett godkänt betyg men åtminstone för en helt okej eftersmak i munnen.

Filmen finns att hyra på Headweb.

 

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?