Nåt som slår mig ganska ofta är hur konstiga människor är. Alltså SÅ himla knepiga!
Nåt som slår mig efter att ha sett den här filmen är att människor jag upplever som knepiga i vardagen antagligen är betydligt konstigare än jag ens kan fatta OCH jag vill inte besöka en källare till någonsin mer.
Ända sedan jag var liten och växte upp i en villa med glassfrysen i källaren (som vaktades av en stor jävla spindel) har jag haft ett tveksamt förhållande till denna boyta. Eller biyta. Källare är kalla, fuktiga, luktar betong och smakar kattsand. Ja, det gör det. Jag kände en tjej som hade kattsandscravings när hon var gravid och hon sa att det smakade källarvägg. Jag får helt enkelt lita på informationen då jag inte tänker prova för att bevisa nån form av motsats.
Källaren är alltså en dokumentärfilm gjord av Ulrich Seidl som handlar om ett gäng österrikare och deras källare. Vi får liksom en inblick i deras källarliv, vad den används till. Och det är inte biljardhäng om man så säger. Det är ormar, nazistsammankomster, gynstolar, trumrum, S&M-sessioner, pistolskyttebanor, barer och pungtvingar. Mycket av det sistnämnda. Den där hårige slavmaken har lite att stå i om man så säger.
Jag förundras. Jag häpnar. Jag fnissar. Jag blir lite skraj. Men trots att det är många redigt knepiga människor jag får se så mår jag mest illa av nassarna som sitter och super med Hitler-porträtt på väggen.
Ulrich Seidl har verkligen hittat en salig blandning österrikare och han visar återigen att han är en filmare att hålla koll på. Hans Paradistrilogi var otroligt bra och Källaren gräver sig in under huden på precis samma sätt som trilogin gjorde. Det är liksom…obehagligt men mänskligt. Kan man säga så? Ja, det kan man. Visst?
