ALL INCLUSIVE

Vi befinner oss i Danmark och precis som i Sverige så är juldagen årets största biodag. Juldagen 2014 hade alltså den danska filmen All Inclusive premiär på biograferna över hela Danmark och det blev en succé av stora mått då den med facit i hand blev den mest inkomstbringande filmen i landet det året (läs mer om detta här). Nu har det gått tre år och det är dags för Sverige att göra en remake. Funkar det danska framgångsreceptet även hos oss?

Juldagspremiären är i år redan bokad då Solsidan kommer få oss att gå man ur huse så All Inclusive får en lite mer ödmjukt hållen premiärdag, 10 november. Datumet funkade ypperligt för Helena Bergströms film En underbar jävla jul för ett par år sedan men det var en film som låg helt rätt i både årstid och annan tid, All Inclusive är någonting helt annat. Jag har så himla svårt att se att det här ska kunna bli en succé, jag tror verkligen inte det.

Antagligen kommer filmen, precis som Medicinen och andra lättsamma produkter i komedi-trams-facket, att nå sin publik MEN det krävs en hel del mun-mot-mun-metoden för att en komedi ska flyga, det krävs att den som ser den säljer in den runt fikabordet på arbetsplatsen, i yogagruppen, i köket på efterfesten. All Inclusive är inte en sån film. Den är tämligen harmlös för stunden men den innehåller absolut ingenting som jag tar med mig efteråt. Den enda som sticker ut med handlingen är att en av döttrarna (Liv Mjönes) köper sällskap av en kroatisk man åt sin nyligen separerade mamma (Suzanne Reuter) på en semesterresa. Hon köper alltså inte sex (nä hualigen, HUR skulle det se ut?), hon köper sällskap och möjligtvis en kyss. Det ger alltså en extra krydda till vad som egentligen ingår i en all inclusive-resa.

Det här var den svenska invigningsfilmen på Malmö Filmdagar och under flera år har det varit någon eller några från filmen på plats för att introducera visningen i salongen. Colin Nutley och Helena Bergström var där när Medicinen visades, Pernilla August och Karin Franz Körlof var där inför Den allvarsamma leken och när Monica Z skulle visas så var både regissören Per Fly och Monica herself, Edda Magnason där. I år kom inte någon. Jag vet inte om det är signifikativt för filmen i sig men det känns lite tråkigt på nåt vis. Det är tid, pengar och engagemang nedplöjt även i denna film, jag hade velat se lite stolthet, lite stake från personerna bakom filmen. Nånting i alla fall.

All inclusive är långt ifrån en usel film, den har ganska ihållande dalar men också riktiga toppar. Liv Mjönes är toppen som ena systern, Jennie Silferhjelm behöver inte skämmas hon heller även om vissa överspelsscener var på gränsen till krav på skämskudde och Suzanne Reuter är naturligtvis jättebra. Hade inte denna trio fungerat så bra som den faktiskt gjorde hade filmen faceplantat totalt. Nu gjorde den inte det.

Att Seinabo Seys kanonlåt Younger överanvänds så den till slut känns sönderspelad är inte bara synd, det är rent utsagt förjävligt, onödigt och snålt! Det finns fler låtar på jorden, Seinabo själv har gjord många som hade kunnat platsa i filmen. Det blir liksom inte trovärdigt när en låt som används som bakgrundslåt i flera scener sedan återkommer i en scen på en klubb i upptempo-dans-version som om vi bodde i Nordkorea och endast en artist åt gången fick tillstånd att släppa en låt.

Som sagt, jag har svårt att se att den här filmen kommer att komma i närheten av den danska succén och jag kan tycka att det är lite trist att vi väljer att göra en remake av en dansk film istället för att producera våra egna. Det måste handla om att ”money talks” och att All Inclusive med sitt inkomstbringande facit i grannlandet sågs som ett säkert kort även för oss. Girigheten bedrar visheten, det är vad jag tror.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om All inclusive-visningen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Jojje
Carl
Johan
Henke (valde bort filmen pga jetlag)

Svensk söndag: STOCKHOLM STORIES

.

.

.

När jag läste Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet tänkte jag att det var mycket trevlig läsning och att det var skönt att det var noveller för då fick boken vara ifred, den kunde aldrig bli film.

Tjohejsan vad fel man kan ha. Stockholm Stories är nämligen en film vars manus är (löst) baserad på denna novellsamling. Men tjohejsan igen vad rätt jag hade i min känsla att boken skulle ha fått vara ifred.

Jag köpte karaktärerna och händelserna i boken rätt av, inga problem alls, det var ju fiktion. Filmen är gjord som om personerna är verkliga men jag tror inte på nån, inte alls. Jag tror inte på nån och jag känner inte för nån, det blir bara marionettdockor som sprattlar omkring framför mig på TV:n, varelser som beter sig otroligt konstigt i ALLA situationer.

Det är författarsonen Johan (Martin Wallström) som kämpar med att själv få bli utgiven, den stammande rikemanssonen Douglas (Filip Berg) som försöker bryta sig loss från tyrannfadern, Anna (Julia Ragnarsson) blir dumpad av den gifta ministern Lena (Marie Richardson) och har ingenstans att bo, Coletho (David Dencik) är en prisad författare som blir stalkad av Johan, Thomas (Jonas Karlsson) är minister-Lenas ytterst beräknande och iskalla allt-i-allo och Jessika (Cecilia Frode) är den knepigaste av dom knepiga, herreguuuud så konstig hon är.

Jag kan inte lägga skulden på skådespelarna att historien inte fungerar, jag tror dom alla har gjort precis det manuset och regissören krävt av dom. Fotot är dessutom utmärkt och musiken är skriven av Nathan Larson och passar jättebra till dom filmiska bilderna. Men det är nåt som skaver rejält. Karin Fahléns regi? Erik Ahrnboms manus? Jag kan inte sätta fingret på problemet, eller så kan jag det. Kan det vara så enkelt som att jag faktiskt läst boken?