Etikett: Karl Urban

Publicerat

THOR: RAGNARÖK

Taika Waititi är en man Marvel Studios borde vara rädda om och i brist på detta borde dom åtminstone vara tacksamma. Han är den typen av regissör som DC Comics borde leta efter med ljus och lykta (eller försöka köpa över) och den typen av snubbe som skulle kunna väcka döda till liv om han ville. Han har en spännande form av humor som vi har fått se i bland annat vampyrfilmen What we do in the shadows och jag kan inte låta bli att fundera på HUR i helskotta han lyckades få uppdraget att regissera en Marvel-film sådär mitt i alltihop?

Filmserien om Thor, om man klipper ut dom från resten av Marvel-filmerna, är otroligt svajiga tycker jag. Första filmen gillade jag inte alls men i ärlighetens namn beror det nog mest på att jag verkligen inte fattade Chris Hemsworths storhet då. Film nummer två, den som alla andra hatar, den gillade jag däremot.

Nu är det alltså dags för den tredje filmen om tajte Thor och den är verkligen som ingen annan. Här gäller det att hänga med i svängarna för alla inblandade skådespelare har verkligen kopplat på stor-charmen. Chris Hemsworth som Thor, Tom Hiddleston som Loki och Cate Blanchett gör entré som systern Hela och henne ska man banne mig inte skoja bort! DÄR är en riktig hårding alltså och jag måste säga att Blanchett gör henne jättebra även om jag alltid gärna ser någon annan i rollen när hon är i farten. Att Mark Ruffalo är så jättefin som den gröne Bruce Banner kan väl inte någon bli förvånad över?

Det finns en del minus i filmen, Karl Urban till exempel, han är ett sånt brutalt jätteminus plus att spellängden återigen – *gäsp* det är ju en superhjältefilm – är en sisådär tjugo minuter för lång. Dom där CGI-fest-slagen dessa filmer alltid slutar med kan ju göra en smått tokig.

Betygsmässigt hamnar därför Thor: Ragnarok på en svag fyra och det är helt och hållet Waititis förtjänst. Han har stoppat in en skön värme i filmen som många superhjältefilmer saknar och Chris Hemsworth visar för varje film han gör att han är på väg att bli en av dom riktigt stora – och det inte bara i byxan.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Thor och Thor: The Dark World. Jag avslutade texten med ”Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.” SÅ fel jag hade. Jag såg den varken på bio eller 2017.

I avsnitt 132 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del mer om Thor och hans anhang.

Publicerat

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

Publicerat

THE LOFT

”Come on, we´re men, we´re all a little LIKE that”, säger Vincent Stevens (Karl Urban). Han syftar på att trots att han är lyckligt gift precis som sina fyra närmsta kamrater så behöver dom en flådig takvåning som ”gömställe” dit dom kan ta sina sexuella tillfälliga eskapader utan att dom behöver stå till svars för hotellräkningar och andra omkostnader inför sina äkta hälfter.

Fem snygga (nåja…..? Men om dom får säga det själva så..), välklädda (gäsp), socialt funktionella män med höga inkomster och – givetvis – uppenbart narcissistiska personligheter, alltså jag kan inte tänka mig nåt tråkigare att iaktta på film ÄVEN om det hittas en död kvinna i dubbelsängen i den där lägenheten. Ändå tittar jag. Ändå HYRDE jag filmen på Itunes. Får skylla på feber och tillfällig förvirring för det här är bara S Å skumt.

Å andra sidan, hade den här filmen gjorts med finess och kanske toppad med lite konspirationsströssel, vackra vyer över nattupplyst stad, Basic Instinct-musik och fler än EN skådis som levererar så hade den kanske gått att titta på utan att skämmas.

James Marsden är alltid sjukt stabil men alla andra skådespelarna suger smutsig babianröv för att tala klarspråk och Karl Urban är värst av dom alla. Han trycker ihop ögonbrynen när han ska ”spela eftertänksam” så man skulle kunna använda rynkan som brevpress. Wentworth Miller kommer inte långt efter. Pinsamt.

Nä, på riktigt, The Loft är inget annat än en studie i illaluktande mansförakt och jag hade gärna klarat mig utan den.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE SUPREMACY

Jason Bourne har gömt sig för sina forna arbetsgivare på andra sidan jorden. Han försöker analysera sina jobbiga minnen och drömmar, skriver ner dom på papper, försöker bli hel genom att leva ett lugnt och spartanskt liv med sin Marie (Franka Potente).

Men – såklart – verkligheten kommer ikapp dom. En snubbe som Jason Bourne blir inte ointressant bara för att han själv vill det. En yrkesmördare letar upp honom för att tysta honom en gång för alla och det blir inte sin egen död Bourne tvingas hantera, det blir livet på ett nytt sätt.

The Bourne Supremacy förvånar mig. Mitt minne av filmen från när jag såg den första gången är att den var på´t ungefär som första filmen. Samma historia, samma känsla, samma tempo. Okej, mycket av filmerna ÄR stöpta i samma form men här tycker jag att det brummas bra mycket coolare när det trycks på gaspendalen. Musiken som funkade ypperligt även i första filmen har fått ett bättre tryck och blir som en pulshöjande ljudmatta genom hela filmen. Matt Damon har växt in i rollen och är inte alls den pojkspoling han var i The Bourne Identity. Nu är han actionkille. Tuff liksom. Stenhård. Funktionell.

Joan Allen spelar Pamela Landy, kvinnan i chefsposition som ska se till att Bourne hittas. Jag tycker hon är jättebra här, både i genussamspelet med Brian Cox och som målinriktad intelligent kvinna. Chris Cooper hade lite av samma roll i första filmen och ingen skugga över honom men Joan Allen känns som ett fräscht inslag, idiotmän i maktposition ser man överallt.

Det här var helt klart en energiboost. Jag känner mig glad, upprymd och sugen på mer. Matt Damon och The Bourne Ultimatum – here I come!

Publicerat

DREDD

I slutet av december roade jag mig med att skriva ihop ett tankeexperiment på bloggen. Jag gjorde en lista på fem filmer som jag skulle kunna tänka mig att se remakes av (eller heter det på?). På första platsen låg en av mina – och många andras – favoritfilmer: Återstoden av dagen.

Javisst, det är att häda att föreslå en remake av något som är så totalt fulländat som Anthony Hopkins och Emma Thompson i det där latentapassionerdramat men ibland behöver hjärnan en bitchslap för att tänka i nya banor. Även det mest korkade, det mest otänkbara, det mest hädiska kan faktiskt bli verklighet. Hade nån gjort en sån lista för tre år sedan och skrivit att hen ville se en remake på Judge Dredd från 1995 med nån okänd Urban-figur i Sylvester Stallones domarkläder då hade jag skrikit rakt ut, jag hade tjejvrålat ett såntdär svinirriterande IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiii tätt följt av ett NEEEEEEEEJJEEEEEjjjjj och jag hade inte slutat där. Det hade känts som att toksvära i kyrkan, det hade liksom inte varit möjligt men 2012 blev det omöjliga verklighet. Remaken på min älskade Judge Dredd såg dagens ljus och jag höll den på armlängs avstånd så länge jag kunde, inte nödvändigtvis för att jag trodde den skulle vara jättedålig utan mer för….att.

Till slut gav jag efter. Nyfikenheten tog över. Med öppna ögon och utan förväntningar åt något håll tog jag mig an Dredd i sällskap av min snart 14-årige son som även han tycker väldigt mycket om originalet. Kanske trodde jag att Dredd anno 2012 skulle falla honom ännu bättre i smaken då den rimligtvis borde kännas modernare än förlagan men när halva filmen gått bad han mig pausa.

”Mamma….Vad är det här? Det är ju BARA våldsamt, ingenting annat.”

Vi pratade ett tag och det visade sig att vi båda kände precis samma sak. Originalet har en spännande historia, en charm och karaktärer som man bryr sig om. Remaken har blodiga slowmotionscener, that´s it. Slowmotion kan ju vara ett otyg i sig när det används i överflöd (hey Mission Impossible 2) men här är det bortom överflöd, här har slowmotion som funktion en egen roll i historien. Drogen slo-mo, den som gör att verkligheten går i 1% fart, injiceras både här och där vilket gör att stora delar av filmen faktiskt ses i ultrarapid. Ballt i ungefär femton sekunder, sen gäääsp.

Det filmen har på pluskontot är en kvinnlig ärrig skurk (Lena Headey som faktiskt spelade Lizzie i ovan nämnda Återstoden av dagen), att Karl Urbans mun är ganska lik Stallones och att han behåller hjälmen på filmen igenom. Sen gillar jag ju motorcykeln och det svartröda, jag har svårt att tokdissa någon så cool som Judge Dredd men samtidigt, fy satan så trist film. Så enahanda, så fördummande, så onödigt, så ickespännande.

Det är svårt att göra existensberättigande remakes och det här är ännu ett exempel på en film som faktiskt inte behövs.

Publicerat

Fredagsfemman # 36

5. Hur ska det bli med Dredd egentligen?

Jag vet att jag inte kommer kunna undvika den, jag känner på mig att tankarna kommer virvla runt som en torktumlare i skallen när jag ser den, jag fasar för att Karl Urban ska vara nåt att hänga i julgranen men hey, idag har den premiär. Dredd. I 3D.

 

4. Bergmans video

Måste bara återigen uttrycka min kärlek för SVT. Bergmans video är en filmserie som har varit alldeles jättekul att följa. Men nu är den slut.

 

 

3. Ted

Jag ligger efter vad gäller biobesök känner jag. Det märks att det är höst, det känns som att det är fler och bättre filmer på biorepertoaren än på länge. Ted är en av filmerna som ligger i min ska-se-pipeline. Jag tror jag kommer tycka om honom. (Trailern kan du se här)

 

2. Gabriela Pichler

Filmen heter Äta Sova Dö. Jag tror på henne.

 

 

 

1. Filmspanarna! Yeheeeey!

Det har gått en månad sedan sist och två sen jag träffade gänget. Imorgon är det dags igen och det ska bli SÅ kul tycker jag.