Etikett: kärlek

Publicerat

FÖRSONING

”For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!

 

Publicerat

Jane Eyre

Det fanns en tid i världen då ett namn som Michael Fassbender inte fick mig att höja det minsta på ögonbrynen. Nu kan ett namn som Michael Fassbender få mig att gå och se en film på bio som egentligen inte lockar mig alls.

Skillnaden mellan då och nu heter i mitt fall Eden lake, Inglorious basterds, Fish tank och X-men: First class. Michael Fassbender har med dessa fyra filmer fått en stadig plats i mitt filmhjärta och det är alltså därför jag alldeles frivilligt grötar mig igenom två timmar högengelskt klassiskt drama på bioduken.

Jane Eyre (Mia Wasikowska) är en fattig föräldralös flicka med ett mycket speciellt inre. För henne kommer integritet och en stark självbild helt naturligt vilket är ganska ovanligt för unga tjejer alldeles oavsett klass. Hon får jobb som guvernant åt en franskspråkig liten flicka på ett stort gods ägt av Mr Rorchester (Michael Fassbender), en man som liksom en lök har många lager och skär man igenom dom finns det en risk att man börjar gråta. Han blir förälskad i Jane och hon i honom men han har ett hemligt förflutet som kommer ikapp honom. Vissa saker går liksom inte att springa ifrån.

Charlotte Brontë har med sin roman lyckats få till ett kvinnoporträtt som är både mångfacetterat och djupt och regissören Cary Fukunaga har gjort sitt bästa för att gestalta detta på film. Jag tycker inte att det gick så bra. Jag minns boken från högstadiet, då när klassikerna skulle betas av och jag inte förstod alls hur vissa av dom kunde få kallas just klassiker då dom inte gav mig någonting alls, då. Men vissa hänger fortfarande kvar i minnet och Jane Eyre är en av dom böckerna och jag får inte ihop känslan av boken med filmen, inte alls faktiskt.

Mia Wasikowska är inte Jane Eyre. Michael Fassbender är inte Mr Rorchester. Det sprakar inte det minsta mellan dom, det är inte ens en liten träflisa som tuttat eld, det är torrt som fnöske, torrt som en sårskorpa i sommarsolen, torrt som en söndersnuten nästipp efter två veckors förkylning. Fan, det är skitjobbigt det här, jag tror inte på dom alls, det här funkar inte för mig.

Filmen är långsam och vacker men rätt tråkig och eftersom den andas noll procent romance skruvar jag på mig redan vid halvtid. Jag gillar fortfarande Michael Fassbender men romantiska engelska dramor kanske inte är hans thépåse. Jag ser om Eden lake istället. Det är nog mer både hans still och min.

Publicerat

EN DAG

Nu är det nästan två månader sedan jag såg En dag/One day på en pressvisning. Två månader och jag har ännu inte lyckats att fullt reda ut mina tankar om den i skallen.

För dig som kanske missat det, En dag är en bok jag tycker väldigt mycket om. David Nicholls har lyckats skriva en roman som både är komisk, tragisk, nostalgisk och alldeles omöjlig att sluta läsa. Men det är trots allt en bok på över 400 sidor och filmen är blott hundra minuter, är det en ekvation som går ihop? Nej, jag tycker nog inte riktigt det.

Historien om Emma Morley (Anne Hathaway) och Dexter Mayhew (Jim Sturgess) tar sin början den 15:e juli 1988. Filmen, precis som boken, beskriver deras liv under exakt samma datum dom efterkommande tjugo åren.

Tjugo år på en timme och fyrtio minuter. Hmmmm….Hur tänkte dom då? Alltså, det är ju inte så att det är tjugo händelsefattiga år eller att nån av dom låg i koma tio av åren eller att något år endast är beskriven med ett ensidigt kapitel i boken, vore det så vore det inte mycket att irriteras över.  Det känns bara som att väldigt mycket handling hoppats över, alltså VÄLDIGT mycket. Så pass mycket att jag flera gånger tänker ”meeeeh, det här går ju inte ens att förstå om man inte läst boken”. Jag kände så under större delen av filmen. Jag fyllde själv i information jag fått genom läsningen och då blev filmen begriplig men långt ifrån så supercharmig och finurlig som boken. Långt ifrån.

Många många händelser som jag skrattade mig igenom när jag läste  boken finns inte med alls i filmen och en del är nedklippta från värsta zebran till nåt encelligt djur. Frågan är hur någon som inte läst boken reagerar?

Anne Hathaway är toppen som Emma med tjugo olika peruker och nästan lika många par glasögon och Jim Sturgess är….oh-la-laa….så JÄVLA BRA att jag BAXNAR tamejfan! Vilken kille, vilken begåvning och dom är så fina tillsammans trots att dom egentligen inte passar ihop.

Det tidstypiska försöket till soundtracket når sin peak redan i början av filmen med Tears for fears ”Sowing the seeds of love”, sen är det ofattbart beigt och träigt. Typsnittet under förtexterna förtjänar också en del uppmärksamhet då jag vill att den ansvarige räcker upp handen och offentligt bespottas för sin outsägliga dåliga smak, alternativt får tusen nålar på underarmen av en hungrig Ronald Niederman under ett par timmars tid. Det går inte att INTE bli förbannad på sånt, det går inte. I-landsproblem, yada yada, visst är det så, men för helvete, hur svårt kan det vara?

Om jag nu ska lugna ner mig och samla mig en smula så tycker jag Anne Hathaway och Jim Sturgess som filmpar är betydligt bättre än filmen i sig och filmen är mycket sämre än boken. Ändå fick jag en klump i magen av filmen. Ändå tänker jag på den, fortfarande. Eller om det är på Jim Sturgess. Jag vet inte riktigt. Snurrigt det här men helt okej på nåt vis, samtidigt som jag bara vill skrika: LÄS BOKEN ISTÄLLET!

(Filmitch har gjort det. Läst boken alltså. Klicka här för att läsa hans tankar om den.)

Publicerat

Main Street

En äldre kvinna i behov av pengar (Ellen Burstyn) känner sig tvingad att hyra ut sitt magasin för att dryga ut kassan. En främling erbjuder sig att hyra det ett halvår framåt och ger henne kontanta pengar. Han undrar om hon inte vill veta vad han ska förvara där men hon säger nej, det spelar ingen roll bara ingen röker i lokalen. Främlingen (Colin Firth) ruskar om både höjdarna i den lilla avsomnade hålan och Willa (Patricia Clarkson) vars moster är magasinets ägare.

Main Street känns lite som en Ken Loach-variant av Lasse Hallströms Chocolat, om du förstår symboliken. I Main Street är allting ganska ordinärt. Livet lunkar på, folk är varken snygga eller fula, det är inga glassiga karaktärer vi får följa, inga extravaganta äventyr, inget naket, inga fula ord, inget överdrivet jätteskruvat. Det är helt enkelt en ganska simpel historia som kretsar kring en liten samling människor och där alla är rätt sympatiska och vill gott på sina egna små vis.

Regissören John Doyle (som jag inte hittar nån direkt info om alls på Imdb så jag antar att detta är den första – och enda – filmen han gjort) har hittat en fin nivå och på många sätt är det en ren njutning att beskåda dessa skådespelare som liksom verkar leka fram sina roller utan minsta besvär.

Att filmen inte ger några bestående avtryck må så vara men det är en skön och avkopplande stund i soffan och ibland behövs inte så mycket mer än det.

Publicerat

Trailer: Crazy Stupid Love

Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore och Emma Stone – i samma film!

Och Kevin Bacon och Marisa Tomei, även om just dessa två inte ger mig lika mycket handsvett som dom första fyra.

Nu är det bara en månad till biopremiären.

Publicerat

KYSS MIG

Jag vet, det är inte alltför många dagar sedan jag skrev här på bloggen att jag inte skulle se Kyss mig.

Men när dottern och hennes kompisar skulle gå på bio och jag skulle följa med som skjuts och absolut inte ville se samma film som dom (Jag saknar dig) och inte kände det minsta för CGI-apor och samtidigt var tvungen att se en film som gick runt 15-tiden, ja då hade jag att välja på Bilar 2 (Hallå! Det var med svenskt tal, det var söndag, fullsmockat med småfolk som alla bar på såna biobarnstolar av plast, vad skulle jag göra??) och Kyss mig och valet var förvånadsvärt enkelt.

Historien handlar om Mia och Frida, ”låtsashalvsyskon” på det där moderna viset som blir när skilda föräldrar träffas och barn ska fösas ihop till en ny familj.

Frida (Liv Mjönes) är öppet homosexuell och lever tillsammans med Elin. Mia (Ruth Vega Fernandez) är nyförlovad med sin Tim (Joakim Nätterqvist) som hon varit tillsammans med i många år. Dom planerar ett snart bröllop, dom tittar på hus, dom jobbar ihop. Han vill ha barn ganska snart, inte hon vad det verkar.

Mias pappa (Krister Henriksson) fyller 60 och bjuder till fest. Alla nära och kära samlas i deras hus och pappans nya kärlek (Lena Endre), Fridas mamma, får träffa Mia för första gången. Dom ska vara där tillsammans en hel vecka och låtsas vara/försöka bli den där perfekta lyckliga familjen, sånt som aldrig riktigt går vare sig det är i verkligheten eller på film. Det finns alltid sår som inte läkt, frågor och svar som skaver, sånt som inte pratas om.

Att Mia och Frida ser något hos varandra det står klart redan vid första ögonkastet men kärleksresan från första kyssen till eftertexterna är lång, taggig och allt annat än enkel, precis som trailern visat, alldeles på tok för öppenhjärtligt. Men trailern ger klart fel känsla av filmen tycker jag. Det blir fel. Kyss mig är en otroligt lågmäld film med fin musik som är så enkelt och melankoliskt blippetibloppig i bakgrunden att den nästan inte finns. Den har ett tempo som gör att 107 minuter film känns som 207, trailern har ett helt annat driv.

Liv Mjönes är jättebra som Frida och agerar helt naturligt i varenda scen men det är Ruth Vega Fernandez som imponerar mest på mig. Hon har många scener som inte är helt lätta, hon visar i stort sett hela det känsloregister som en normalt fungerande människa besitter och hon kan med bara en blick och/eller en ryckning tala om hur hon känner. Stort skådespeleri om du frågar mig och hon har helt makalöst vackra ögon.

Kyss mig gör många saker bra men en sak speciellt: regissören väljer att låta bilderna tala. Visst pratas det men det pratas i vettiga mängder och inte en massa tomma ord på konstig svenska och det är jag tacksam för.

Filmen som sådan är helt okej, ingen världsomvändare, inget direkt nytt under solen men helt okej som tidsfördriv och kanske till och med en viktig film om man är i en liknande situation och behöver en spark i baken.

Publicerat

50 first dates

Harry (Adam Sandler) är precis som vanligt när det vankas Adam-Sandler-film: en riktig kvinnokarl.

Han leker med tjejerna, vill ICKE binda sig men får varenda vacker tjej/kvinna/dam/vad-som-helst-med-långa-smala-ben-och-muffla dit han vill bara genom att ljuga lite snyggt och dom faller som furur (läs: dumma jävla våp). I sitt arbete som veterinär träffar han dagligen sina bästa vänner Valrossen och Pingvinen samt en sexuellt frustrerad hermafrodit med tyrolerflätor.

En morgon när båten gått sönder och han tvingas gå iland på en annan hawaiiansk ö ser han Lucy (Drew Barrymore) på frukostfiket. Hon sitter och leker med maten, bygger en tipi av våfflor och sirap och han blir störtkär vid första ögonkastet. Dom börjar prata, hans fingrar luktar fisk, hon älskar fisklukt, dom fuldansar på parkeringen och bestämmer sig för att träffas där morgonen efter på ännu en frukostdejt.

Det blir morgon, Harry dyker upp och Lucy med men ingenting blir som planerat för Lucy har ingen aning om vem Harry är. Hon har aldrig sett honom förut. Lucy har nämligen inget närminne.

Ja, det här ÄR dumt, det är nåt så outsägligt dumt men det räcker liksom inte.  Jag tycker filmen lider stort av falsk marknadsföring. Vadå komedi? Det är väl fan inte roligt att träffa sin livskamrat och tvingas övervinna hennes förtroende, hennes kärlek varenda dag för att hennes hjärna är som ett blankt papper där minnet borde vara? Hur ska det kunna bli komiskt, jag fattar inte det. Jag kan inte skratta åt det i vilket fall.

Drew Barrymore och Adam Sandler är fina tillsammans både här och i The Wedding Singer men där den sistnämnda filmen håller mer än väl hela vägen där håller den förstnämnda inte ens genom första kvarten. Den börjar i Bolibompa-nivå, sjunker för ett par minuter till den härligt ytliga kiss-och-bajs-standarden som är så karaktäristisk för en Adam Sandler-film men sen blir det trasig berg-å-dalbana av alltihop, utan varken berg eller dalar. Filmen lämnar en liten men ganska ledsen klump i magen hos mig och jag gillar inte att få den känslan, inte av en romcom.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.

Publicerat

De andras liv

Tänk att det finns människor färgstarka som näbbmöss. Jag visste inte det.

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en sådan man. Han är en man iklädd den beige mannens kamouflage. När han går på stan försvinner han helt mot husgrunder och betongfundament. Han är som en asfaltskameleont och han verkar inte lida nämnvärt av det annat än när det gäller svårigheten att bli intim med det andra könet. Sån lyx får han köpa sig, hur skulle det annars gå till? Vilken kvinna skulle självmant och frivilligt komma på tanken att göka med en näbbmus?

Wiesler är inte bara objektivt osynlig han är en läbbig jävel också. Kombinationen Stasiagent, perfektionist och paragrafryttare är inte charmig men ingen kan säga att han inte är duktig på sitt jobb. Han är fenomenal helt enkelt.

Han blir satt på det viktiga jobbet att avlyssna den kände manusförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) och hans sambo, den ännu mer kända skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) som är en kvinna kulturminister Hempf har ett alltför gott öga till och detta inte enbart varje torsdag då han drar ner sina bruna byxor och blottar sin vita röv när han tvingar henne till sex i sin Volvolimousine för att  hon ska få behålla sitt arbetstillstånd. Han vill ha henne helt för sig själv och Dreyman är i vägen.

Det finns få metoder som är så effektiva för att hålla en befolkning under kontroll som att isolera människor i gruppen och få dom att misstänka – och ange – varandra för sin egen överlevnad. När filmen utspelar sig (1984 i Berlin) hade Stasi över 90000 anställda och över 100000 var ”frivilliga” informatörer.  Hållhakarna var många åt både höger och vänster och inte ens ett simpelt skämt i personalmatsalen sågs med blida ögon utan kunde utan att någon höjde på ögonbrynen  anmälas.

Om ordspråket ”kärt barn har många namn” stämmer så var denne films regissör ett mycket älskat barn. De andras liv är Florian Maria Georg Christian Graf Henckel von Donnersmarcks debut både som regissör och manusförfattare och hur mycket jag än imponeras av denna film så är hans yrkesutövning något som gäckar  mig.  Han gör denna film, han vinner en mängd priser för den (bland annat en Oscar för bästa utländska film och 63 (!) andra), sen gör han ingenting, ingenting, ingenting och sen gör han…häpp!… The Tourist. Brann det en säkring hos Herr Henckel von Donnersmarck eller vad hände? Vad fan hände egentligen? Det är ju en film lika färglös som råttan Wiesler!

De andras liv är en film som jag tycker varenda högstadieelev skulle se på samhällskunskapen. Eller på en historialektion. Eller tyskan, svenskan, biologin, kemin, herregud, skit-i-samma, men den skulle tvingas ses och analyseras efteråt för det är en viktig film, det är ett tidsdokument över en samtid och en företeelse som inte är så långt borta vare sig i årtal räknat eller i mil. Den saknar det där yttepyttelilla känslomässiga kaos som jag önskar uppleva hos en film som får maxbetyg men det är nära, ack så nära det är.

Sofia har också sett filmen. Hon upplevde det där sista jag saknade.

 

Publicerat

Life as we know it

Jag trodde att jag gillade Katherine Heigl när jag såg henne ”agera” mot Seth Rogen i ”komedin” På smällen. Det gjorde jag inte.

Jag gav henne en andra chans i 27 dresses och där passerade hon nålsögat med hårfin marginal.

Några månader senare dök hon ner i dyn igen när hon återigen försökte sig på att ”agera”, denna gång mot ”karaktärsskådespelaren” Ashton Kutcher i pissrullen Killers. Hon dök ner så hårt att det knappt gick att skönja trampdynorna.

Nu VET jag att jag inte gillar henne. Jag VET det. Ändå sitter jag här och har kollat på ännu en bortom medioker ”komedi” med henne som leading lady.

Jag blir så jävla trött. Jag blir trött på henne men mest av allt på mig själv. Det är ju som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg gång på gång på gång och inte fatta att man måste ta på sig en hockeyhjälm för att överleva klungan med bulor.

Jag kan lova en sak. Det kommer aldrig aldrig aldrig någonsin att dyka upp en ”Veckans Heigl” här på bloggen. Aldrig.

Nej.

Never.

Jag säger NEJ till det och ett nej är ett nej alldeles oavsett röstläge.

Hörs det att jag skriker?

 

Publicerat

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

”Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!

 

Publicerat

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!

Publicerat

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.