I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

MEDICINEN

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

INGA TÅRAR

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska ”vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.