Etikett: katastroffilm

Publicerat

Katastroffilmstisdag: VOLCANO

Det var tydligen på modet med vulkaner 1997. Både Dante´s peak och denna gick upp på biograferna det året och inte sedan Wyatt Earp och Tombstones dagar har två filmer med samma tema varit mer olika.

I Volcano är det Los Angeles som blir epicentrum för världens jäkla vulkanutbrott. Mike Roark (Tommy Lee Jones) är fårig räddningschef och ensamstående nyskild pappa till dottern Kelly (Gaby Hoffman), en dotter som ena sekunden verkar vara 17 år och tjatar om en piercing och i nästa sekund är hon en bebis som släpar runt på en teddybjörn, är handlingsförlamad och vill bli buren.

Anne Heche är geologen Amy med skinn på näsan och kunskaper om vulkaner som hon inte alltid lyckas få fram och Don Cheadle är Emmit, Mikes assistent på räddningstjänsten och en av få skådespelare i den här filmen som reagerar någorlunda mänskligt under katastrofens gång.

Att jag gillar Dante´s peak är ingen hemlighet. Dante´s peak är till skillnad från Volcano en film alldeles fullsmockad med humanism och kärlek mitt i all actionmisär. Volcano är en macholassefilm ut i fingerspetsarna. Det är en film för dom som får ståpäls av Steven Seagal, Heinekens TV-reklam och gula cementblandare.

Nej, Volcano funkar inte på mig. Som jag ser det gör manusförfattaren Jerome Armstrong och regissören Mick Jackson ungefär allting fel från start till mål om resultatet ska bli en katastroffilm värd att minnas. För att ta några exempel:

1. Att namedroppa gatunamn säger ingenting om katastrofens magnitud. Ytan behöver visas, helst från ovan och helst ska jag som tittar känna till händelsernas centrum redan innan hemskheterna bryter ut, hur ska jag annars kunna få dåndimpen över förödelsen?

2. Jag som tittar behöver också bli delaktig i lite mänskliga relationer för att bli engagerad. Mike Roarks förhållande till sin dotter är ungefär lika varmt och ömsint som det mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

3. Det kryllar av stenkorkade uttalanden både från huvudrollskaraktärerna och dom som enbart skymtar förbi och filmens enda blondin (Heche) är den enda som inte beter sig som en.

4. Givetvis är den obligatoriska hunden med och det är väl okej. Det som inte är okej är att den är med helt utan förklarad anledning. Scenen är liksom bara inkastad mitt i allting utan minsta inramning. Vems är hunden? Varför är hunden ensam i huset?  Vem är tanten som blir så glad när hunden överlever och varför har samma kärring inte försökt rädda den? Och den kanske viktigaste frågan av dom alla: varför kan katastroffilmshunden aldrig stryka med?

Att det sen kommer in en hund till i handlingen är inte en bonus, snarare en bestraffning, för jag fick nog av fyrfotingar, precis som jag fick nog av tvåfotingar och av datoranimerad lava. Tröttsamt och korkat är vad det är. Heche och Cheadle fixar till betyget men det är verkligen gungbrädevarning mellan en 1:a och en 2:a.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Arctic blast

På min resa genom all världens katastrofer har turen nu kommit till Australien.

Arctic blast utspelar sig på en plats på jorden som ligger mig varmt om hjärtat, mest för Rebecca, en brevvän jag hade hela mellan-och-högstadiet som bodde på en hästgård i något som kändes som världens mest avlägsna ställe: Tasmanien.

Många år senare tog möjligheten att resa till denna gröna ö  och när jag tänker tillbaka känner jag smaken av den där fantastiska multiköttpastan jag åt flera dagar i rad på en av Hobarts bakgator, att jag faktiskt behärskade att köra vänstertrafik samt att jag just där upplevde biopremiären av Seven.

Tasmanien i denna film beskrivs helt annorlunda än jag minns den. Långt borta är kulliga gröna höjder och fårskockar, nu är det isvindar och förfrysningseffekter för hela slanten.

Att ozonlagret är under all kritik – och främst över just Australien – är ingen hemlighet. Därför känns det inte heeelt otroligt att detta ozonhål skulle kunna släppa igenom en hel del läbbigheter, svinkalla vindar till exempel. Det är precis just det som händer här. Temperaturen sjunker till minus 80 grader när den otäcka isröken drar fram och dödar allt i sin väg och precis som sig bör i denna typ av film är huvudpersonen en intelligent forskare som försöker varna myndighetspersoner men ingen lyssnar.

Arctic blast har två saker jag gillar: ett schysst tempo och enkla men väl fungerande effekter. Det jag inte gillar med filmen är desto mer. Framförallt stör jag mig på bakgrundsmusiken som filmen igenom är alldeles för hög. Det gör att det känns som om jag tittar på en episod av Livräddarna på Bondi Beach eller nåt. Skådespelarna är väl kanske inga höjdare heller (faaaan vad diplomatisk jag var nu då!) och scenerna när dom liksom ”fastnar”, när ismolnet kommer närmare och närmare och dom varken springer eller skriker utan bara står där alldeles tomma i blicken och handlingsförlamade, alltså, jag får KLÅDA på hela kroppen, för fan, kom IGEEN alltså! Töntar, spring då!

Allting går alldeles för enkelt. Vissa fryser ihjäl på ett kick, vissa överlever i samma kyla med ett täcke kring axlarna. Det är så kallt att tegelhus fryser sönder, att fönster spricker och att havet fryser till is men gråter du utomhus så rinner tårarna alldeles jättenormalt nedför kinderna och ska du skrapa bilrutorna så är det bara ett tunt snötäcke.

Jag må gilla katastroffilmer men jag har samtidigt en IQ som överskrider en daggmasks.  Det krävs alltså liiite mer för att lura mig. Liiite mer.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Jordbävningen

Det är nåt speciellt med storfilmer från 70-talet i allmänhet och katastroffilmer från samma era i synnerhet. Det tar bara sekunder av förtexten sen är jag inne i nåt som om jag hade varit Tage Danielsson och suttit i en nedsutten Chesterfieldfåtölj med en god bok och en sprakande brasa framför mig på svengelska hade kallat mysfarbrormode. Att vara i mystantmode ger inte riktigt samma vajbs så jag väljer att inte kalla det så, men jag tror andemeningen ändå går fram.

Invånarna i Los Angeles är vana vid jordbävningar men kanske inte av den magnituden som filmen Jordbävningen guidar oss igenom. Som sig bör i en katastroffilm presenteras här ett ganska stort antal personer och relationerna  dom emellan förklaras, allt för att katastrofen inte bara ska drabba natur och döda ting. Graff (Charlton Heston) är en yrkesmässigt mycket framgångsrik man men olyckligt gift med alkoholisten Remy (Ava Gardner). Han är anställd av sin svärfar (Lorne Greene) som har mycket höga tankar om honom även om han inser att dotterns rädsla för att Graff är otrogen med den vackra unga  änkan (klädd genomgående i babyrosa), Denise (Genevieve Bujold) inte är helt ogrundad.

Sen är det Miles (Richard Roundtree) som försörjer sig på motorcykeluppvisningar i tajta svarta skinnkläder med gula flames och Rosa (Victoria Principal, Dallas-Pamela) har snygga välformade T-shirt-bröst och värsta mikrofonfrillan och Walter Matthau spelar precis det han enligt Imdb heter i filmen: Drunk.

Det är en härlig samling skådespelare och en intressant sammansättning av karaktärer och John Williams musik ligger som en stämningshöjare filmen igenom.

En megastor jordbävning förstör och förgör det mesta och allt detta visas med minutiöst och perfekt genomförda effekter. Bortsett från kläder och frisyrer så är det ibland svårt att tro att filmen har 37 år på nacken. Filmens enda aber är att den egentligen aldrig är spännande, den är liksom bara…bra. Det är både svårt och dumt att se detta som något negativt men med en speltid på 123 minuter så hade det krävts en anings nagelbitande för att filmen skulle nå upp till den riktiga toppenhöjden. Men sevärd är den, och underhållande och det är aldrig fel att hamna i mysfarbrormode.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Publicerat

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


 Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.


Publicerat

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE DAY AFTER TOMORROW

Roland Emmerich är en kille som kan det här med katastrofer på film.

Nu återvänder han ännu en gång till New York, staden som verkar ha gjort honom riktigt jävla illa nångång i barndomen. I Independence day var det utomjordingar som demolerade staden, i Godzilla var det ett japanskt muterat monster som la ägg i Madison Square Garden och nu kommer istiden till Amerika och även om det blir kallt som tusan i många städer over there så är det New York som är centrum, navet liksom, Staden med stort S, helvetet på jorden.

Jack (Dennis Quaid) är klimatforskare och pappa till Sam (Jake Gyllenhaal). Att han är en frånvarande och rätt kass farsa står klart ganska snart och där har vi en av fördelarna med Roland Emmerich-filmer: historierna är inte bråddjupa direkt och alla relationers plus och minus skrivs oss på näsan så vi inte ska missa nåt. Till och med amerikaner ska kunna slappna av i biofåtöljen och låta cellen vila.

Alla katastroffilmers måste-ingredienser finns med här: föräldrars sentimentalitet och ork att flytta berg för att rädda sitt barn  (fast i detta fallet är det Jack som går från typ Washington till New York iförd snöskor i 120 minus), storsvulna vyer över raserade städer, ungdomlig förälskelse, en hund och som grädde på moset: en cancersjuk pojke. Ovanpå allt detta kan du plussa civil olydnad i stora format då bibliotekets böcker används som ved!  Vojne, vojne, DÅ är det verkligen ILLA!

The day after tomorrow är en sån film som faktiskt går att se i reklamfinansierade kanaler då varken reklamen i sig eller en långpratade ringande släkting gör någon direkt skada. Det är en lättsam och rätt underhållande axelryckning, inget mer än så.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Deep Impact

Tänk, när Deep impact gick upp på biograferna var det mest iögonenfallande med filmen att den hade en kvinnlig regissör och att Morgan Freeman spelade USA´s president. Herregud, kan en kvinna göra action och kan en svart man bli president, vart är världen på väg? Det var äkta science fiction anno 1998! Mycket har hänt på tretton år, på många plan tack och lov.

I Deep impact är det en komet som riskerar att förstöra jorden. Leo Biederman (Elijah Wood) är en riktig rymdnörd liksom flickvännen Sarah (Leelee Sobieski) och dom är båda medlemmar i den lokala astronomiklubben. En kväll ser dom en stjärna dom aldrig sett förut. Omedvetna om vad det är dom egentligen fotograferar skickar dom bilden till en astronom som inte bara kommer på att det är en komet på fotot, en komet som kommer i full fart mot jorden, han dör även i en bilolycka innan han hinner berätta om sin upptäckt för någon.

Journalisten Jenny Lerner (Téa Leoni) har nosat upp lite skönt skvaller om den amerikanske finansministern Alan Rittenhouse (James Cromwell) och hans kvinnoaffärer och specifikt med en dam vid namn Ellie. Secret Service håller span på Jenny och en dag snor dom in henne och ordnar ett möte med president Tom Beck (Morgan Freeman). Han är nyfiken på vad det är hon luskat reda på och vad hon vet om den där Ellie som egentligen är E.L.E: Extinction Level Event.

Deep impact låter oss följa en rad karaktärer och jag gillar hela gänget. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dom allihop men det bästa med filmen är att det faktiskt skiter sig för vissa. Det är inte ett rosa fluff-slut.

Téa Leoni är en skådespelerska som jag har lätt att tycka om. Hon är suverän på att spela ”vanlig” och jag tror på henne i varenda scen och Vanessa Redgrave spelar hennes mamma med den äran.

Gräver man lite verkar Deep impact vara en av dom mer vetenskapligt korrekta katastroffilmerna, åtminstone om man ska tro den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson . Denne man har inte bara starka och klara filmåsiktssträngar på sin lyra, han var även en av dom 50 Most Important African-Americans in Research Science (2004) och av Time magazine framröstad som en av dom 100 mest inflytelserika personerna i världen (2007) och – absolut inte att förglömma i sammanhanget – den sexigaste levande astrofysikern enligt People Magazine år 2000 vilken antagligen är det pris han värderar högst av alla.

Hur som helst så är Deep impact en riktigt sevärd katastroffilm som lämnar en liten klump i magen när eftertexterna rullar och det tar ett bra tag innan den släpper. Min klump har inte släppt än.