Etikett: Kate Dickie

Publicerat

THE VVITCH: A NEW-ENGLAND FOLKTALE

Det är år 1630, vi befinner oss i New England och här är religion inget man tramsar bort i brådrasket. Det blir en fembarnsfamilj mer än lovligt medvetna om när dom blir utslängda (pga bristande gudfruktighet?) från kolonin och tvingas börja om på en ny plats, en ödemark men endast en mörk skog i sikte.

Det är ett tufft liv dom lever. Skitigt och eländigt. Pappa William (Ralph Ineson) sliter hårt fysiskt, mamma Katherine (Kate Dicke) sliter hårt på andra sätt med barnen, amning och en allmänt tuff vardag och hon tyr sig dagligen till Gud för tröst och råd. Den äldsta dottern Thomasin (Anna Taylor-Joy) försöker leva ett tonårsliv med allt vad det innebär av syndiga tankar och annat som bryter mot Guds lagar och regler och hon hamnar riktigt i skiten när hon är barnvakt till sitt yngsta syskon en dag och barnet hux flux försvinner. Ena sekunden låg han på filten och jollrade nästa sekund var han borta. Vad hände?

Det finns många såna scener i filmen, såna som gör att man sitter spikrak i ryggen med uppspärrade ögon och tänker ”VAD HÄNDE NU?!?” Det är också dessa scener som gör den här filmen till nånting betydligt mer än en ”vanlig” skräckfilm, man har nämligen ingen aning om vad som komma skall och framförallt varför. Det är en finfin känsla.

Jag blev väldigt positivt överraskad av filmen måste jag säga. Det här är regissören och manusförfattaren Robert Eggers långfilmsdebut och jag är verkligen imponerad. Jättesnyggt hantverk, en gedigen story, bra skådespelare och jäkligt läbbigt ibland. Härligt!

Publicerat

RED ROAD

Efter att ha läst fina ord om den här filmen både hos The Velvet Café och Flmr beslöt jag mig för att hyra den. Jag gillade regissören Andrea Arnolds andra film Fish tank och det här är den första, men filmerna skulle med lätthet ha kunnat byta plats då den här inte andas ett dugg av debutantångest.

Jackie (Kate Dickie) jobbar bakom kameror. Hon håller koll på övervakningapparatur, tittar på TV-skärmar och ser allt vad invånarna i Glasgow gör. Ja, nästan allt i alla fall då kameror är uppsatta där man minst anar det. Att hon är ledsen, sorgsen, att nåt hemskt har hänt förstår jag ganska snabbt men vad som hänt är inte självklart. Det känns dock som att hon trivs med livet bakom skärmarna, att dom fungerar som ett skydd mot den verkliga världen, världen i vilken hon inte längre vill ingå.

Verkligheten går tyvärr inte att regissera, på gott och ont, så när Jackie en dag ser en speciell man i en av monitorerna kommer alla känslorna upp till ytan igen. Mannen, Clyde (Tony Curran) är den sista mannen på jorden som hon ville se igen men nu är han där och det är bara för henne att fejsa fakta.

Sakta sakta lägger filmen upp maskor på strumpstickorna och varv för varv jobbar den sig fram emot slutet, mot strumpan som inte hinner bli helt klar när filmen är slut. Vad som hänt får jag reda på men det tar en stund och egentligen är det inte vad som hänt som är det viktiga, det är att det hänt, det är hur det förändrat Jackie och vad hon gör med sitt liv som är filmens fokus.

Red road är, precis som Fish tank, väldigt närgångna filmer. Kameran letar sig nära kroppar, det är nästan lukt-TV av det hela men det blir aldrig otäckt eller rått, bara personligt. Mest personlig är en speciell scen, en sexscen, som känns så äkta att jag undrar om dom faktiskt inte ligger med varandra på riktigt. Gör dom det inte så känns det som en scen som är svårare att spela än att göra, i alla fall för skådespelarna. Kameramännen är kanske av en annan åsikt.

Kate Dickie gör ett fint porträtt av den trasiga Jackie och jag ser fram emot att beskåda henne i fler filmer framöver, Prometheus i sommar till exempel. Andrea Arnold får gärna göra fler filmer i samma genre då hennes nya Wunthering heights inte lockar mig nämnvärt. Tony Curran har vi nyligen sett i årets svenska Melodifestival. Nähä, var han inte med? Jag som kunde ha svurit på att han kallade sig The Moniker.