När jag drog igång min 3års-tävling fick jag förslag på filmklassiker jag knappt visste fanns. The Philadelphia Story var en av dessa och det var Henke på Fripps filmrevyer som med dessa ord fick mig att vilja se filmen:
”Mästaren George Cukor har regisserat och de tre huvudrollerna spelas av Cary Grant, James Stewart och Katharine Hepburn. Quelle spectaculaire! ”
Med risk för att få en mental bitchslap av min filmspanarvän kommer jag med en gång erkänna att det här inte var min kopp thé. Jag hade förväntat mig att få se något mysigt, något engagerande om än lättvindligt, något som gav mig matinékänsla och som fick mig att tänka den förbjudna det-var-bättre-förr-tanken. Jag fick inte nåt utav det.
The Philadelphia Story handlar om överklasskvinnan Tracy Lord (Hepburn) som skiljt sig från sin förste make (Grant) och nu ska gifta om sig med den andre (John Howard). Hela första halvan av filmen är hon gnällig och hyperstressad, pratar med gäll och snabb röst och låter inte luften hon andas komma längre ner i lungorna än strax under gomseglet. Jag märker att mina axlar åker upp och lagom när dom sitter strax under örsnibbarna förändras filmen en smula och blir lite lugnare och tur är väl det för jag satt med fingrarna på mobilen och tänkte ringa tandläkarakuten för att få en bettskena lite snabbt.
Ex-mannen har sett till att stadens skvallerblaska ska göra ett ingående reportage om det snart nygifta paret och det springer omkring journalister i det flådiga huset som gör sitt bästa för att hitta smaskigheter om Lord och den nya mannen George Kittredge. Det känns som alla beter sig sjukt konstigt, jag tycker dom gör saker och ting så jäkla svårt. Filmen piggar på sig ju längre tiden går och slutar inte så pjåkigt som den började men i det hela taget tycker jag den är ganska trist. Kanske beror det på att jag inte har mycket till övers för Katherine Hepburn.
Tänk om det varit Audrey Hepburn och Gregory Peck istället. Tänk om.
