Etikett: Katherine Waterston

Publicerat

QUEEN OF EARTH

Usch, ja. Usch så fel det kan bli ibland.

Jag läste nånstans på nätet någon som sammanställt dom bästa skräckfilmerna från 2015 och där hittade jag titeln Queen of earth. Lät ju sjukt intressant! En skräckfilm med Elisabeth Moss i ena huvudrollen och Katherine Waterston i den andra. Kanonskådisar båda två. Sa jag att det var en skräckfilm?

Alltså, den filuren som genrebestämde Queen of earth som en skräckfilm borde flås levande. Ja nu är jag hård, jag vet det men ibland behöver man drämma till med storsläggan för det är inte okej att ljuga på det här viset. När eftertexterna rullat klart hittade jag en annan text på nätet där filmen jämfördes med ”en mix av Woody Allen när han inte gör komedi och Ingmar Bergman”. Och DÄR slog nån ett helt rätt huvud på spiken! Fi fan! DET förklarade att det tog mig dryga fem timmar att se 90 minuter!

Att Elisabeth Moss är en av film- och TV-världens kanske mest intressanta skådespelare skriver nog många under på. Hon har ett otroligt öppet och uttrycksfullt ansikte och i en film som denna när stora delar filmas i extrem närbild gör hon sig verkligen bra. Jag skulle kunna säga att den här filmen ÄR Elisabeth Moss. Synd bara att manuset är så undermåligt, annars hade filmen nog kunnat bli riktigt njutbar.

Catherine (Moss) och Virginia (Waterston) är bästa vänner sedan en hel massa år och filmen utspelar sig när dom båda befinner sig i Virginias föräldrars sommarstuga, fint belägen vid en sjö. Catherine vistas där för att hon mår dåligt. Virginia mår också dåligt men mest på grund av Catherines närvaro. Dom bråkar oavbrutet, tjafsar sådär fult, ger varandra hugg och verbala tjuvnyp på det där sättet så man inte alls förstår VARFÖR dom är vänner, än mindre umgås under samma tak hela tiden. Och varför är Catherine inte det minsta tacksam att hon får bo i huset? Jag fattar inte.

 

Publicerat

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Publicerat

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM

Okej, såhär var det. Jag hade inte alls tänkt att gå och se den här filmen på premiärdagen, jag hade inte tänkt att se den alls på bio faktiskt. Dels för att jag kände mig mer än lovligt skeptisk till nån slags reboot på hela Harry Potter-världen och dels för att det var Flykten till framtiden jag bestämt mig för att se. Men visningstider i kombination med hällregn gjorde att jag var totalt osugen på att lalla runt på stan i väntan på Ulf Malmros-filmen så jag smet in på Saga, sådär superspontant liksom. Jag slapp ju 3D:n där också vilket alltid är ett superplus.

Så, genomblöt och rätt så opepp gömde jag mig i en stol bakom en pelare. Den lite äldre biografvaktmästaren presenterade filmen och HAN var inte opepp kan jag säga. Dessutom la han till att mobiltelefoner inte fanns i 20-talets New York och jag tror alla lyssnade på hans uppmaning att stänga av elektroniken. Härligt ändå. Ungdomarna som fyllde ett par tre rader var inte heller det minsta neggo på förhand. Solklara Harry Potter-fans som var knäpptysta under hela visningen. Alltså jag överdriver inte nu, det hördes inte ett pip från dom. Det kan ha varit JAG som hördes mest av alla när jag försökte få min droppande jacka att torka under filmens 130 minuter.

Eddie Redmayne (nej Christian han är inte äcklig han är göllig) spelar huvudrollen som Newt Scamander, killen med dom lite underliga skorna som reser till New York med sin läderväska med mystiskt kloförsett innehåll. Han håller huvudet aningens snett filmen igenom samt biter sig lite på läppen hela tiden (samma sida av läppen som huvudet lutar åt) och den lilla lilla grejen gör att Redmayne lyckats få sin Newt att kännas som Newt och inte som ”Eddie Redmayne i ålderdomliga kläder”. Han är väldigt duktig att gå in i sina karaktärer oavsett om han sjunger musikalsånger i Les Misérables, härmar Stephen Hawking, är Marilyn Monroes assistent eller klär sig i kvinnokläder. Det är väl egentligen bara skurkrollen i Jupiter Ascending som varit ett riktigt magplask från tian hittills?

Newt teamar i vilket fall ihop sig med Tina (Katherine Waterston) vars arbete är att bekämpa onda trollkarlar, hennes telepatiska hottiesyster Queenie (Alison Sudol) och så Jacob Kowalski, en småtjock vanlig snubbe som i Harry Potter-världen hade kallats mugglare men här i den amerikanska trollkarlsuniversumet heter ”no-maj” (om jag inte minns helt fel nu). Det är en rätt skön kvartett som känns betydligt vuxnare än kidsen på Hogwarts, kanske av den enkla anledningen att dom ÄR äldre.

Filmen i sig är bitvis riktigt mörk och tänker man efter på vad man egentligen ser så är vissa saker faktiskt väldans otäcka. Jag tänker främst på Ezra Millers rollfigur Credence Barebone som spelar en mobbad ungdom med nedfälld blick och Jon Voight som den Trump-anhängare han är spelar en roll som skulle kunna vara Trump himself (utan att han för den skull tar någon direkt stor plats i filmen). Kanske kan det också ses som ytterst tveksamt varför Colin Farrell tackade ja till sin roll då den inte är stor och han inte gör nåt spektakulärt av den, men filmmakarna kanske ville ha ännu ett känt fejs och betalade bra?

Hur som helst, jackan torkade, jag hade mysigt i biografen och filmen var inte alls så pjåkig. En härlig fredagseftermiddag.