Etikett: Kathy Bates

Publicerat

THE HIGHWAYMEN

Det finns egentligen bara en RIKTIGT bra anledning till att slösa två timmar och tolv minuter fritid på Netflix-filmen The Highwaymen: du saknar Kevin Costner och önskar att han kunde ha en roll i alla filmer av väsentlig vikt – och dom utan.

Det här är en film om Bonnie och Clyde men inte ur dom jagades synvinkel utan ur polisens. Sherifferna. Kevin och Woody.

Jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar, den är snygg som fan och skådespelarna är toppen MEN den är samtidigt så ojämn och ibland så seg att jag nästan somnar. Sen tänker jag på hur jävla BRA Kevin Costner är och då blir filmen som av ett trollslag helt okej ändå.

En svag trea får det bli, inte mer.

 

Publicerat

MELLAN MIDNATT OCH GRYNING

Det här med att slentrianzappa mig runt på Itunes utbud har blivit lite av ny favoritsysselsättning. Just den där funktionen att det dyker upp filmtitlar som andra som sett filmen också sett, filmer som liknar varandra, det är verkligen bra. Dessutom kommer det ofta upp titlar som jag antingen glömt eller helt enkelt inte visste fanns. Som The Morning After till exempel.

På svenska fick den heta Mellan midnatt och gryning och jag är återigen nästintill förvånad att jag inte redan sett den. Regisserad av Sidney Lumet (= en gammal favorit) och med Jane Fonda (= en gammal favorit) och Jeff Bridges (= en gammal favorit) i huvudrollerna, jag menar, vad finns det att inte gilla eller åtminstone inte bli nyfiken på? Klart jag hyrde den!

Alex (Jane Fonda) vaknar upp bakfull och jävlig i en dubbelsäng bredvid en man. Hon är alldeles blodig och han också. Den största skillnaden mellan dom två är att hon lever och han är död. Han har en kniv i bröstet och Alex får såklart panik. Full som hon var minns hon ingenting men sakta men säkert nystar filmen upp denna mordgåta.

Alex är en skådespelare på dekis, en kvinna som sett dina bättre dagar både privat och på arbetet. Av en slump träffar hon på Turner (Jeff Bridges), en lite yngre man med nån form av tröttsam ras-tourettes (han låter som en riktigt dum rasse-bonde när han pratar men utan dom karakteristiska yttre attiraljerna såsom keps och flanellskjorta). Turner ger Alex skjuts från flygplatsen (när hon i sin iver att rymma lyckades sätta sig själv ÄNNU mer i skiten).

Det här är alltså en film som gav Jane Fonda sin sjunde (och senaste) Oscarsnominering, hon vann dock inte denna gång. Det gjorde Marlee Matlin för Bortom alla ord. Tänk att även Sigourney Weaver var nominerad detta år, för Aliens! Men Jane Fonda ÄR riktigt bra i rollen som trasig suput, vacker som en dag (såklart) men ändå risig på ett ganska naturligt sätt. Hon vaknar till exempelvis inte upp den där mord-morgonen med perfekt sminkning och hår, nejdå, det är utsmetat precis sådär som det kan vara och håret står lite åt alla håll (som det normalt sett gör om det är lockat och tuperat med en massa hårspray. Vi pratar ändå 80-tal här!)

Jeff Bridges är nio år yngre än Jane Fonda och det är ganska precis vad det känns som i filmen, Jane Fonda är dock slätare i ansiktet nu än hon var för 32 år sedan och DET känns ju rätt skumt. Filmen för övrigt är en skön mix mellan 70-tal och 80-talskänsla (trots att den är producerad 1986), men gillar man denna ”typ” av film känns det som ett måste att ändå se den. Inte den bästa i genren, nej långt ifrån, men sevärd och detta mycket på grund av bra skådespelarprestationer. Mordhistorien i sig känns mest krystad.

Publicerat

LUCKA #3: BAD SANTA 2

Jag tycker Bad Santa (från 2003) är en riktigt kul film. Det är en julfilm jag sett om åtminstone en handfull gånger för även om den är grov, osnuten och knökfull med sexskämt så har den ändå nån form av grundvärme i sig. Därför kunde jag väl aldrig i min vildaste fantasi tro att uppföljaren skulle vara så fullkomligt cynisk iskall som den är. Dessutom är den i stora delar totalt humorlös.

Att se Billy Bob Thornton reprisera sin roll som Willie Soke gjorde mig ungefär lika håglös som Billy Bob såg ut. Att han gjort den här filmen enbart for the bucks är helt överflödigt att ens påpeka för den mannen är inte där. Han är inte närvarande, inte psykiskt. Alls. Kroppen är där men hjärnan är på väg på pimpel-VM i Kanada eller nåt.

Kathy Bates spelar Sunny Soke, Willies mamma och föga solig. När jag var tonåring kallade min ena morbror mig för ”Sunshine” för att jag var så himla trumpen men herregud, jag var uppåt som bröderna Bronnett i ett cirkustält i jämförelse med hur Sunny Soke är här. Dessutom platsar kärringen in som nordamerikas sämsta morsa, alla kategorier. Jag har väldigt svårt att skratta åt henne och hennes beteende, jag kan inte riktigt se bortom eländet som nånstans måste ha.

Pensionärsparet som var mitt enda ”sällskap” i biomörkret hade dock lättare att skratta åt skiten. Ljudligt och gällt ljöd skrattet mellan dom ekande tomma bänkraderna och lika glad som jag var för deras skull lika förvånad och besviken var jag för min egen. Hur kunde det gå så illa? Hur kunde Christina Hendricks tacka ja till en roll? Att Kathy Bates gjorde det kan jag nånstans ändå greppa, rollen är trots allt helt wacko jämfört med allt annat hon spelat, Annie Wilkes i Lida inkluderad.

Nä det här var ingen höjdare. Nu tänker jag se om ettan istället, den här filmen önskar jag att jag kunde radera från hårddisken mellan öronen.

Betyg på själva filmen:

(Korrekt betyg är 1,5. Inte riktigt en etta men fanimej ingen tvåa)

 

Publicerat

THE BOSS

Kvinnor kan och tjejer kan och flickor kan! Det är vad den här filmen vill visa på ett roligt sätt, antar jag.

Melissa McCarthy spelar Michelle Darnell, en företagsledare med missanpassade social skills, dryg och jävlig med noll koll på sina anställda – och kanske framförallt sin allra närmaste medarbetare Claire (Kristen Bell). Det går bra för Michelle, hon tjänar storkovan men hon gör det genom att sparka nedåt. Drygt, fult och allt annat än schysst alltså och en dag får Claire nog och säger upp sig. Samtidigt uppdagas en hel del fifflerier och Michelle åker dit, blir av med hela bolaget och därmed också all sin makt och inflytande.

Det här är den andra komedin för året där hembakta kakor spelar en del av huvudrollen (Bad Moms är den andra) och det är den andra komedin för året där Kristen Bell är bra (Mad Moms är den andra) och den andra komedin för året där Melissa McCarthy är okej (Ghostbusters är den andra). Peter Dinklage har (som vanligt) förmånen att få en kul och lagom stor biroll i vilken han självklart kan briljera.

För mig är The Boss ingen solid komedi, den skriver mig alldeles för mycket på näsan med sitt ”kvinnor kan”-budskap och det mesta i filmen blir too much efter ett tag. Trevligt för stunden, lite för högljutt OCH jag retar mig som FAN på Melissa McCarthys turtleneck under hela filmen. Vem har såna tröjor??? Har hon det för att dölja halsen och därmed också en eventuell dubbelhaka eller vad? För mig känns denna enkla lösning för att få ett smalare ansikte som en ytlig motvikt till allt som egentligen är bra tänkt med filmen. Sunkig bismak liksom. Och totalt onödigt.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: THE DAY THE EARTH STOOD STILL

Jag var säker på att jag redan hade skrivit om den här filmen på bloggen men tji fick jag. Jag har sett filmen två gånger tidigare och gillat den båda gångerna men aldrig att jag skriver en recension enbart med hjälp av minnet. Det var bara att se om den. Tredje gången gillt.

Något sfäriskt utomjordiskt självlysande kraschlandar mitt i Central Park och doktor Helen Benson (Jennifer Connelly) är en i teamet som blir mer eller mindre tvingade dit för att ”rädda jorden”. Ut från detta klot kommer ”något/någon” gående, en varelse som blir skjuten tämligen direkt av (rädd och klantig?) ditkallad militär och Benson skriker efter sjukvårdare. Utomjordingen förs till sjukhuset och räddas men förvandlas samtidigt till något annat, något mänskligare, till  Klaatu (Keanu Reeves). Det visar sig att Klaatu har kommit till jorden för att rädda planeten från det som förstör den: vi människor.

Det finns två saker jag verkligen gillar med den här filmen: domedagskänslan och Keanu Reeves. Keanu är fantastisk bra på att spela avstängd, nästan robotliknande och det finns inte en sekund i filmen när jag inte tror på att han är något övernaturligt konstigt och egentligen spelar han inte på något annat sätt än han gör i alla andra filmer, han bara ÄR.

Domedagskänslan, det mörka, jobbiga är också väldigt bra skildrat och det gör att jag står ut med dom många TV-spelsliknande datoranimerade scenerna som annars hade blivit rätt blajiga.

Tredje gången gillt alltså och jag har haft samma känsla för filmen alla tre gångerna. En magisk Keanu gör att betyget landar på en mycket stabil fyra. Hurra!

Nästa vecka är det dags för den allra sista filmen i Keanu-temat. Snyft. Vill se fler ju.

Publicerat

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

Publicerat

REVOLUTIONARY ROAD

Efter The Wolf of Wall Street fick jag Leo-abstinens. Efter The Iceman fick jag Michael Shannon-dito. Cravings efter Kate Winslet har jag oftast, jag tycker hon är alldeles lysande, alltid. En omtitt av Revolutionary Road blev liksom mitt i prick. Som krydda på moset trodde jag mig ha skrivit om den när jag såg den förra gången men den verkar ha försvunnit i nåt slags svart blogghål. Nåja. Så kan det gå.

Så kan det gå kanske även Frank Wheeler (DiCaprio) tänker. Han gifte sig med sin stora kärlek, fick två barn, köpte gulligt hus i förorten och jobbar på företaget hans fader en gång startat – och vantrivs nåt så överjävligt. Frun April (Winslet) är på ungefär samma våglängd. En icke-nöjd icke-glad hemmafru i 50-talets Connecticut som inte verkar tycka det här med barn är superkul och helst skulle vilja jobba och tjäna egna pengar. Nej det verkar inte som om livet blev som hon heller hade tänkt sig.

Efter lite känslomässiga kringelikrokar bestämmer dom sig för att bryta upp sitt trygga liv och flytta till Paris, bara sådär. Relationen får sig en nytändning, dom drömmer om något tillsammans igen.

Det känns som om hela filmen är inpacketerad i nånslags domedagsgladpack, det känns ända ut i nagelbanden att det här inte kan sluta riktigt bra. Filmen ruskar tag i en fast på ett ytligt sätt. Det är ingenting som går ner i hjärtat eller in i tårkanalerna på mig men som omväxling känns det bara skönt.

Skådespelarmässigt är det här förstklassigt, regimässigt likaså (Sam Mendes!). Det här är helt enkelt en liten film som tål många omtittar.

Publicerat

Tre om en: Okejrå, Matthew McConaughey HAR visat en hel del magrutor i sina dar. Också.

För första gången i Fiffis filmtajms historia föräras en skådespelare med hela TVÅ stycken Tre om en-inlägg.

Tidigare i veckan skrev jag om Matthew McConaughey och tre av hans mer seriösa skådespelarprestationer och samtidigt ifrågasatte jag detta tjatande om att han i många år ”bara” var en snygg kille som visade magrutorna och att han nu – plötsligt – är så bra. Nu när jag tittat/återsett några av hans mer lättsamma filmer får jag kanske ta tillbaka mitt ifrågasättande en smula eller helt enkelt radera ordet ”bara” i den förra meningen. Han var snygg, han visade visserligen magen men bra skådespelare, det har han alltid varit.

 

HEMMA BÄST (FAILURE TO LAUNCH, 2006)

Tripp (McConaughey) är 35 bast och bor hemma. Givetvis är han svinsnygg och supercharmig men bortskämd in absurdum. Han säljer segelbåtar, sportar med polarna och dejtar tjejer och när tjejerna kommer för nära, när dom blir intresserade på riktigt, vad gör han då? JO, han bjuder hem dom på ”hemmamatch”, givetvis med en inklampande förälder som grädde på moset, då slipper han mecket med att göra slut, tjejerna lägger benen på ryggen och drar alldeles självmant.

Men föräldrarna har fått nog. Tripp måste flytta, han måste växa upp. Tyvärr är dom ena supermesar och istället för att sätta hårt mot hårt anlitar dom ett ”proffs”, en konsult i konsten-att-få-vuxna-män-att-lämna-föräldrarnas-trygga-famn-branschen (ja precis, den lukrativa branschen). Proffset heter Paula (Sarah Jessica Parker) men det säger sig självt, hur lätt är det att vara proffs och vara i närheten av ett stomatolleende snygglo  hela dagarna?

Hemma bäst är en fånig liten film som klarar sig på rätt sida avgrunden om man gillar dess skådespelare. Jag gillar Matthew McConaughey, jag gillar Sarah Jessica Parker, jag gillar Bradley Cooper, Justin Bartha och Kathy Bates. Zooey Deschanel är också med och jag känner hur jag ifrågasätter henne mer och mer efter The Happening. Är hon verkligen en bra skådespelare eller har hon bara haft tur och hamnat helt rätt i (500) Days of summer och New Girl? Hmmmm. Tål att tänkas på.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

 

 

 

 

SURFER, DUDE (2008)

För alla oss som är  Marty Hart och Rust Cohle-sakniga nu när True Detective säsong 1 är över är Surfer, dude lite av ett läkande plåster. Fast plåster förresten, det är mer som att ha varit storrökare i tjugo år och hux flux tvingas sluta för att sen se ljuset i ett paket chokladcigaretter.

Föga överraskande handlar filmen om en svinsnygg, supercharmig surfare med stomatolleende och solslingat krulligt halvlångt hår vid namn Steve (McConaughey). Steve har länge varit sponsrad med brädor och grejer men när sponsorerna försvinner tvingas han fundera en aning på livet….surfing….sig själv….surfing….en TV-såpa och…surfing.

Den här filmen var verkligen inte speciellt kul, inte heller speciellt bra eller underhållande. Det är Matthew McConaugheys kropp som är huvudrollen, den och hans bredrandiga knälånga badshorts och hur trevlig han än är att titta på så räcker det liksom inte för en hel film. Det räcker i fem minuter – max.

Det som gjorde min dag var scenerna med Steve och hans kompis Jack Mayweather (Woody Harrelson). Jag vill så gärna tänka att det är Rust och Marty många år innan dom jobbade tillsammans nånstans i Louisiana och livets hårda skola gjort dom aningens trubbigare.

 

 

 

 

 

 

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

(han är typ tröjlös hela filmen igenom)

 

 

 

 

HUR MAN BLIR AV MED EN KILLE PÅ 10 DAGAR (2003)

Andie Anderson (Kate Hudson) jobbar på ett glassigt tjejmagasin och drömmer om att slippa skriva om ytliga skönhetstips. Ben Barry (McConaughey) jobbar på en reklambyrå och drömmer om att få ett diamantföretag som sin egen kund.

För att göra en lång historia kort: Andie ska skriva ett reportage om hur man gör för att skrämma bort en kille, vad ska man inte göra och inte säga? Hon ska få en kille intresserad och sedan få honom att dumpa henne inom tio dagar. Ben å andra sidan, han ska göra precis tvärtom. Hans chef utmanade honom. För att få chans på diamantklienten har han tio dagar på sig att träffa en tjej och få henne så pass förälskad i honom att hon följer med på firma-diamantfesten om tio dagar – OCH hon ska erkänna att hon gillar honom!

Neeeeeeej,  det är inte en spoiler, men Andie och Ben springer på varandra. Dom dejtar/träffas/hänger/umgås eller vad det nu är dom gör och att dom båda helt ovetandes lurar varandra är själva plotten.

Gillar man Kate Hudson och Matthew McConaughey kan man inte göra annat än att gilla den här filmen. Det är en Kate-och-Matthew-uppvisning. Jättemysig. Jättekul. Härlig på alla sätt och vis. Dom är svinsnygga och supercharmiga och har stomatolleende och passar ihop som blöta pusselbitar doppade i strösocker.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

Sammanfattningsvis så har alltså mängden magrutescener/speltid med bar överkropp inte det minsta med filmens kvalité att göra. Som om nån vore förvånad?

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara, Frailty, Lone Star, The Lincoln Lawyer och True Detective.

Publicerat

MIDNATT I PARIS

När Fan blir gammal blir han religiös. När Woody Allen blir gammal blir han Owen Wilson.

Owen Wilson har i mina ögon aldrig varit mer än ett blont ytligt nervvrak, en kille som tar dom roller han får utan vidare utskiljning och sen fnissar sådär halvgalet samtidigt som kan knaprar psykofarmaka hela vägen till banken. Woody Allen har uppenbarligen sett något helt annat i denne man än jag någonsin har och som jag är glad över det.

Det kräver mod att överlämna en filmkaraktär som Gil Pender i händerna på Owen Wilson, allra mest eftersom Gil så uppenbart är Woody Allen själv. Men Woodys mod bär frukt då Owen likt en OS-vinnare tar superchansen när han får den för han vet att det kan dröja länge till nästa gång. Han lyckas prestera filmen igenom utan minsta svacka och inte bara han, samtliga skådespelare gör precis allt rätt och mer därtill. Adrien Brody som Salvador Dali är ett exempel, Marion Cotillard som Pablo Picassos älskarinna Adriana är ett annat och Rachel McAdams som Gils fästmö Inez är härligt syrlig och ganska lätt att avfärda som bimbo med näsan i vädret och ett ständigt närvarande skärp runt höften.

Midnatt i Paris är Oscarsnominerad för Bästa film och det alldeles rättvist. Det jag däremot tycker är fel är att Owen Wilson inte fick en nominering för Bästa manliga huvudroll. Han skulle vara lika väl värd en nominering som Michael Fassbender skulle vara för Shame men just denna kategori är i år tajtare än någonsin och jag är inte filmnörd nog att säga vad som är rätt och fel.

Som Woody Allen-film betraktad så tycker jag det här är en av hans bästa alster på många många år (bortsett från den riktiga höjdaren Vicky Cristina Barcelona). Woody själv har inte vunnit en Oscar för Bästa regi sedan Annie Hall 1977 och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag det vore både kaxigt och kul om han fick en guldgubbe för Midnatt i Paris. Han är definitivt min favorit i den kategorin i år.

Publicerat

LIDA

Det fanns en tid i världen då jag slukade allt av Stephen King. Varenda veckopeng gick till pocketböcker och han hade ensamrätt på dom bästa hyllplanen i bokhyllan, alltså dom som var i ögonhöjd.

Jag minns som igår när jag fick boken Lida. Det var sommar, det var bilsemester och jag satt där i bilen och läste och läste. Gick knappt ur. Åt knappt glass. Jag läste oavbrutet tills boken var slut. Det är fortfarande en av dom mest otäcka böcker jag någonsin läst.

När boken sen blev film var jag skeptisk. Inte på James Caan som stjärnförfattaren Paul Sheldon som råkar ut för en bilolycka och räddas av sitt ”Number one fan” Annie Wilkes.  Det var inte heller Kathy Bates som Annie som gjorde mig fundersam, hon är alldeles lysande som den psyksjuka och blindgalna Annie (en roll som även gav henne en Ocar 1991). Nej, det som gjorde att jag inte hjulade hela vägen till bion var att jag var rädd för att den där läskiga grundkänslan som genomsyrar boken inte kan överföras till filmformat. Och det kan den inte riktigt. Vissa scener glimrar till och då är det som att blodet isar sig i kroppen men långa perioder är filmen inte ens spännande vilket är en smula enerverande.

Att vara så utlämnad som Paul Sheldon är i filmen, att ligga sängbunden hemma hos en labil psyksjuk sjuksköterska med brutna ben, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, alltså jag får panik bara vid tanken. Paul Sheldon får också panik men hans tankar och funderingar, det som skildras så bra i boken, går inte att visa lika tydligt på film genom James Caans blickar och kroppsspråk, det är en omöjlighet.

Det finns en scen som etsar sig fast hos dom flesta som sett filmen och den inkluderar ett vedträ, två fötter och en slägga. Men om jag ska framhäva min speciella favoritscen så är det slagsmålsscenen på slutet. Den är bland det grisigaste jag sett på film.

Kanske hade filmen känts mer homogen om jag inte läst boken, det kan nog vara så, men den är ändå väldigt sevärd och bitvis extremt otäck. Jag får hoppas att Kathy Bates var och är lyckligt gift för att bege sig ut på datingmarknaden med den här rollprestationen på sitt CV kan inte vara nån enkel match. Säg den snubbe som kan sova med minnet av Annie Wilkes bredvid sig.

Jag avslutar med att säga som jag brukar: Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning.