Det är bara att doppa sig själv i björnklister. Det är bara att kladda ner sig och slänga sig i en container full av fågelfjädrar, det är bara att preppa sig för spott och spe för jag fattar grejen. Jag fattar att jag kommer få bra med skit för att jag inte hyllar den här filmen så jag kan inte göra annat än att agera offensivt och försöka förklara min inställning och det med detsamma. Det finns ingen tid att spilla på förmildrade omständigheter, eller… gör det det? Ja kanske, för det finns faktiskt EN stor omständighet som gör att jag inte gillar den här filmen så mycket som jag trodde och kanske borde.
Titta på bilden här ovanför. Vad ser du? Jag ser tornados, en känsla av skön spänning, katastroffilm, en familj som bygger sig ett skyddsrum för att klara sig från blåsten, med andra ord: Heeey här kommer det bli åka av! Redan där är jag en looser. Jag är så fel ute att jag borde sitta med dumstruten på i soffan. Take shelter är nämligen 1. ingen katastroffilm alls i den effektfulla meningen av ordet 2. inte speciellt spännande och 3. inte någon upptempo film alls. Take shelter är ”bara” ett två timmar långt psykologiskt drama som tuggar på i en sävlig fart och lika snygg som affischen är lika missvisande är den. Men det är ingen dålig film, nej, verkligen inte.
Jag förstår att den är omtyckt och upphaussad och högt betygssatt och prisad men för mig blev det tokigt. En film med en haj på framsidan som heter ”The beast” och som saknar närvaro av vattendjur i handlingen skulle också bli en besvikelse. Så om Take shelter hade varit en snubbe och jag var en uttråkad flickvän hade jag sagt: Det är inte dig det är fel på, det är mig. För så är det.
Curtis (Michael Shannon) och Savannah (Jessica Chastain) är gifta och har en döv dotter. Dom verkar ha det rätt stabilt sådär även om dom pratar med varandra på ett sätt som för mig känns väldigt styltigt och avståndstagande. Curtis drömmer mardrömmar, hemska hemska drömmar och vaknar med panik, såklart. Han blir rädd, han söker hjälp och han undrar – med rätta – om han håller på att bli tokig. Katastrofen kanske ÄR på väg, den RIKTIGA katastrofen, även om den inte är det i form av tornados.
Både Michael Shannon och Jessica Chastain är kalasbra i den här filmen. Chastain har jag aldrig sett såhär bra förut, å andra sidan har jag inte tyckt om en enda av dom filmer jag sett henne i – förrän nu. För ja, jag tycker om den här filmen även om jag inte gör vågen och knapprar ner superlativer. Den är extremt välgjord och den är psykologiskt otäck men den är samtidigt väldigt lång, för lång i mina ögon. Den tar liksom aldrig slut. Första halvan av filmen är väldigt mycket bättre än den andra, den andra tappar både fokus och tempo, det är som att regissören tappat manuset eller dirigenten lagt ifrån sig både noterna och den där pinnen han viftar med.
Hade hela filmen haft samma känsla som den första timmen hade betyget blivit betydligt högre. Nu blev det bara godkänt, fast med ett körsbär på toppen.
Uppdaterat 2014-07-16 efter omtitt. Jag var på tok för snål sist.