Etikett: Kelly MacDonald

Publicerat

Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013:

Publicerat

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin