Etikett: Kelly McGillis

Publicerat

BACK TO THE 80´S: ANKLAGAD (1988)

.

.

.

Att vara sexton år, tjej och se Anklagad på bio gjorde ont. Jag fick en inblick i en verklighet som jag tack och lov inte kände till så väl och mådde ganska dåligt efteråt. Filmen satte sig liksom i magen.

Jodie Foster vann en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin gestaltning av Sarah Tobias, den unga kvinna som blir gängvåldtagen på ett flipperspel på en bar nånstans i USA. Tre män våldtar henne, tre män tittar på, hejjar och klappar händerna och en för övrigt rätt välfylld lokal gör inget alls. Men var det verkligen det som skedde? Varför ropade Sarah inte på polis? Fick hon inte skylla sig själv, berusad som hon var och med kort kjol? Hade hon inte flirtat lite väl mycket med en av männen, dansat lite för utmanande?

Att se den här filmen tjugosex år senare gör faktiskt inte mindre ont men det gör ont på ett annat vis. Det som gör ont är att ingenting förändrats. Det är samma frågeställningar fortfarande, samma påpekanden och fördömanden gällande offrets klädval, beteende, alkoholintag och betydligt mindre fokus på männen som inte har vett nog att låta bli.

Det jag upplevde med filmen 1988, att den kändes extraordinär, att den tog upp ett visserligen jätteviktigt problem men ett problem som inte var supervanligt förekommande, alltså den grejen får jag äta upp med både hull, hår och extra senap på toppen nu. Jag har blivit vuxen, 1988 var jag ett barn. Jag såg det inte så då såklart men likväl, jag hade inte varit med om så mycket, fattade egentligen ingenting om vare sig livet eller dess baksidor.

Anklagad är fortfarande en bra film. Både Jodie Foster och Kelly McGillis som åklagaren Kathryn Murphy är jättebra. Filmens dramaturgi är bra. Det som inte är bra är att filmen känns som vardag när jag ser den, vardag på ett ytterst beklagligt vis. När en hemsk film inte längre berör på grund av hur samhället blivit och hur…blasé…jag själv är, alltså det är fan inte vettigt.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2014:

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1988.

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

VITTNE TILL MORD

Ibland när jag tänker på filmer jag sett som liten så minns jag hur nästan plågsamt spännande vissa var. Jag minns att jag smygtittade på Starsky & Hutch och Remington Steele på den svartvita gamla TV:n jag hade i mitt lilla rum, TV:n som var så gammal att min morbror tänkte kasta den för att bilden var inte ens svart-vit längre, den var olika nyanser av grönt. Men jag fick den och jag var glad som en spillevink åt lite hightech i flickrummet.

Baksidan av detta var när jag såg serier och filmer och sånt som jag var för liten för så stack det liksom till i kroppen, det blev som kortslutning, väldans oskönt egentligen. Sen vande jag mig och sen slog det över och jag käkade skräckfilm till frukost men det är en helt annan historia.

Peter Weir´s Vittne till mord är en av dom första thrillers som jag kommer ihåg att jag såg och tyckte var sådär ända in i benmärgen spännande. Att se om en sådan film 25 år senare är vanskligt, kanske dumdristigt till och med, men jag inbillade mig att det kunde vara en sån film som fortfarande håller och skoja vad glad jag känner mig nu!

Jag behöver bara komma in en liten bit i filmen innan jag sitter och knaprar naglar för glatta livet. Toalettscenen när den lille amishpojken Samuel (Lukas Haas) blir vittne till det brutala mordet som hela filmen kretsar kring är så vansinnigt snyggt filmat att jag häpnar och trots att jag minns vad som händer (och inte händer) så är det som att lungorna inte behöver syre, jag kippar inte ens jag bara….är.

Harrison Ford är dådär härligt oldschool-Harrison i rollen John Book, polisen som ska skydda Samuel och hans mamma (Kelly McGillis) från mördarna och stämningen filmen igenom är tidlös. Amishaction är en nästintill fridlyst subgenre och Hollywood kanske ska låta det vara så speciellt när det finns filmer som denna som är i det närmaste felfria. Dåliga kopior kan världen klara sig alldeles utmärkt utan.

Varför gör inte Peter Weir fler filmer, han är ju så vansinnigt duktig på det han gör.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

THE INNKEEPERS

Det händer ibland att små otippade filmer smyger runt bland oss filmbloggare, nästan som nån form av kedjebrev.

När Trash is king skrev om den gamla spökhistorien The woman in black till exempel, då var vi ett gäng som fick upp ögonen och letade upp filmen och nu har han gjort det igen. The Innkeepers heter filmen som hyllades och vips hängde Filmitch, Movies-Noir , Plox och Sofia på och nu jag som en liten gläfsande knähund i bakhasorna. Jag har nämligen en förmåga att dra till mig mycket skräp i sökandet efter toppenfilmer (speciellt i denna genre) så en räkmacka till guldkornen tackar jag inte nej till.

Hotellet Yankee Pedlar Inn spelar på sista versen. Konkursen hotar runt hörnet och det är sista chansen att få ett rum (om man nu skulle vilja det) då hotellet har öppet sina absolut sista dagar. Clarie (Sara Paxton) och Luke (Pat Healy, otroligt lik en gayigare form av Tintin) jobbar tvåskift i receptionen och gör sitt bästa för att hålla ångan uppe dessa sista timmar.

Att hotellet är hemsökt har Sara länge fått sig itutat av Luke men hon har själv aldrig sett något skumt eller läskigt. Men nu när det finns lite tid över får hon för sig att hon ska leta upp ”anden”, Madeline O’Malley. Hotellets enda gäst är Leanne Rease-Jones (Kelly McGillis), en ”kändis” som Sara känner igen och som även visar sig vara synsk. Mycket mer än så tänker jag inte berätta om handlingen. Det kan kan säga att filmens första timme är långsam som satan men på ett – tycker jag – skönt sätt. Det känns nästan som ”förr i tiden”, som det gamla sättet att filma på när det inte var så himla bråttom med allt hela tiden.

Sara Paxton verkar (medvetet eller omedvetet, jag vet inte) fastnat i skräckfilmsfacket men det gör inte mig det allra minsta. Hon skötte sig helt okej i Shark Night och i remaken av The last house on the left (som jag tyckte så mycket om) var hon alldeles förträfflig. Här gör hon ett bra jobb, speciellt under filmens sista halvtimme. Kelly McGillis uppenbarelse visar att det var många år sedan Top Gun gick på bio.

Jag tycker det här är bra. Filmen är bitvis så spännande att jag får ont i armarna för jag spänner mig så mycket. Hade jag haft en en källare av något slag hade jag aldrig någonsin mer gått ner i den, inte ens en matkällare hade fått besök. Fan. Jag HAR ju en matkällare, på landet. Sommarsemesterns uppgift blir alltså att fylla den med cement. Så får det bli.