Etikett: Kelly Reichardt

Publicerat

CERTAIN WOMEN

Regissören Kelly Reichardts filmer har en gemensam nämnare förutom att Michelle Williams oftast ses i rollistan – filmerna är sömniga. Sömnig kan i sammanhanget betyda att det är långsamt berättade enkla historier, det kan också vara synonymt med supertrist. Jag hamnar nånstans nånstans mitt emellan i min åsikt om henne, jag tycker Night Moves var okej, Meek´s Cutoff på gränsen till tråkig och Wendy & Lucy fattade jag inte alls grejen med.

Certain Women är alltså Reichardts senaste film med ett filmmanus skrivet av henne själv baserat på något skrivet av författaren Maile Meloy. Det verkar inte vara en roman, det står bara ”stories by”.

Ett tips om du ska se filmen är att du är nyvaken, ashungrig (sådär så det kurrar i magen såpass att du önskar du hade en Snickers gömd i en byrålåda) och har någon som kan kittla dig under fötterna för att hålla dig alert. Jag har och var inget av detta och helt ärligt, denna entimme och fyrtiosju minuter långa film tog mig en halv dag att se klart. Jag sov så gott att det är fan larvigt. Att titta på ett par skor i närbild som sakta (saaaaaakta) går över hö-igt stallgolv, finns det nåt mer sövande? Samtidigt retar det mig att jag nickar till av tempot för även om Michelle Williams inte säger mycket med munnen när hon är i bild så pratar ögonen desto mer.

Laura Dern spelar Laura, en advokat i den lilla staden i Montana där filmen utspelar sig och hennes liv korsas så småningom med både Gina (Williams) och Beth (Kristen Stewart). Det är fint skådespeleri från alla dessa tre kvinnor. Det största plusset ger jag dock till Lily Gladstone som spelar en riktig loner, en Jennifer-Lawrence-i-The-Winters-bone-karaktär och det är i scenerna mellan henne och Kristen Stewart som filmen vaknar till på riktigt.

Men, att jag finner filmen som helhet väldigt sömnig….såsig…..seg….tråkig beror uteslutande på (bristen på) tempo samt att handlingen är jätteluddig. Jag har absolut ingen aning om vad vare sig Meloy eller Reichardt vill säga med filmen.

För Kelly Reinhardt-fans är dock filmen ett måste, självklart är den det.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: NATTEN

Om jag bara kunde förklara hur gärna jag hade velat dissekera Nightcrawler till det här temat. Jag hade velat se filmen fram och tillbaka med lupp, pausa, zooma in, läsa på fakta, gräva, fixa och dona – samt ta reda på om regissören och manusförfattaren Dan Gilroy skrev Nina Romina-karaktären med frugan Rene Russo i åtanke eller om det bara var en lycklig slump att hon fick rollen. Det var min plan A, jag hade höga ambitioner. Tyvärr fick jag inte ihop tillräckligt med fritid för att skriva inlägget så ingående nördigt som jag önskat och lägger det därför på is för nu och gräver istället fram Plan B ur backfickan.

Plan B är en film jag funderat på att se ett tag men inte fått tummen ur. Jag har sett två av regissörens tidigare fyra filmer, Wendy and Lucy samt Meek´s Cutoff och ingen av filmerna har fallit mig i smaken. Men skam den som ger sig och med min nyfunna betuttning i Jesse Eisenberg kanske det går bättre den här gången? Vem vet? Dagens film är skriven och regisserad av Kelly Reichardt och har den för temat perfekta titeln Night Moves.

Dena (Dakota Fanning) jobbar på ett spa där medelålders vita kvinnor går för att….bada? Det ser inte så värstans skönt och/eller mysigt ut, jag får mer känslan av kallvatten i poolerna men det gör säkert gott i behövande kroppar och är antagligen ett miljömedvetet, ekologiskt och energisparande spa på alla sätt och vis. Josh (Jesse Eisenberg) jobbar på en självförsörjande bondgård och känns nervös. Dena är inte heller helt lugn, hon kliar sig på armen när det blir lite för mycket, nån form av stresseksem kan jag tro.

Dena och Josh är miljöaktivister och får kontakt med Harmon (Peter Saarsgard) för att kunna genomföra ett attentat. Dom köper en båt – Night Moves (inget kvinnonamn här inte) – och sätter planerna i verket (planerna var redan igång när filmen börjar).

Precis som i Reichardts andra filmer är det inga flådiga, piffade och fixade skådespelare man får se, nej här är det så basic som-gud-skapade-oss att det känns som det stått stora skyltar med överstrukna schampooflaskor på inspelningsplatsen. Allt är filmat i neutralt beige-grå skala, musiken är långsam och lågmäld (precis som i Reichards andra filmer) och alla tre skådespelarna är egentligen helt perfekta i sina roller.

Hur funkar då filmen sett till temat? Bra skulle jag säga och det beror inte enbart på titeln. Ungefär halva filmen utspelar sig på natten och det är dom scenerna som är absolut bäst. Mörkret, den lite suggestiva plingplongmusiken i bakgrunden, stressade miljömedvetna terrorister med kluvna toppar, klädda i ekobomull. Och Jesse Eisenberg. Han är riktigt bra här.

Men det verkar inte spela någon större roll vad Kelly Reichardt bestämmer sig att göra film om, hundägande, western eller ekoterrorism, hon gör det på sitt sätt och det sättet klickar inte riiiiiktigt med mig. Night moves är dock den av filmerna som klickar bäst, den är faktiskt inte så dum alls. Dessutom fick musiken mig att påminnas om Cold in July och det är inte så pjåkigt. Riktigt bra musik! Efter lite efterforskning visade det sig dessutom att dessa båda filmer faktiskt har samma kompositör: Jeff Grace.

”Vi blir iakttagare, bakom ett lager av det andra livet som alltid pågår” skriver Hynek Pallas om filmen i SvD och ger den en 4:a och i DN skriver Kerstin Gezelius att Reichardt ”skapar en nästan outhärdlig spänning. På indie-vis, inte på genre-vis” och ger också filmen en 4:a.

Idag skriver resten av filmspanargänget också om NATTEN. Klicka på länkarna nedan för att läsa mer.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Absurd Cinema

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

WENDY AND LUCY

Wendy (Michelle Williams) är på väg nånstans i en skruttig gammal bil iklädd avklippta jeans, munkjacka och gympadojjor. Som enda sällskap har hon hunden Lucy (hunden Lucy).

.

.

.

.

Det hade mycket väl kunna vara hela recensionen och betyget hade också kunnat vara sant. Grundförutsättningen för filmen kan nämligen inte bli mer än en etta. En ensam tjejs kärlek till en hund får inte igång mig, inte allena. Jag saknar helt enkelt konsten-att-uppskatta-husdjursgenen. För att liksom piffa till den redan innan beiga filmen så saknar den i princip ljud. Eller jo, det är klart det finns ljud, det pratas litegrann och Wendy leker med hunden och sånt låter ju (nufsinufsihufs, Luuuciiiiiim, Luuuciiiiiiiii) men alla andra ljud är vardagsditon. Bilar, oljud, biljud, tråkljud.

På ett sätt är det här mumbelcore när det är som sämst, filmen är helt enkelt så begränsad i handling och uttryck att den blir fullständigt meningslös, men på ett sätt är den mumblecore när det är som bäst. Michelle Williams spelar Wendy och när Michelle Williams är med i en film går ingen skeptiker säker, inte ens jag.

Hennes uttryck, närbilder på hennes nakna osminkade ansikte, alla känslor hon lyckas förmedla med så imponerande små medel, hur skeptisk jag än är, hur mycket jag än sitter och funderar på den solklara betygsettan, hur gärna jag än vill att den där fyrbenta Lucy ska skjutas i småbitar av nån Danny Trejo-liknande förbipasserande badassman, hur väl jag än inser att det inte kommer hända så går filmens åttio minuter och det känns som jag känner Wendy litegrann. Jag tycker nästan om henne.

Jag kan inte såga nån som jag tycker om. Det går inte. Michelle Williams är awesome!

Henke har också sett filmen. Gillar han hundmysipys mer än jag? Ser han nåt annat i filmen som jag inte ser? Är Michelle Williams häli? Är det kanske Lucy som är häli? Klicka här och läs hans funderingar.

Publicerat

MEEK´S CUTOFF

En väldigt tyst liten film som handlar om just ingenting.

Fast det är inte sant. Meek´s cutoff handlar om mycket men kanske främst överlevnad, dock utan stora bokstäver. Men som vanligt när det handlar om denna typ av film funderar jag i andra banor än dom regissören och manusförfattaren kanske vill. Som hur det kommer sig att jag som civiliserad person 99 dagar av 100 har svarta kläder på mig och den hundrade dagen har något vitt och *skvimp* så har jag spillt ner mig lagom till frukostkaffet. Men kvinnorna på prärien som inte har tillgång till dusch och som bor/jobbar/går/kämpar i naturen dagarna i ända har fotsida vida klänningar i ljusa pasteller och dom är ALLTID RENA.

Så jag tittar på filmens Emily (Michelle Williams) och hennes med-strapatsörer och hamnar i tankar om tvättstugor, blekmedel och bajamajor.