Etikett: Kelly Reilly

Publicerat

10 X 10

Lewis (Luke Evans) känns redan direkt i början av filmen som en lurk. Han stalkar blomsteraffärsinnehavaren Cathy (Kelly Reilly), en tjej som känns både vanlig och omtänksam, och det är uppenbart att han vill henne nåt.

Är han intresserad av henne på ett romantiskt plan? Är han ett fan av något slag? Neeeeej, klart han inte är, han är en LURK, en KIDNAPPARLURK.

Lewis kidnappar alltså Cathy nästintill på öppen gata (eller i alla fall öppen parkering) och låser in henne i ett madrasserat rum i villan. Ja, precis, 10 X 10 meter får man väl anta att rummet är, annars blir det en rätt luddig titel. Varför han gör detta får du svar på om du ser filmen. jag kommer såklart inte spoila.

Den här filmen kunde – och borde – egentligen vara helt okej, i alla fall om man läser om den. Kelly Reilly är lite av en favorit hos mig (efter filmer som Eden Lake och Calvary) och hon kämpar som en blådåre för att göra sin roll till något hon slipper skämmas för i resten av sitt liv. Luke Evans gör kanske samma sak men han lyckas inte alls.

En av filmens birollsskådespelare, Noel Clarke, har skrivit manus tillsammans med regissören Suzy Ewing och det är så grunt och innehållslöst att det hade gått att tatuera på insidan av en normalstor förhud. Det här var verkligen inte en film som klickade för mig. En miss-klick, helt klart.

Publicerat

HEAVEN IS FOR REAL

En film som är baserad på en verklig historia om en treårig pojke som säger sig ha hamnat i himlen och träffat Jesus när han under en operation dog för en stund,  kan man ta en sån på allvar? Ja…jo det tycker jag nog.

Filmen är baserad på bästsäljaren ”Heaven is for Real: A Little Boy’s Astounding Story of His Trip to Heaven and Back” skriven av Todd Burpo och Lynn Vincent. Todd Burpo är den lille killens pappa, i filmen spelad av Greg Kinnear.

Todd är pastor i Imperial, Nebraska, en omtyckt sådan vars gudstjänster är enormt välbesökta. Han är en enastående talare som väver in religionsfrågor, Gud och Jesus på ett mänskligt sätt i allt han säger.

Så blir hans treårige son Colton (fruktansvärt taffligt spelad av Connor Corum, om man nu får säga så om ett litet barn utan att få dålig karma) plötsligt sjuk och behöver akutopereras. Läkarna tror inte att hans liv går att rädda. Pojkens mamma Sonja (Kelly Reilly) ringer till församlingens starka kvinna Nancy (Margo Martindale) och ber henne att be en bön för Colton. Sonja ber henne även att ringa runt till sina vänner för att gemensamt be för Colton och vi får se hur hela samhället sluter upp för att andlingen skicka styrka till Colton.

Colton klarar sig mirakulöst men nånting har hänt honom. Han vet plötsligt saker han inte borde kunna veta, han har sett människor som är döda och han pratar om himlen. Todd blir förvirrad. Sonja blir förvirrad. Nancy blir förvirrad. Hur skulle det se ut om Todd började predika om sånt hans son upplever som sant?

Jag fastnar med en fråga i huvudet som inte riktigt vill släppa. Hur kommer det sig att hela världen accepterar att religiösa människor pratar om Gud och Jesus, himmel och helvete alldeles öppet fast dom uppenbarligen inte kan veta om han/hon/den/det finns men när personer (troende som ateister) som faktiskt varit med om något övernaturligt/andligt på riktigt berättar om sina upplevelser så får denne oftast nån ”mumbojumbostämpel” i pannan och klassas som ett mindre….freak?

Så jo. Jag tar filmens handling på allvar även om det är svårt att titta på den unge Colton utan att få ilningar längs ryggraden. Greg Kinnear och Kelly Reilly väger dock upp en del.

Publicerat

Fredagsfemman #179

5. Alena

På en fredagsfemma i maj skrev jag om en kommande film med titeln Alena. Nu är filmen inte kommande längre, nu är den HÄR. Du kan se den på SVTPlay till och med sista juli och mitt tips är: gör det. Se den. En timme lång och inte alls pjåkig!

.

.

.

4. Mike

Ja herregud, nu är det dags igen. Channing Tatums magrutor är ännu mer utmejslade och det juckas som om det inte fanns en morgondag. ”Magic Mike XXL” kan dessutom vara den fånigaste filmtiteln sedan ”I killed my lesbian wife, hung her on a meathook and now I have a three picture deal with Disney” (ja, det finns en sån film. Visserligen en kortfilm men den ligger i topp när det gäller lökiga titlar. Eller tvåa nu då.)

.

.

.

3. Molly

Jag har tur som känner bra människor, såna som har koll och kommer med tips så att jag själv slipper agera minröjare när det vankas TV-serier av skiftande kvalitet. Vad gäller serier så tar jag mig helt enkelt inte tiden att 1. leta upp dom 2. ge dom en chans. Däremot, när en film-och-serie-nörd som Flmr-Steffo går ner i brygga av en brittisk serie som handlar om en 18-årig tjej vid namn Molly som tar värvning i armén, klart jag ger den en chans.  Det måste ju vara nåt alldeles speciellt. Och ja, TV-serien Our Girl ÄR nåt speciellt. Måndagar på SVT eller hela tiden på SVTPlay. En perfekt sommarserie.

.

.

.

2. Clint

Clint Eastwood har regisserat många bra filmer. Han har skådespelat i ännu fler filmer varav en handfull är riktigt jäkla tokbra. En av dom allra bästa filmerna visas på Kanal5 klockan 22 ikväll och heter Gran Torino. Här är han så grumpy att samlar man alla grumpiga män som kliver omkring på svenska badstränder just nu med beiga sandaler och korta strumpor (och det är många!) så är Clint grumpigare än hela gänget tillsammans. Ändå är han fin på nåt sätt. Du förstår om du ser filmen. Jag lovar.

.

.

.

1. Kelly

Hon må (än så länge) ha en tämligen undanskymd roll i True Detective som fru till Frank Semyon (Vince Vaughn) men när hon är i bild glimrar det till. I Calvary gav hon Brendan Gleeson en riktig match vad gäller utstrålning i varenda scen dom hade tillsammans och hur bra hon är i Eden Lake (mot Michael Fassbender) behöver jag kanske inte skriva? Jag tycker Kelly Reilly är en alldeles strålande skådespelare, en tjej som liksom glider in från sidan och inte gör så mycket väsen av sig men som går genom rutan i allt hon gör. Därför blev jag extra glad när jag av en slump hittade alla säsonger av  TV-serien Above Suspicion på Netflix. Där spelar hon kommissarien Anna Travis och är givetvis – superbra. Och nu kan jag ta tillbaka det jag skrev under punkt 3. Jag har tydligen självkännedom som en daggmask.

.

.

Publicerat

CALVARY

”Första gången jag smakade sperma var jag sju år.”

Det är den första meningen som uttalas i filmen. Fader James (Brendan Gleeson) hör en man på andra sidan av den tunna väggen i biktbåset säga detta, beskriva hur han blev utnyttjad av en präst i unga år, våldtagen, förnedrad, trasig. Förövaren, prästen, är nu död men som den biktade mannen säger ”det är ingen vits att döda en dålig präst, det skulle inte ens vara en nyhet, men att döda en god skulle vara chockerande”. Han ger därför Fader James en vecka till i livet. Nästa söndag ska han skjutas nere på stranden.

”Att döda en präst på en söndag, det blir fint det.”

Vilken start på filmen! Fyra och en halvminut intro kan knappast göra mer nytta för en film än vad regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh lyckas med här. Jag sitter som i ett skruvstäd och där sitter jag kvar i 98 minuter till.

Calvary är nämligen en film som på pappret låter tämligen träig. Gubbig kanske till och med. Brendan Gleeson är en habil skådis men han hör kanske inte till ligan som får mig att springa till biografen när det vankas en ny film. Efter att ha sett Calvary kommer jag tänka om.

Den filmiska berättelsen om Fader James är inte munter, helt ärligt är den i det närmaste kolsvart, men Fader James uppenbarelse och dom snälla ögonen gör att man står ut, att det känns en smula hoppfullt mitt bland alla byns mindre ”lyckade” invånare. Fotot är utsökt, musiken känslosam och birollerna är alla tillsatta med fingertoppskänsla. Chris O´Dowd, Kelly Reilly, Aiden Gillen och Dylan Moran briljerar och Domhnall Gleeson går knappt att känna igen (och ja, Brendan är hans riktiga pappa).

Calvary är för Brendan Gleeson vad Joe var för Nicolas Cage, en såndär film som omvänder skeptiker, som får oss att sitta med en microvärmd vetekudde innanför tröjan och känna glädje över att vi inte dissade en film osedd.

Jag blev fullständigt knockad av den, det är inget att hymla om. Om magkänslan får bestämma finns det bara ett betyg jag kan ge filmen för Calvary kommer hänga med mig länge, som ett filmiskt minne i min ryggsäck av fullpoängare. Den förtjänar att vara där, strax bredvid Joe. Så det så.

Fripps filmrevyer-Henke har också sett filmen. Här är hans recension.

Publicerat

FLIGHT

Om man ser planschen med Denzel Washington i flygkaptensuniform, läser det finstilta och ser att Robert Zemeckis regisserat, köper en biobiljett och tror sig få se en actionfilm, ja då kommer man bli grymt besviken. Flight handlar nämligen inte om nån spännande flygplanskapning, inte ens om nåt annat fränt, Flight handlar om nåt helt annat: alkoholism.

Whip Whitaker (Denzel Washington) vaknar bakfull i en bred säng bredvid en naken och för honom någorlunda okänd kvinna när telefonen ringer. Två timmar senare ska han vara på jobbet. Bredvid sängen står en urdrucken vodkaflaska. Urdrucken? Kanske finns det en droppe eller två på botten. Whip provar, sätter flaskan till munnen och hoppas. Sen drar han en lina och åker till jobbet.

Att vara alkis, gå till jobbet och ha ansvar för ett fullsmockat flygplan är en inte direkt klockren kombo. En dag går det helt enkelt åt helvete. Planet kraschar och även om Whip lyckas landa planet på ett mirakulöst snyggt sätt så kan det mycket väl ha varit hans fel att det sket sig från början.

Jag har sett att det skrivits en del om själva kraschen, om att det är den mest trovärdigt filmade flygkraschen någonsin. Jag tycker fortfarande att den i Alive är jobbigaste och att det finns en handfull flygscener som är minst lika bra som denna men visst är det otäckt och visst är det snygg gjort. Denzel Washington i rollen som Whip är bra, inget snack om saken, men om han är SÅ bra att han förtjänar en oscarsnominering för Bästa huvudroll, nej, det tycker jag inte. För mig är han en trasig Denzel, en full Denzel, en Denzel som gör sitt jobb, han är inte Whip Whitaker.

Den delen av filmen som jag har svårast för är John Goodmans entré som nån överspelande knarklangare. Jag antar att han ska fungera som nån slags comic relief med sin tjommighet, sin tjocka mage, sin fula skjorta men jag blir bara trött. När han kommer till sjukhuset och dom ledsna stråkarna utbyts i ett huj mot en trumelitrum-trummande gladsång, alltså, näääää. Det behövs inte fniss. Det är inte den typen av film. Kunde Robert Zemeckis inte bara lita på grundhistorien? Tänk om Luis Mandoki hade slängt in ett musikalnummer i When a man loves a woman? Vilken vidrig tanke.

Som helhet är Flight en bra film, sevärd och välgjord men på tok för lång. 138 minuter är minst en halvtimme för mycket.