Etikett: Kerry Fox

Publicerat

HOLDING THE MAN

Under senhösten 1995 befann jag mig en månad i Australien. Tidigare samma år hade en roman publicerats, en roman med titeln Holding the man, skriven av Timothy Conigrave. Jag sprang en hel del i bokaffärer i alla städerna jag besökte och såg den karakteristiska boken med två suddiga män på framsidan precis överallt. Självklart köpte jag den och givetvis läste jag den. Det visade sig att boken var en biografi och att författaren själv dött bara månader efter att den kommit ut i handeln, i sviterna av Aids-relaterade sjukdomar.

Historien handlar om Timothys liv med start 1976 när han som sjuttonåring går på en katolsk pojkskola och förälskar sig John Caleo, lagkaptenen i skolans amerikanska fotbollslag. Det var en kärlekshistoria som höll i sig i över femton år och innefattar allt ifrån den fumliga och osäkra starten, till att skolan vill bestraffa dom, till föräldrarnas reaktioner när dom inser att sönerna är homosexuella och därmed gör något olagligt. Det pendlar mellan härlig förälskelse, motgångar, tjafs, otrohet, bråk och det faktum att dom båda efter många år tillsammans testade positivt för HIV.

Boken var underbar. Jag läste ut den på bara några dagar och den står fortfarande i bokhyllan och pryder sin plats. Filmen har lite skavanker. Ryan Corr som spelar Timothy Conigrave är visserligen bara 26 år när ska spela 17-årige Timothy men han ser alldeles för gammal ut för att jag ska köpa ”skolpojkdelen” av filmen. Craig Stott som spelar John Caleo funkar inte så mycket bättre han som ung men KANSKE att deras båda eländiga peruker är det som förstör allra mest.

Annars berättas den i grunden fina men samtidigt mörka historien lättvindigt och enkelt, den dryga två timmar långa speltiden känns inte speciellt lång, man hänger på och känner både med och för dom båda unga männen. Och Sarah Snook i rollen som kompisen Pepe är ett stort plus, hon är ofta grädden på moset i filmer. Mer roller till Sarah Snook om jag får välja! Anthony LaPaglia spelar Johns pappa och jag hoppas att den riktiga pappan lever och tvingas se filmen.

Det gör ont att se Holding the man, jag blir ledsen, förbannad och nästan helt slut. Det gör ont på samma sätt som att se Torka aldrig tårar utan handskar. Att se verkligheten utan försköning gör ofta ont och att se inskränkta föräldrar som inte älskar sina barn förbehållslöst gör mig galen. Homofobi är en åsikt och personlighetsdrag jag har noll respekt för. Noll.

Kärlek är livet, livet är kärlek.

Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.

Publicerat

Jane Campion-vecka: EN ÄNGEL VID MITT BORD

Om jag säger sanningen så handlar En ängel vid mitt bord om författaren Janet Frames uppväxt och liv. Om jag känner för att häckla en smula så handlar filmen om att ha samma frisyr från det man föds till man dör, för det har Janet Frame, ett frodigt högväxande härligt krulligt rött hår som är så väldigt kännetecknande för henne OCH för denna film.

Har du sett filmen så är håret det första du tänker på, har du inte sett filmen men känner till den så är det fortfarande håret som är det iögonenfallande. Har du ingen aning om vad det är för film, ja då räcker det att du tittar på bilden här bredvid så förstår du vad jag menar.

Janet växer upp i en liten by på Nya Zeeland som ett ganska annorlunda barn rent utseendemässigt. Jag tror att dennes uppenbarelse (tyvärr) hade gjort henne supermobbad i många svenska skolor men hon verkar vara förvånandsvärt ”med i matchen” och att hon hamnar i trubbel ibland har ingenting med detta att göra eller att hon lär sig ordet ”knulla” av sin jämnåriga kamrat Polly. Sånt händer, sånt händer oss alla när vi växer upp. Vi hamnar i skiten, tar oss ur det och lär oss nåt på köpet.

Det som slår mig när jag ser den här filmen är att ganska lite händer Janet under årens lopp. Hon blir äldre, byter gröna kläder, smalnar av men annars är hon samma lika. Samma kvinna som gråter vid minsta motgång, samma kvinna som osäkert tilltalar både främmande och bekanta, samma pinsamt bortkomna författarämne och jag vet inte riktigt vad det är hon vill berätta om sitt liv. Filmen är ändå baserad på hennes självbiografi(er) så nånting är det ju som hon själv tycker är intressant med det hela.

Det jag finner mest häpnadsväckande är att hon 1947, vid 23-års ålder, fick diagnosen schizofren och blev inlagd på mentalsjukhus för att sju år senare komma ut ett otal elchocksbehandlingar senare och få reda på att diagnosen var FEL. Hon var dessutom millimeter från att bli lobotomerad och egentligen var hon alltså inte ens sjuk men inget av detta finns med i filmen.

Som film betraktad är den lång, bitvis ganska trist men med tre olika skådespelare som Janet som alla tre är HEEEELT fenomenala! Karen Fergusson som den yngsta, Alexia Keogh som tonåring och Kerry Fox som den vuxna Janet gör filmen till den storfilm den faktiskt är – även om den inte faller mig hundraprocentigt på läppen.