Etikett: Kevin Bacon

Publicerat

PATRIOTS DAY

De tredje måndagen i april varje år infaller Patriots Day i USA. Varje år sedan 1897 har detta firats med att staden Boston samlar en massa löpare och åskådare för att genomföra Boston Maraton.

Den 15:e april 2013 hände det alldeles förskräckliga när två bomber detonerades mitt bland åskådarskaran och en kort stund efteråt konstaterade poliser på plats att terrordådet var ett faktum. Peter Bergs film Patriots Day visar händelserna från morgonen innan bomberna smällde till hemskheterna under själva attentatet till jakten på förövarna till att bröderna Dzhokhar and Tamerlan Tsarnaev faktiskt hittas.

Det finns så mycket som är bra med det här filmen och jag är faktiskt glad över att jag såg den efter att ha terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i färskt minne. Allt känns liksom…mer…på nåt vis. Filmens titel, affischerna och att det är just flaggviftaren Peter Berg som regisserat filmen gav mig en känsla av att det skulle vara en helt annan typ av film än den jag just sett. På gott och ont. På gott för att mina förväntningar var rätt låga, på ont för fördomarna hade kunnat göra att jag lika gärna hade kunnat strunta i filmen för all framtid. DET sistnämnda hade varit riktigt synd för filmen är helt enkelt så välgjord, så välspelad och så BRA att den förtjänar att tittas på.

Det bästa med filmen är att den i ett tidigt skede etablerar ett gäng karaktärer som man med en gång känner för och med. Mark Wahlbergs knäskadade polis, hans fru som spelas av Michelle Monaghan, J.K Simmons omtänksamma yrkesarbetande make, Jimmy O. Yang som spelar den unge asiaten som tror att han med hjälp av en fin bil ska kunna hitta en tjej och Christopher O´Shea och Rachel Brosnahan som spelar ett förälskat par med ljus framtid. Sen tillkommer till exempel Kevin Bacon och John Goodman som polismän. Att alla skådespelare gestaltar verkliga personer gör såklart sitt till för att filmen ska kännas extra mycket när allt hettar till.

Filmen har ett perfekt tempo, den är smidigt klippt OCH när musiken dessutom är komponerad och framförd av Trent Reznor och Atticus Ross finns det liksom ingenting för mig att klaga på. 133 minuter verklighetsbaserat katastroffilmsterrordrama bara rann förbi och kvar i magen sitter flera scener samt känslan av tacksamhet för att det hade kunnat gå så otroligt mycket värre. Precis som på Drottninggatan. Och precis som i Stockholm vände Boston detta dåd av hat till en manifestation av kärlek. Så stort och så fint och så jävla hjärtskärande.

Tydligen är det två filmer till baserade på dessa bombningar som är inplanerade. Boston Strong (baserad på samma bok som Patriots Day) i regi av Daniel Espinosa och med Casey Affleck i huvudrollen och Stronger i regi av David Gordon Green med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Det verkar som att båda dessa filmer är på g under 2017-2018.

Publicerat

HOTET FRÅN UNDERJORDEN

När filmåret 1990 listades häromveckan var det många filmbloggare som uppmärksammade denna jättemask-under-sanden-action-skräck-komedi. Jag gjorde det dock inte men jag kände att det kanske var fel, att den kanske borde ha haft en plats på listan. Jag gillar den ju och har sett den många gånger, dock var det ett antal år sedan.

Så när Steffo messade en kväll att han kört igång en återitt av just denna film blev jag hux flux supersugen på att se om den. Sagt och gjort, I did it! Och den ÄR jättebra fortfarande. Den är dock inte SÅ bra att det kan slå sig in på topplistan.

Kevin Bacon och Fred Ward är den manliga lantisduon som harvar sig fram i tillvaron på skitjobb men huvudrollen har väl ändå den där gigantiska masken med många vassa små tänder som gräver sig fram under jorden och sätter skräck i – och dödar! – många i sin väg?

Det är högt underhållningsvärde på den här filmen, den är kul och rätt så läskig ibland. Jag har nämligen inga problem med att fantisera ihop att den där maskjäveln finns på riktigt. Så jag är glad att jag inte bor i ett landskap som är fullt med sand. Alltså typ en öken.

Publicerat

COP CAR

Två brutalt dåliga barnskådespelare snor en polisbil och får en Kevin Bacon med imponerande långtradarmusche efter sig.

Räcker det så?

 

.

.

.

I avsnitt 10 av podden Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Eller….Steffo pratar, jag har som synes inte så mycket att säga om detta.

Publicerat

BLACK MASS

Ännu en såndär film om män, tänker jag. En film med en massa män, män i alla huvudroller, män i alla biroller, män som heter John och Jack och James och Brian och Steve och Kevin och alla andra vanliga amerkanska mansnamn man kan tänka sig. Och alla är elaka, alla har sluga jävulska baktankar, alla går över lik för att rädda sina skinn och alla ser till att rätt människor blir till lik om och när det passar deras agenda.

Black Mass handlar om män som är insyltade med varandra. Lögner, hårda knogar och handeldvapen. Jeans, kostymer, solglasögon och gubb-bilar. Ihopbitna kindtänder, ögon som säger hej men menar hej då och så denna jävla iskalla ondska överallt.

Den irländsk-amerikanska höjdaren i den del av Bostonmaffian som kallades Winter Hill Gang heter James ”Whitey” Bulger (Johny Depp) och det är han som är själva navet i filmen. När historien om honom berättas passerar en mängd namnkunniga skådespelare revy, bland annat Benedict Cumberbatch som hans bror William ”Billy” Burger som var senator och allt. Jag ids inte rabbla resten av männen, varken skådisarna eller rollfigurerna för du hinner gå i pension innan du läst klart.

Det roliga är att jag tittar på filmen och tänker att den är tråkig men ändå sitter jag framåtlutad på kanten på fåtöljen så fort Johnny Depp är i bild – och han är i bild OFTA. Han lyser, han gör det och det är så himla kul att se för det var banne mig inte igår han var klockren och jättebra i en roll. Så filmen är inte tråkig egentligen, det blir bara enahanda med alla dessa jävla…..män….överallt. Det är liksom inga nyanser alls och det är både synd och föga förvånande och jag har rätt svårt att hålla isär alla namn ända fram till eftertexterna faktiskt.

Filmen är alltså based on a true story (med allt vad det innebär) och vill du läsa mer om Whitey Bulger är mitt tips att du klickar här. Mitt andra tips är att du ser filmen. Den är nämligen betydligt bättre än vad min text eventuellt skvallrar om. En mycket stabil trea får den från mig.

Publicerat

DEATH SENTENCE

Regissören James Wan känns som en gammal god vän efter att nyligen ha sett Saw-filmerna (även om han bara regisserade ettan vilket i sin tur inte är så ”bara”). Det var å andra sidan inte alltför länge sedan jag såg Insidious, Insidious 2 och The Conjuring. Han är en spännande regissör helt klart. Duktig. Effektiv. Smart.

När jag skulle göra min topplista för 2007 dök Death Sentence upp som en osedd film, kanske en joker, nåt jag missat och borde se innan listan gjordes klar. James Wan regisserade, filmen gjordes tre år efter Saw och det var en hämndrulle med Kevin Bacon i huvudrollen. Det kändes som det kunde bli ganska bra och det tycker jag det blev. Ganska bra.

Det här med föräldrar som försöker fungera/överleva när deras barn dött är en tacksam utgångspunkt i ett filmmanus. Det är lätt att känna igen sig och det är lätt att bli känslomässigt engagerad men precis som att jag ofta kan bli irriterad när det slängs in en gullig hund i manus (för att få ett åååååååååå från publiken) så kan jag reta mig på hur enkelt till synes väl fungerande fäder blir till mördarmaskiner på film. Allt som krävs är sorg, frustration och hämndbegär sen går reptilhjärnan i spinn som om det inte fanns en morgondag.

Death sentence har många svaga delar men filmens starkare scener gör att jag ser mellan fingrarna mer än jag kanske borde. Kevin Bacon är bra som pappan, sonen Lukas spelad av Jordan Garrett är suverän och Aisha Tyler som Detective Wallis skulle jag vilja ha som bästis.

Scenerna i parkeringshuset, den gråtande Lukas, familjen på vardagsrumsmattan och en ledsen pappa på sjukhuset har bitit sig fast men resten av filmen är ack så lökig tyvärr. Och Kelly Preston och John Goodman är dunderlökar i sammanhanget.

Sofia , Christian och Addepladde har också sett filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: JFK

Ooookej. Nu är det femte gången gillt.

Fyra gånger förut har jag försökt se JFK och inte en enda av dessa har jag lyckats hålla mig vaken under filmens alla tre timmar. Jag har alltså sett hela filmen men aldrig i ett svep och varje gång jag stoppat filmen i spelaren har jag känt ett riktigt tok-sug efter att se den. Det går således inte att skylla på att jag skulle ha varit jättetrött, blasé eller känt ett oinspirerat suckigt måste. Den här gången, den femte, kan vara den sista gången jag ger mig på filmen och jag ska försöka förklara varför.

Joe Hutshing och Pietro Scalia vann en Oscar 1992 för Bästa klippning. Personligen tycker jag priset det året kunde ha fått heta Snabbaste klippning för här ligger till och med MTV i lä. Jag bestämde mig för att försöka räkna klippen under en random minut i filmen, det blev mellan minut 55 och 56. Jag fick fan spasmer i ögonen när jag koncentrerat satt med en såndär klickräknare i handen och tröck för kund och fosterland och jag erkänner, jag gav upp. Det kändes hux flux inte viktigt längre, det viktiga var att jag just då förstod varför jag faktiskt inte orkar med filmen i sin helhet: det blir FÖR mycket.

Det kryllar av kända manliga skådespelaransikten med massiva glasögonbågar. Kryllar! Dessa män dyker upp i filmen som gubbar i lådor, utan att presenteras ens på ytan och jag sitter där och Tommy Lee Jones i blekt hår försöker hålla reda på situationer, skottvinklar kan Joe Pesci agera utan att falsettskrika och svartvita dokumentära filmklipp blandas med Kevin Costner ser trevlig ut i hornbågade glasögon spelfilmsscener. Precis lika jobbig som meningen här innan är att läsa är filmen att beskåda. Det är ett heltidsarbete i hjärnan att hänga med i svängarna och jag pallar inte hur mycket jag än vill. För vill vill jag. Mycket till och med. Men tre timmar är långt tid.

Första timmen är helt klart värst. Under andra timmen finns det lugnare scener där hjärnan och ögon får vila och det är så skönt och så bra att det stör mig att det inte är längre perioder. Tredje timmen, ja då är jag mör. Historien är välskriven, den bör berättas och Oliver Stone är en kompetent regissör men i fallet med JFK är det inte nog, inte för mig. Jag hade hellre sett att filmen var fem timmar lång och att jag slapp känna mig som en tryck-kokare i skallen efteråt.

Gary Oldman är Lee Harvey Oswald och som vanligt när det gäller Gary Oldman så ÄR han sin karaktär. Så jäkla imponerande! I ärlighetens namn finns det mycket med filmen och skådespeleriet som är imponerande men efter femte – och sista? –  tittningen så blir betyget precis detsamma som alla andra gånger. En trea, ett ganska trist betyg för en film som denna men rättvist tycker jag.

Publicerat

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.

Publicerat

PÅ HEDER OCH SAMVETE

Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?

På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.

Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.

Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.

På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.

När jag såg den 1993:

När jag såg den 2012:

Publicerat

CRAZY STUPID LOVE

Ibland kan jag bli förbannad när vardagen måste gå före filmtittande. Det händer inte så ofta, vare sig att jag blir förbannad över just detta eller att det ens är ett problem men när det händer så är det alltid filmen i fråga som får stryka på foten och självklart är det en film jag längtat en hel massa efter annars hade jag ju inte blivit förbannad.

Crazy Stupid Love har jag sett fram emot lääänge. Hur skulle jag ha kunnat göra annat när fyra av sex huvudrollsinnehavare hör till mina riktiga superfavoriter i skådisvärlden? Men så blev den bortkollrad vid premiären och sen kommer det nya filmer som kräver uppmärksamhet och då försvann den litegrann ända tills Movies-Noir skrev en recension och därmed sparkade en stor svart träsko rätt i rumpan på mig. Jag fick äntligen arslet ur vagnen och tog mig till en biograf och för det är jag honom evigt tacksam.

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit kär hur det känns? Hur beskriver jag känslan när jag träffat någon som jag inte bara vill leva med utan även inte kan leva utan? Går det att berätta så någon annan förstår hur klumpen i magen fungerar, hur mörkret, ångesten, rädslan känns som infinner sig precis sekunden innan jag säger meningen ”Jag vill skiljas” högt och jag vet att det inte finns någon återvändo? Hur berättas dessa livssituationer med humor och glimten i ögat?

Aldrig någonsin i hela mitt liv hade jag trott att en amerikansk romantisk komedi skulle klara av att beskriva alla dessa känslor och mer därtill och i samma veva få mig att skratta hysteriskt, att gråta, att skämmas, att känna igen mig, att flina och att i pauserna mellan allt detta le som en påtänd delfin.

Steve Carell spelar Cal Weaver, mannen som får jag vill skiljas-meningen rakt i fejset lagom till desserten av sin fru sedan 25 år (Julianne Moore). Frun har varit otrogen med David Lindhagen (Kevin Bacon), den torre revisorn på jobbet och vill inte mer. Hon vill ut, bort, iväg och Cal har ingen plats kvar i hennes liv. Cal har bara varit med en enda kvinna i hela sitt liv och känner sig inte direkt redo att bege sig ut på jakt igen men på en bar lär han känna kvinnotjusaren Jacob (Ryan Gosling och ja, han har en kropp som tamejfan ser photoshoppad ut) som hjälper honom att hitta en ny och aningens…modernare… stil och han delar även med sig av handfasta tips för att Cal ska lyckas att få kvinnor i säng.

Det tillkommer en hel del sidohistorier som på ett skönt sätt glider in och ut ur huvudberättelsen och samtliga biroller förhöjer filmupplevelsen. Emma Stone går från klarhet till klarhet, liksom Ryan Gosling och med risk för att låta tjatig men den mannen kan verkligen spela vilken roll som helst och jag liksom-bah-waaaaaaaoooow-halllååååå-jag-typ-baah-dööööör. Steve Carell är nedtonad några hack mot sin vanliga spelstil och det är jätteskönt att han får chans att visa vilken bra skådis han faktiskt är under alla flamsiga skämt som han oftast gömmer sig bakom. Men det härligaste med alla karaktärer är att dom känns så rätt igenom vanliga, mänskliga, som du och jag med fel och brister och allt som faktiskt är bra trots att vi gör dumheter ibland.

Jag har ohyggligt svårt att hitta något som ens stavas svaghet med den här filmen. I den här genren går det inte att göra en film som är bättre än den här, inte som jag ser det. Dom har till och med fått in Spandau Ballets finfina låt ”True” i soundtracket och det ger en solklar guldstjärna från tjejen med 80-talsmusikmani.

Crazy stupid love är helt enkelt det perfekta namnet på en i stort sett perfekt film.

Filmitch har också skrivit om filmen liksom The Velvet Café och MOVIE BLOG 4 YOU.

Publicerat

SUPER

Nu börjar vi bli ett gäng filmbloggare som sett den här filmen och det är kul. Fripp, Movies-Noir, film4fucksake, Filmparadiset och Filmitch har alla skrivit om den och betygen har varierat en hel del.

Själv gillade jag både Kick-ass och Defendor som väl får sägas spelar i exakt samma genre som Super: vanliga tjommar som leker superhjältar och som utan övernaturliga krafter försöker få samhället att bli en bättre plats att leva i.

Jag tror att vi är ganska många som kan känna igen oss i filmens huvudperson Frank (Rainn Wilson), i alla fall i scenen där allting rämnar. Hans fru (Liv Tyler) lämnar honom och han själv hamnar i ett tycka-synd-om-sig-själv-jag-är-värdelös-och-har-ett-hundraprocentigt-shitty-liv-och-det-är-klart-som-korvspad-att-ingen-vill-ha-mig-tänk. Han fulgråter sittandes på golvet, han struntar i att tvätta sig, han ältar och känner sig som ett offer för omständigheter. Så långt är hans beteende ganska allmänmänskligt när livet krisar men där jag (och dom flesta) hade satt ner foten och sagt ”Nu är det fan NOG med ältande, skärp dig nu!” till sig själv, rest mig upp, duschat och kommit in i matchen igen där börjar Frank dagdrömma, där kommer Gud in i bilden och Gud gör honom till en utvald, till någon vars mening på jorden är att kämpa mot det onda.

Så han syr sig en superhjältedräkt (så som den ser ut i drömmen) och med hjälp av unga Libby (Ellen Page) som jobbar i kassan i serietidningsaffären får han hjälp med att luska ut vilket som ska bli hans unika vapen då han inte vill riskera att hitta på nåt som redan är uppfunnet. Frank och Libby hittar varandra på nåt konstigt vänster och blir vänner, eller nåt åt det hållet. Det är en relation som inte är busenkel vare sig att förstå sig på eller kategorisera.

Jämför jag Super med Defendor så är det skönt att huvudrollsinnehavaren Frank faktiskt inte uppvisar solklara psyksjuka tendenser (åtminstone inte till en början) så som Defendor gör. Det är lite lättare att ta till sig honom, lite enklare att se filmen som ”verklig” men sen ballar det ut fullständigt tycker jag. Frank /The Crimson Bolt behöver inte och får aldrig ta ansvar för sina handlingar. Han kan typ slå ihjäl folk och ingenting händer och där förstörs den verkliga känslan rätt hårt för mig. Sista kvarten är så utflippad att den retar mig till max, vilket den inte hade gjort om hela filmen varit on-the-edge.

Trots att jag retar mig på slutet och trots att jag har svårt att ta till mig vissa av dom andra delarna i filmen så är den underhållande. En schysst film helt klart och nej, jag är inte det minsta trött på superhjältar och serietidningsestetik på film. Mer sånt åt folket!

Publicerat

Trailer: Crazy Stupid Love

Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore och Emma Stone – i samma film!

Och Kevin Bacon och Marisa Tomei, även om just dessa två inte ger mig lika mycket handsvett som dom första fyra.

Nu är det bara en månad till biopremiären.