Etikett: Kevin Costner

Publicerat

THE HIGHWAYMEN

Det finns egentligen bara en RIKTIGT bra anledning till att slösa två timmar och tolv minuter fritid på Netflix-filmen The Highwaymen: du saknar Kevin Costner och önskar att han kunde ha en roll i alla filmer av väsentlig vikt – och dom utan.

Det här är en film om Bonnie och Clyde men inte ur dom jagades synvinkel utan ur polisens. Sherifferna. Kevin och Woody.

Jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar, den är snygg som fan och skådespelarna är toppen MEN den är samtidigt så ojämn och ibland så seg att jag nästan somnar. Sen tänker jag på hur jävla BRA Kevin Costner är och då blir filmen som av ett trollslag helt okej ändå.

En svag trea får det bli, inte mer.

 

Publicerat

MOLLY´S GAME

Molly Bloom (Jessica Chastain) var en ung begåvad skidåkare. Hon hade siktet på vinter-OS i Salt Lake City 2002. Men när det var dags för OS-uttagningarna och hon var mitt i första åket hände en olycka som tvingade henne att avbryta sina tankar på en karriär inom skidsporten. Hon tog en paus, ville göra något annat och levde på sparade pengar några månader.

Under den tiden började hon jobba åt en snubbe som anordnade hemliga pokerkvällar med höga insatser, populära bland Los Angeles högdjur, skådespelare, regissörer, män med makt och möjlighet att få fram stora mängder pengar i kontanter. I filmen är några av dessa män spelade av skådespelare som helt klart fått jobbet för att dom skulle kunna vinna look-alike-tävlingar, det kan omöjligt vara en slump vad gäller utseendemässig likhet, så känner jag. En av pokerspelarna, Player X, spelas av Michael Cera och jag trodde ett tag att han faktiskt spelade sig själv men är man bara lite lyhörd förstår man utan tvekan vem hans verkliga jag är.

I sitt jobb som assistent har hon nu tillgång till alla dessa spelares mobilnummer och detta utnyttjar hon. Hon blir sin egen. Hon bjuder in till egna pokerkvällar – och hon höjer insatserna! Med ens är det inte vara ”vanliga” storspelare som vill vara med, Mollys hemliga svartspel lockar samhällets riktiga skithögar, maffian, såna grabbar och det dröjer inte länge förrän FBI är henne på spåret.

Filmen Molly´s game är baserad på Mollys Blooms egenskrivna bok och filmens manus är skrivet av ingen mindre än dialogfilmernas Dalai Lama: Aaron Sorkin. Som grädde på moset gör han även sin regidebut. Så det Molly´s game är – förutom en boats – är en Sorkin-film in i minsta atom. Det pratasprataspratas och när det inte pratas så är Jessica Chastain/Molly voice over. Man kan alltså utan att krydda det minsta säga att 98% av filmen består av ord. Det är pratet som är det viktiga, inte bilderna.

Är det då en film? Är det en ljudbok? Behövs ens scenerna för att föra filmen framåt? Ja. Jo, det gör dom. Dom behövs för att det är en sån jävla YNNEST att se Jessica Chastain och Idris Elba agera. Dom är ljuvliga båda två OCH dom har en personkemi som gör mycket plus för filmen. Att Idris advokat Charlie Jaffey är helt och hållet påhittad för filmen gör ingenting.

Jag gillar filmen, jag tycker första halvan är MYCKET bra och sen dalar den en smula. Den är lång – 2.20 – och det är minst en halvtimme för mycket. Det känns som att Aaron Sorkin blev lite för kär i sina egna ord, han kunde liksom inte döda sina älsklingar och det är både fullt förståeligt OCH synd. Samtidigt, hey, vad finns det att klaga på? En välgjord film som denna och Jessica Chastain som återigen visar vilken KLIPPA hon är. Klart den är sevärd även om den betygsmässigt inte når upp till mer än en stark trea hos mig.

Steffo går nästan ner i brygga bara man nämner Aaron Sorkin. Det spelar liksom ingen roll i vilket sammanhang. Nu har han också sett Molly´s game och vi pratar om den i avsnitt 125 av Snacka om film. Blev han besviken? Hamnade vi på samma betyg? Eller gled han av stolen med ett stön? Lyssna får du höra!

Publicerat

DOLDA TILLGÅNGAR

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

Publicerat

MR. BROOKS

När filmer man minns som bra kommer till Netflix är det himla lätt att ”unna sig” en återtitt. Det är ju bara att klicka bort eländet om det inte passar, om den åldrats på nåt annat sätt än med värdighet och bibehållande intressen.

Mr Brooks svajar nånstans på broräcket där. Ena sidan av mig njuter av att se Kevin Costner som mångbottnad seriemördare, den andra sidan av mig för fan SPUNK på musik och klippning. Filmen är från 2007 men känns som en tidig 90-talare i känslan. Det behöver i och för sig inte vara nåt negativt men då får man göra det med lite mer finess och mening än här.

Kanske får jag lite extra 90-talsfeeling eftersom även en av dom största kvinnliga skådespelarna – Demi Moore – har en huvudroll och här är hon hes och härlig precis som vanligt. Och smart. Det ska man inte glömma.

Såna här filmer där en familjefar visar sig ha rejält smutsig byk i tvättkorgen finns det ganska många av och detta är sannerligen inte en av dom bästa i genren men gillar du Kevin Costner är filmen värd två timmar av ditt liv även om betyget ”bara” blir en trea, om än en knapp sådan.

Publicerat

CRIMINAL

För ungefär tre år sedan fick jag nog av stök, bråk och att bli kallad både det ena och det andra. Jag satte helt enkelt ner foten och lovade mig själv att aldrig snudda vid Heron Citys golv igen.

Löftet var lätt att hålla, otroligt lätt faktiskt. Det är ofta det när bägaren runnit över. Åren har gått och jag har inte haft anledning att ens fundera på ett besök där i krokarna – inte förrän nu.

Igår hade Criminal Sverigepremiär. Det här är en film vars reklamkampanj jag följt på Instagram och jag hade byggt upp en rejäl pepp, så rejäl att när premiärdagen kom och det visade sig att filmbolaget/distributören/SF kanske inte trott helhjärtat på den utan lagt premiären på Filmstaden Heron City kl 21.05 på salong 18 – och ENBART där och då – ja, vad tusan skulle jag göra, det var ju bara att ta på sig kevlarvästen och åka till Skärholmen.

Visningen visade sig gå alldeles utmärkt och vi tjugotalet hugade Kevin Costner-fans föll in i nåt slags unisont skäms-mys-skratt när Costner fick gå bananas i sin roll som psykopat-kåkfararen Jericho som utan fungerande stamceller i frontalloben var den perfekta patienten när den mördade CIA-agenten (Ryan Reynolds) minne behövde en ny bärare. Läkaren (Tommy Lee Jones) gjorde sitt bästa under operationen som visade sig vara rätt lyckad. Minnena fördes över och jakten på en väska full med pengar och en mystisk holländare kunde fortsätta. Han fick lite andra minnen på köpet också, larmkoden till hemmet, känslan av en hand som smeker frugans (Gal Gadot) ben och synen av dottern Emmas hår som behöver borstas. Bland annat.

Det är ingen lätt match att bedöma den här filmen. Den pendlar mellan det djupaste djup och det högsta av berg och allt där emellan. Gary Oldman spelar CIA-chef Quaker Wells och det är en roll som kräver just det som många av hans senaste roller krävt: ett ENORMT överspel. Nu är Oldman en skådespelare som är stabil ÄVEN när han spelar över MEN det blir lite FÖR mycket av det goda här i vissa scener. Ryan Reynolds är inte med i många minuter, han känns mest som ett affischnamn.

Gal Gadot gör sin roll som agent-änka så bra som man kan begära och Michael Pitt har den otacksamma rollen av att spela holländaren Jan Stroop som dyker in i filmen utan nån direkt förklaring annat än att han är eftersökt inte enbart av CIA utan även av Xavier Heimdahl (Jordi Mollà), en man med noll procent verklighetsförankring, storhetsvansinne och som teatraliskt förkunnar sin vision om att krossa samtliga världens regeringar på högljudd spanskbruten engelska.

Min egen största behållning av filmen är dock Kevin Costner som utstöter nån form av argt brunst-stön så fort nåt går honom emot, vilket är rätt ofta. Han är stenhård och totalt empatistörd, ger folk stryk helt oprovocerat, sådär som man nästan inte sett på film sen actionfilmerna på 80-talet och det känns som att han njuter av att spela rollen. Det är ett våldsamt anger management han pysslar med.

Plotholes finns, många och rejält stora och betygsmässigt hamnar manuset på en svag tvåa. Men….en handfull riktigt bra scener, superbra musik och en glänsande Costner med stort ärr i bakhuvudet lyfter filmen så pass att den till slut hamnar på en svag trea. Det kommer dock dröja minst tre år innan jag åker till Heron igen. Hela stället ger mig ågren.

(Filmens absolut bästa låt och kanske bästa scen innefattar Late night (Solomun remix) med Foals och en diggande Costner i en stulen blå van. Här finns smakprov på låten, Spotify har den inte. Än. Men den finns att köpa på Itunes. Väl investerade 12 kronor.)

Publicerat

BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.

Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.

Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).

Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.

För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.

Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!

Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.

Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

Publicerat

FANDANGO

.

.

För fjärde fredagen på raken är jag medrecensent i projektet Decennier och för fjärde fredagen på raken skriver jag och decenniergänget om en 80-talsfilm som kanske inte hör till dom allra mest kända.

Fan alltså, jag har sett tre fredagsfilmer på raken nu som fått lägsta betyg (Where the buffalo roam, My dinner with André och Fitzcarraldo), det måste liksom vända, det måste sluta på topp, eller hur visst måste det det? För egen del är dagens film den enda av dessa fyra som jag på förhand kände till, jag har till och med sett den men det var så länge sedan att jag inte mindes någonting. Nu när jag sett om filmen visade det sig att jag mindes mindre än ingenting, jag är fan tveksam till att jag ens sett den. Nåja. Spela roll.

Fandango är en roadmovie med en snygg Kevin Costner, en töntig Judd Nelson i pilotglasögon och två killar till som är och var okända av en anledning. En turkos gammal bil har en stor plats i handlingen också.

Det fanns ingenting i den här filmen som engagerade mig. Jag struntar helt ärligt i att dessa fyra män är på väg att bli vuxna, ska ut i livet, hoppar fallskärm och/eller ycker det är en bra idé att åka bil till Mexico. En av killarna har tydligen blivit ”draftad” till Vietnamkriget (draftad? Trodde det bara det ordet gällde sport) och jag blev mer sugen på att googla ordet än att se klart filmen. Manuset är som helhet ett hafsverk, dialogen känns stundtals precis lika styltig som vi ibland anklagar svenska filmer att ha, filmen har inte något som sticker ut, som gör den minnesvärd.

Det finns en anledning till att Fandango är en tämligen bortglömd 80-talsfilm. Den är helt enkelt skitdålig. Så nej, det slutade inte på topp för min del, det slutade med FYRA ettor av FYRA möjliga, ett medelbetyg på 1/5. Det är så udda att det nästan blir kul. Fast jag hade hellre haft kul när jag såg filmerna. Hö hö.

Tack Henke och Christian för att jag fick vara co-writer under dessa fyra veckor. Det VAR kul, det var det faktiskt, det handlade nog mer om maximal otur vad gäller filmvalen i kombination med en busskrock rakt in i min filmsmak. Men nu ser jag fram emot 90-talet!

Är resten av Decennier-gänget lika oresonliga som jag kring Fandango? Klicka på länkarna för att se efter.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

DRAFT DAY

När det kommer till pratiga sportfilmer som egentligen inte visar nån sport spelar Moneyball i en egen liga. Den visade att sportfilmer kan funka alldeles utmärkt även för personer som inte gillar sport överhuvudtaget.

Jag gillar att titta på sport, jag gillar sportfilmer oavsett om dom är pratiga eller inte och jag tokgillar Kevin Costner så självklart är Draft Day en film jag hållit ögonen på. Den tar oss in bakom kulisserna när det vankas ”drafting day”, alltså den dagen då klubbarna ska försöka knyta rätt spelare till sina lag genom att välja spelare i olika rundor, ja, paxa dom liksom. Här är det General Manager för Cleveland Browns, Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som är mannen som bestämmer vilka som ska ingå i drömlaget och ja, det är uppenbarligen tjuv och rackarspel även inom amerikansk fotboll. Det är svårt att fatta att det är människor dom pratar om, spelarna känns mer som boskap och klubbhöjdarna som dåtidens hästhandlare. Lika spännande som osmakligt.

Jag tittar, jag hänger med i svängarna, jag älskar synen av när Kevin Costner knäpper en vit skjorta, jag tycker det är lite nervigt när klockan tickar ner mot D-day men jag blir inte det minsta berörd rent känslomässigt. Filmen känns som den är gjort enligt Pratiga Sportfilmsformeln 1A och det är hyperamerikanskt så jag får sila blårött strösocker mellan framtänderna i takt med att stråksektionen lirar på övertid.

Det hyperamerikanska kan vara både en brist och en tillgång för en film och just här blir det faktiskt en tillgång. Jag kan inte klaga för jag vet vad jag gett mig in på. Jag förstår filmen. Jag köper dess premisser. Det jag inte köper är Jennifer Garners rollfigur Ali och anledningen till det stavas ett chips.

Ali är en kvinnlig filmkaraktär som äter i bild (till skillnad från alla som inte gör det). Meningen är i alla fall att man ska tro att hon äter allt skräp hon dukar upp. Våfflor och chips, slarvigt upphällda från en prasslig påse. Hon stoppar ett chips i munnen, ett ganska stort, helt, och här försöker regissören Ivan Reitman få oss att tro att klubbjuristen Ali faktiskt äter men HEY mig lurar han inte! Direkt chipset är instoppat i munnen klipps det till en kamera som filmar Ali snett bakifrån. Hade Ali tuggat hade ansiktet rört sig, det gör det inte, hon är helt still och framförallt – och här kan jag lova att ALLA håller med mig – det låter när man äter chips! När Ali äter låter det nada.

Klipp igen, nu ser vi Ali framifrån, pratandes. Utan chips i munnen. HUMBUG! Såna där grejer, kanske petitesser för vissa, kan reta gallfeber på mig. SKRIV FÖR FAN INTE IN I MANUS ATT HON ÄTER OM HON INTE ÄTER. Är grejen att hon har en talang för att svälja chips hela, var tydligare med det tack, låt annars hennes gommar jobba som det gör för oss andra vanliga dödliga när vi tuggar friterat tillplattat mos av potatiskaraktär.

Förutom detta är filmen helt okej. Moneyball superlight.

Publicerat

3 DAYS TO KILL

Det första som slår mig är, har man någonsin förr sett en manlig huvudrollshjälte som börjar filmen med en redig jävla mancold?

Det hostas, snörvlas och snoras och Ethan Renner (Kevin Costner) känns som allt annat än hårdkokt snubbe trots att han är ”på jobbet”. En CIA-agent på dödligt uppdrag kan inte riktigt ringa sig in sjuk.

Ethan har uppenbarligen misskött sin relation med dottern Zooey (Hailee Steinfeld) i alla år och frun (Connie Nielsen) är numera en parentes men när Ethan efter ha hamnat på sjukhus får en dödlig diagnos (neeeeej alla män, det ÄR inte dödligt att vara förkyld även om det känns så) bestämmer han sig för att reda upp sina förehavanden. Han har 3-5 månader kvar att leva och nån personalansvarig på CIA är på plats vid sjuksängen i ett nafs med guldklocka och en klapp på axeln som tack för lång och trogen tjänst.

Han är lite ensam kan man säga. Lite ”lone ranger” kan man säga. Lite tilltufsad kan man säga. Men han åker till Paris och försöker närma sig den ovilliga tonårsdottern. Samtidigt blir han kontaktad av agenten Vivi (Amber Heard) som behöver hjälp med att få en man mördad, en man vid namn ”The Wolf”. I utbyte mot denna allra sista arbetsinsats erbjuds han en drog, en oprövad medicin, som skulle kunna ge honom livet tillbaka.

Det här är en riktigt jävla bra film! Den har allt, den är verkligen inte ”bara” en pang-pang-action! Den är spännande, den har en välskriven dialog, ett manus som håller, den har en hel del känslosamma scener som faktiskt tillverkar tårar i mina ögon, det är bra skådespelare i alla roller men såklart är det Kevin Costner som lyser allra starkast, alltså satan så bra han är!

Ett solklart filmtips vilken höstkväll som helst.

Publicerat

MAN OF STEEL

Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.

I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. ”Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.”

Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.

Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.

Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.

Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.

Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga ”actionscenerna”.

Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.

Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.

[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]
Publicerat

Tre om en: Filmer baserade på böcker av Nicholas Sparks

Safe Haven (2013)

Jag brottas med mig själv, jag gör verkligen det. Jag känner mig som Gollum när jag funderar på vilken infallsvinkel jag ska använda mig av när jag nu ska skriva om Lasse Hallströms senaste hollywoodproduktion. Ska jag gå in på den mysiga stigen, den som vi alla känner till, stigen som leder till ingenstans men som är så hemtam att det går att blunda och ändå inte snava på stock, sten och annan sly? Eller ska jag håna filmen, häckla naturromantiken, kräkas lite över fiskebyns fåniga småstadslarv, bli lite aggro över att änkemannen Alex i scen efter scen envisas med att visa sitt six-pack och att Julianne Hough har fått en peruk som inte riktigt passar hennes skalle.

Det går liksom att se filmen från båda håll och inget håll är fel. Jag måste nog bestämma mig för om jag köper mysipyset eller om jag inte gör det.

Filmen börjar som en thriller. Högt tempo, spännande musik, mörkt. En kvinna som flyr. Det är några minuter som känns kittlande icke-Lasse-Hallströmskt och som ger mig ett hopp om att få se något nyskapande med honom bakom skaparna. Jag är fullt övertygad om att han KAN, det är bara det där med att han fastnat i Hollywoods pastelliga filter som stör mig. Samtidigt är det allt det där gulliga, lågmälda, kramiga som gör att man ALLTID vet vad man får när Lasse Hallströms namn står på filmfodralet. Safe Haven är inget undantag bara lite beigare än vanligt.

Julianne Hough som huvudrollen Katie är filmens svagaste kort. Jag läser på Imdb att Carey Mulligan var tänkt för den rollen och känner direkt att hela filmen hade fått en helt annan tyngt med henne som leading star. Josh Duhamel i den andra huvudrollen är inte mycket bättre han. Han funkar som tuff kille i Transformers men som love interest är han lika intressant som Josh Harnett, det vill säga noll. Dom båda hade behövt en mer karismatisk skådespelare som motspelare, nån som fått dom att växa istället för att backa in i nån liten schleten kokong.

Manuset är baserat på Nicholas Sparks roman med samma namn och som författare har han skapat en hel drös tacksamma böcker att göra romantiska dramor av. Men Safe Haven är ingen Dear John eller The Notebook. Tyvärr.

 

The Lucky One (2012)

From the author of The Notebook and Dear John står det på filmaffischen och det går inte att undgå att tycka lite synd om Nicholas Sparks. Det känns som att han med dessa två romaner nått vad som skulle kunna vara en karriärsmässig peak, filmatiseringarna av dessa böcker är i alla fall väldigt lyckade. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter leta efter en film som kan komma upp i nivå med dessa två, det borde kunna finnas någon mer, väl?

The Lucky one är näst på tur. Zac Efron har huvudrollen, Scott Hicks regisserar och hen som gjort förtexterna till dom andra Sparks-filmatiseringarna har fått jobba lite igen. Samma typsnitt, samma smäktande musik. Är det lite Harlequinvarning över dessa filmer? Samma ramar, samma utformning, kanske till och med samma story? Snygg snubbe träffar snygg brutta under jobbiga omständigheter. Det pussas, det krisas och det slutar lyckligt.

Logan Thibault (Efron) har kommit hem efter en tid som militär i Irak. Bland det sista som hände honom i kriget var att han mirakulöst räddades till livet av ett kort, ett laminerat kort föreställande en blond kvinna. När han kommer hem och är alldeles vilsen bestämmer han sig för att leta upp denna kvinna, Beth (Taylor Schilling). Givetvis hittar han henne, givetvis blir han kär och givetvis lever hon ett inte helt okrångligt liv.

Jag har länge nedvärderat Zac Efron som enbart nån High-school-musical-snygging, nån som skulle kunna vara 2010-talets svar på Rob Lowe fast utan skådespelarbegåvning men jag måste kravla mig ner på golvet och börja krypa till korset. Han är inte så pjåkig. Jag tror han kommer bli riktigt duktig, han måste bara få lite mer fiberrika manus att sätta tänderna i, typ The Paperboy. Tyvärr är The Lucky One inte mer mättande än en skiva orostat vitt formbröd utan pålägg. Visst går den att titta på, jag får inga men för livet eller narkoleptiska skov men den är lika spännande som ljummet vatten.

Ingen ny The Notebook eller Dear John här heller. En chans kvar.

 

Kärleksbrev / Message in a bottle (1999)

Jag hoppar tillbaka hela fjorton år i tiden med förhoppning om att en gammal Nicholas Sparks-film ska få mig att gå ner aningens mer i spagat än dom nyare alstren.

Kärleksbrev var den första av hans romaner som filmatiserades och jag blir nästan lite fnissig när jag ser att förtexttypsnittet är detsamma även här men fnisset tystnar snart. Kärleksbrev fångar nämligen mitt intresse i ett huj jämfört med dom andra två filmerna jag skrivit om och jag kan beskriva varför i tre ord: Robin Wright Penn.

Nu ser jag alldeles övertydligt vad viktig en skådespelare med tydlig personlighet och befintlig aura är för en film som annars hade blivit ett vilket-som-helst-romantiskt-drama för Kärleksbrev som historia betraktad är varken bättre eller sämre än Safe Haven eller The Lucky One, den har bara duktigt folk både bakom och framför spakarna.

Kevin Costner spelar änklingen och båtbyggaren Garret Blake som är författaren bakom den flaskpost journalisten Theresa (Wright Penn) hittar. Då Theresa är frånskild och känner sig ensam, är snygg och BLOND (alla kvinnliga huvudkaraktärer är i dessa filmatiseringar är blonda, Nätterna vid havet, Dear John och The Notebook inkluderat) letar hon givetvis upp Garret som såklart är medelålders och skitsnygg i slitna jeans och sådär lagom melankolisk.

Message in a bottle är sevärd och mysig men den är lång. För lång. Två timmar och sex minuter är bra mastigt för en film som denna och den hade vunnit på att klippas ner en smula. Kevin Costner och Robin Wright Penn är som skapade för varandra och dom gör filmen trovärdig och trevligt vuxen. Jag tycker om det här på ett objektivt lagom vis. Det är en schysst film liksom.

Nicholas Sparks är en man som kan fortsätta skriva ihop mer eller mindre halvmesyrer men som alltid kan sälja filmrättigheterna. Det finns en stor publik för denna typ av filmer och den publiken tycker nog jag är bra snål som delar ut tvåor och treor. Men så får det bli. Den här genren tilltalar mig inte tillräckligt för att börja toksvettas och klappa händerna men samtidigt är det filmer som inte på nåt sätt är dåliga. Nu har jag bara två Sparksfilmer kvar att se (The Last Song och A walk to remember) men jag sparar dom litegrann. Vill liksom inte överkonsumera. Man kan få utslag då har jag hört.

Publicerat

Veckans klassiker: JFK

Ooookej. Nu är det femte gången gillt.

Fyra gånger förut har jag försökt se JFK och inte en enda av dessa har jag lyckats hålla mig vaken under filmens alla tre timmar. Jag har alltså sett hela filmen men aldrig i ett svep och varje gång jag stoppat filmen i spelaren har jag känt ett riktigt tok-sug efter att se den. Det går således inte att skylla på att jag skulle ha varit jättetrött, blasé eller känt ett oinspirerat suckigt måste. Den här gången, den femte, kan vara den sista gången jag ger mig på filmen och jag ska försöka förklara varför.

Joe Hutshing och Pietro Scalia vann en Oscar 1992 för Bästa klippning. Personligen tycker jag priset det året kunde ha fått heta Snabbaste klippning för här ligger till och med MTV i lä. Jag bestämde mig för att försöka räkna klippen under en random minut i filmen, det blev mellan minut 55 och 56. Jag fick fan spasmer i ögonen när jag koncentrerat satt med en såndär klickräknare i handen och tröck för kund och fosterland och jag erkänner, jag gav upp. Det kändes hux flux inte viktigt längre, det viktiga var att jag just då förstod varför jag faktiskt inte orkar med filmen i sin helhet: det blir FÖR mycket.

Det kryllar av kända manliga skådespelaransikten med massiva glasögonbågar. Kryllar! Dessa män dyker upp i filmen som gubbar i lådor, utan att presenteras ens på ytan och jag sitter där och Tommy Lee Jones i blekt hår försöker hålla reda på situationer, skottvinklar kan Joe Pesci agera utan att falsettskrika och svartvita dokumentära filmklipp blandas med Kevin Costner ser trevlig ut i hornbågade glasögon spelfilmsscener. Precis lika jobbig som meningen här innan är att läsa är filmen att beskåda. Det är ett heltidsarbete i hjärnan att hänga med i svängarna och jag pallar inte hur mycket jag än vill. För vill vill jag. Mycket till och med. Men tre timmar är långt tid.

Första timmen är helt klart värst. Under andra timmen finns det lugnare scener där hjärnan och ögon får vila och det är så skönt och så bra att det stör mig att det inte är längre perioder. Tredje timmen, ja då är jag mör. Historien är välskriven, den bör berättas och Oliver Stone är en kompetent regissör men i fallet med JFK är det inte nog, inte för mig. Jag hade hellre sett att filmen var fem timmar lång och att jag slapp känna mig som en tryck-kokare i skallen efteråt.

Gary Oldman är Lee Harvey Oswald och som vanligt när det gäller Gary Oldman så ÄR han sin karaktär. Så jäkla imponerande! I ärlighetens namn finns det mycket med filmen och skådespeleriet som är imponerande men efter femte – och sista? –  tittningen så blir betyget precis detsamma som alla andra gånger. En trea, ett ganska trist betyg för en film som denna men rättvist tycker jag.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Publicerat

THE COMPANY MEN

På TV får jag lära mig att jag är det jag äter men det finns en aspekt av livet som definierar oss alla mer än vad vi stoppar i oss: vad vi jobbar med.

Vilken är den första fråga du får på en fest, strax efter att du presenterat dig?

”Hej Fiffi. Vad jobbar du med?”

Ja, precis så låter det. Vad jobbar du med är en betydligt vanligare fråga än den jag kanske egentligen skulle vilja få i det läget, nämligen ”Hej Fiffi. Vem är du?”

Men den frågan får jag inte. Jag ställer den inte så ofta heller tyvärr, skitdumt men så är det. Vem är du är en mycket svårare fråga både att ställa och att svara på, alltså kommer den där vad jobbar du med som ett brev på posten. Som om timmarna jag spenderar dagligen på mitt yrke beskriver allt av det som är jag. Det gör det inte men det är lätt att tro det, att fastna i det tänket och extra lätt blir det när det välbetalda arbetet rycks bort och arbetslöshet och otrygghet väntar. Vem är jag då? Vem är du då?

Precis så är de för männen i The Company Men. Det är välbägade killar med högavlönade jobb, dyra vanor, lyxigt boende och familjer som är beroende av deras inkomst på alla plan. Så säger det bara sviiisch och dom får sparken. Företaget är inte lika lönsamt som förr. Ingen går säker, hög som låg. Pengar ska sparas. Det är ganska intressant det där spelet bakom kulisserna och hur relationerna förändras när Mannen inte längre är *ugh* grottmannen, han som drar hem stålarna,  ”björnbiffarna”,  till familjen.

Det kan vara så att det här är en film av män, om män, för män och  på grund av män. Det kan också vara så att jag har fel.

Missförstå mig rätt, filmen är inte dålig, inte alls, den är inte ointressant, inte alls, men det är mycket testosteron i flanellskjorta, det är mycket latent stolthet och sårad manlighet, det är Tommy Lee Jones med en bekymmersrynka mellan ögonen the size of Niagara Falls och hundögon som får Lady-och-Lufsen-Lady att se skitförbannad ut. Plussa på detta med en Ben Affleck som återigen inte har några av sina bättre dagar på jobbet, det är Chris Cooper som alltid är sevärd trots att han ser ut som att han inte sovit på ett halvår och sen är det Kevin Costner, Kevin Costner som spelar i Stockholm ikväll och jjiiiiieeee vad det retar mig att jag inte har en biljett och ska dit. Jag får nöja mig med honom på TV i rutig skjorta och spikpistol i handen.

”Hej Kevin. Vad jobbar du med?”

Undrar vad han svarar?