Okej, nu var det alltså dags för Jurtjyrkogården anno 1989 att få sig en remake. Välbehövlig eller totalt onödig, åsikterna om detta går isär. För egen del var nog grundinställningen att det inte behövdes men med facit i hand hade jag nog fel. Jurtjyrkogården anno 2019 har nämligen en lite omgjord story och detta är ett stort plus eftersom jag gillar att bli överraskad. Och då detta är en av Stephen King-böckerna jag läst flest gånger så mindes jag rätt tydligt vad som hände och skulle hända. Trodde jag, ja. Så fel det kan bli.
Det här är en skräckfilm som är väldigt lik dom flesta publikfriande skräckfilmer från 2010-talet på EN punkt: den är jump-scare-driven. Här är det så många jump scares att det är nästintill larvigt, ändå sitter jag där i biosalongen och hoppar som om jag satt på en gigantisk nysande studsboll. Det är fan fånigt men jag vore elak om jag sa att det inte funkade. Det gör ju det. Jag HOPPAR JU. Kroppen blir uppenbarligen RÄDD. Rädd för överraskningsmomenten, ja, men inte rädd för filmen i sig. Som skräckfilm betraktad är den egentligen ganska….snäll. Det som är det tuffa med filmen är egentligen själva andemeningen med historien.
Allt detta prat om döden. Det tär. Det är jobbigt, det är ledsamt och jag som tänker rätt mycket på den frågan till vardags fastnar liksom i vinkelvolten i filmen. Pappan (Jason Clarke) med sitt logiska agnostiska tänkande, mamman (Amy Seimetz) som brottas med trauman från barndomen gällande sin sjuka och sedemera döda syster och dottern Ellie (Jeté Laurence) som är precis i den åldern då döden och det som väntar efter den gör sig påmind som en av livets stora frågor. Lillebror Gage varken säger eller tänker så mycket än. Han är mest bara…lillebror.
Det finns en hel del plus med filmen och det finns några små minus. Jeté Laurence, Jason Clarke och John Lithgow i stickad kofta är plus, Amy Seimetz är ett jätteminus. En skådespelare vars förnamn börjar på J hade sannolikt varit bättre alldeles oavsett vilken. Ett plus är också att en del av stämningen från originalfilmen finns kvar, att man sitter och väntar på hälsenescenen och får den (- typ) och att slutet är toppen. Summa summarum är jag riktigt nöjd med den här remaken. Jag tycker den var rätt härlig. Och rälig!
