Jag måste bara ta det från början.
Det här är en film som Markus från filmpodcasten Har du inte sett den? höjt till skyarna. Han gav den 5/5 och kallade den ”årets bästa film”.
Jag vet att det finns några därute (*host*) som kanske inte alltid håller med om Markus definition på vad en ”awesome film” är och jag vet också att jag inte är en av dessa. Om man ser till oss som ingår i Filmspanarna så får jag ibland känslan av att det är jag och Markus som står varandra närmast vad gäller syn på underhållande filmer, vilket rent objektivt borde vara en omöjlighet. Det borde liksom krocka, vi borde tamejtusan slåss på träffarna, jag borde om jag ser till kön, ålder och fördomsanalys ha mer gemensamt med till exempel Jessica och Sofia än med Markus, men jag tror faktiskt inte det är så. Projekt X-Hemmafesten får ses som undantaget som bekräftar regeln.
Så med den vetskapen i bakhuvudet är det inget konstigt att jag blir lite sugen på att se ”årets bästa film” även om den beskrivs som a totally twisted deep-fried Texas redneck trailer park murder story. Låter najs va? Mysigt, gulligt och underhållande efter en tung arbetsdag? Tillåt mig småle eller kanske hånskratta en liten stund för det här är så långt från mysipys och gulligull man kan komma. Totalt jävla beckmörker är vad det är.
Chris (Emile Hirsch) behöver pengar. Han är skyldig nån snubbe en massa dollars, hans morsa kastade ut honom efter ett bråk (hon stal hans knark) och han åker hem till pappan (Thomas Hayden Church) och hans nya trashiga fru (Gina Gershon) där även syster Dottie (Juno Temple) bor. Pappan har inga pengar att låna Chris men dom kommer tillsammans på en lysande lösning på problemet: mamman/ex-frun är ju ingen höjdare till människa och hon har en livförsäkring på 50000 dollar. Att döda henne skulle lösa allt men dom vill inte mörda henne själva. En torped Chris känner till tar 20000 dollar för besväret, det blir 30000 över. Alla nöjda, alla glada, utom möjligtvis den döda kvinnan. Torpeden kontaktas och Killer Joe Cooper (Matthew McConaughey) gör entré i deras liv.
Att beskriva filmen innebär djupa suckar för det är banne mig inte lätt. Jo, att beskriva är lätt men jag har precis fått inblick i några jävligt trasiga människors liv och det är inte helt lätt att acceptera att white trash-människor faktiskt finns överallt och att dom i många fall inte tänker som oss ”vanliga” just för att dom inte har det så vanligt. Hela deras värld är skev, dom kan inte bete sig, har inga sociala färdigheter, inga pengar, inga jobb och det är otroligt lätt att döma när man själv har allt. Nu är inte Killer Joe ett drama i samma anda som till exempel Winter´s Bone men känslan jag får i kroppen är densamma. Jag orkar inte riktigt ta in eländet för det är bara för mycket. Här blir det dessutom mycket av allt, av våld, blod, bråk och intriger. Jag kommer dessutom ha svårt att äta kyckling ett tag framöver.
Jag tycker inte Killer Joe är årets bästa film men jag tycker det är en bra film. Matthew McConaughey gör ett svinäckligt porträtt av Joe och Gina Gershon är mitt i prick som white-trash-fru. Det är nästan så det luktar underlivssvamp genom rutan.
Jag tror inte det här är en film som passar alla men jag tror många kan uppskatta den för precis vad den är: en inblick i ett liv som kan få vilken svennebananfamilj som helst att känna sig som grevar och baroner. Åtminstone får filmen mig att känna mig rik – på mycket. Hjärnceller till exempel.
(Killer Joe är regisserad av William Friedkin, mannen bakom Exorcisten. Bara en sån sak.)
