Det kom ett mejl från en podlyssnare vid namn Malin. ”Har just sett Brimstone. Måste ses. Sanslöst intensiv.”
Dagen efter läste jag Filmitch-Johans recension av samma film. ”Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.”
Återigen dagen efter sätter jag mig i soffan och klickar på play och har egentligen ingen aning om vad som väntar annat än att jag hoppas att jag ska bli lika bortsvept som Malin och Johan. Exakt två och en halv timme senare är jag med i matchen igen. Vad fan var det jag just såg? Är det nån som skojar med mig? Får man göra såna här filmer, är det ens lagligt?
Jag har sån jävla puls att det blir svårt att somna och när jag väl gör det tar sig filmen in i mina drömmar och det min vän som läser detta, det är nåt som inte har hänt på över trettio år. Brimstone är nämligen så obeskrivligt obehaglig att jag märker att jag försöker klä på mig nån form av Iron Man-dräkt för att stå ut medans jag tittar men inte ens det hjälper. Filmen tar sig in.
Historien om den unga kvinnan (Dakota Fanning) berättas med fenomenal fingertoppskänsla av regissören och manusförfattaren Martin Koolhoven och han delar upp den i fyra delar som inte visas i kronologisk ordning. Detta är ett tilltag som kan kännas jobbig men endast på grund av att hjärnan behöver arbeta och lägga ett pussel som med facit i hand gör att jag ler och faktiskt – hur absurt det än låter – blir fullständigt förälskad i denna film.
Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu.
Om det är någon som ifrågasatt Dakota Fanning och hennes skådespelartalang blir mitt tips att se den här filmen. Detsamma gäller Guy Pearce som aldrig varit en kille i min bok men här, här…..fy fan för i helvete vilken ond man han spelar! Emilia Jones (som spelar Dakota Fannings roll som ung) är en tjej vi definitivt kommer se mycket av framöver. Hon är helt förtrollande tycker jag och påminner utstrålningsmässigt om en ung Cara Delevingne (och hon är faktiskt precis tio år yngre, Emilia är född 2002, Cara 1992).
Som självständig, tänkande, empatisk kvinna anno 2018 är det en ren plåga att se den här filmen MEN det är en plåga man inte ska varken förkasta eller förringa. Men filmen tar, det gör den och den tär, också. Samtidigt är det precis denna typ av film jag önskar springa på från tid till annan, en film som får en plats i mitt filmhjärta och som med en smärtsam hulling alltid kommer hålla sig kvar där.
Betyget är lika självklart som min genuina avsky för denna films manliga huvudkaraktär. Jag hatar honom verkligen. HATAR honom så jävla hårt.
Filmen finns att se på bland annat C More. Se den. GÖR DET BARA!!
Och som ett brev på posten måste jag givetvis uppdatera min topplista för 2016 efter att ha sett den här filmen. 2016 som redan innan var ett sjukt starkt filmår, det är trångt om platserna på listan och bubblarna är jättemånga men Brimstone tog sig bra långt upp. Bra långt. Här är en länk till Filmåret 2016 a la mig.
