Etikett: Kjell Sundvall

Publicerat

PRÄSTEN I PARADISET

I genusdebattens vagga, i Sverige 2015, kommer ”sommarens stora svenska komedi” med ett manus så unket att jag sitter i biosalongen och undrar hur FAAAAN det kunde slinka igenom PK-nålsögat hos samtliga finansiärer.

Krister (Kjell Bergqvist), en (lite över) medelålders vit man, dito präst, flyttar till Thailand. Eller flyr. Anledningen till flytten är aningens luddig men likväl, han bor där nu och han har fått en rejäl summa pengar av kyrkorådet (?) för att bygga en svensk kyrka på Phuket. Men ”Mister Klister” tycker att det är bra mycket roligare att göka, kröka och spela bort pengar på tuppfäktning och annat trams och snart är pengarna borta. Han får mer pengar. Spelar bort dessa också. Bara DET är ju korkat nåtsåinihelvete. Som om en präst skulle få cash av svenska kyrkan ”bara sådär” och som om kyrkan inte skulle kräva någonting i gengäld, som en befintlig kyrka till exempel eller ett BEVIS av något slag att bygget är på g. Eller kanske SVAR på mejlen som skickas men som Krister av leda, lättja eller pur nonchalans vägrar svara på. Har han ens en dator förresten? Fan vet.

Carola (Eva Röse) är en ung svensk präst med ambitionen att få en egen församling på Ingarö. Hon reser till Thailand för att hjälpa Krister med sista touchen med kyrkan innan den kvinnliga svenska statsministern kommer på besök för invigningen.

Krister är en infantil alkoholist med lillebrorskomplex, så jävla van att bli omhändertagen och att snacka sig ur sina problem att han inte höjer på ögonbrynen när Carola ordnar fram 20000 dollar i ett KICK för att lösa hans skuld hos en inhemsk lånehaj. Men vad gör han? Spelar bort dom där nästan 200 000 kronorna – också!! Skuldkänslor existerar inte, hey, det finns ju billig öl, billig sprit och jävligt billiga kvinnor.

Att se en vuxen man bli curlad av en kvinna på det här sättet gör mig beklämd. Det är så omodernt att axelvaddar hux flux känns supertrendigt. Krister är den typen av loser som jag inte kan tycka är charmig även om jag skulle få betalt. Jag HATAR snubbar som Krister. Ja jag sa det, jag sa H-ordet och ja, det är en stark känsloyttring, hata gör man inte till höger och vänster men jo, jag HATAR rollfiguren Krister. Och att hata en rollfigur i en komedi som – antar jag – är skriven för att man ska tycka att han är rolig….hrm….det blir problematiskt.

Det finns inte en enda scen i filmen som får mig att skratta. Jag fnissar inte ens. Ärligt talat så drar jag inte på smilbanden en endaste gång. Prästen i paradiset är ett 86 minuter långt frågetecken för mig. Det är bara så vansinnigt konstigt att en film som denna får göras i nutid, det är knappt den hade funkat på pilsnerfilmens tid.

Varje gång Colin Nutley gör en film och klämmer in scener från något annat (ofta varmt) land kommer dom obligatoriska kommentarerna: ”Han vill bara ha en gratis semester för hela familjen”. Varför skulle man tänka annorlunda när det handlar om Kjell Sundvall och gänget? Jag HOPPAS att dom hade en skön semester i anslutning till filminspelningen för annars är hela den här geggan TOTALT jävla bortkastad – för alla.

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Publicerat

Fredagsfemman #161

5. Bam!

Nu är det som så att jag har sett om Fifty shades of Grey, ja tänk för att jag har det. Och wham bam thank you mam jag håller fast vid mitt betyg. Den är skrattretande lökig men absolut värd sina 4/5. Jamie Dornan lär väl aldrig få någon Oscarsnominering för rollen men jag tror han överlever rätt bra ändå. Helikopterscenen är redan en klassiker i min hjärna. [Nu ser jag fram emot att lyssna på Filmmixerns Fifty shades of Grey-specialpod. Undras om man får höra någon av dom nynna Love me like you do med en blyertspenna i mungipan?]

.

.

.

4. Jordskott

Ja för tusan, det här är inte så pjåkigt. SVT dom kan dom. Det är lite suggestivt spännande och konstigt, läskiga barn, en otäck och till synes oändlig skog, maktfullkomliga män, en klotgrill och en mamma som förlorat sin dotter. Måndagar kl 21 på SVT1 eller när som helst på SVTPlay.

.

.

.

3. Game of Thrones i Kungsan

Med start imorgon och fram till onsdag har Westeros intagit Kungsträdgården i Stockholm. Ja, inte bara Westeros förresten, hela Game of Thrones-världen är här i en utställning som dessutom är helt gratis! Såhär står det i pressmailet. ”Denna ”måste-se”-utställning fokuserar på den fjärde säsongen av serien, med en rad nya installationer samt en kollektion på ca 70 originalobjekt från nyckelscener genom serien och utvalda delar från den kommande femte säsongen.” Femte säsongen närmar sig hörrni! Winter is not coming at all, VÅREN kommer, heja, snart är det 12:e april!

.

.

.

2. Flickdrömmar

Jag har sedan länge haft en Plan B om mitt yrkesliv skulle gå helt åt supertokiga pipsvängen, jag skulle börja som vuxenprao hos mina vänner och bekanta. Gå bredvid ett par dagar på varje ställe, se hur mina kompisar har det på jobbet, lära mig en massa nya saker, få inblick i yrken jag är nyfiken på och sådana jag knappt visste fanns. Det skulle vara så JÄVLA roligt att göra detta och antagligen det enda som skulle hamna på pluslistan om jag skulle bli arbetslös och göra en för-och-emot-lista. Calle Schulman verkar ha tänkt något liknande när han i sin podcast Pojkdrömmar samtalar med en hel drös yrkesmänniskor. Korta avsnitt, smarta frågor, intressanta svar, inget svammel. Det var väl den där värdetransportrånaren jag tyckte var lite onödig att ha med, han var lite för bra på att berätta, det lät lite väl coolt kanske. Lite väl mycket av en…pojkdröm.

.

.

.

1. Monica Rolfner is back!

I tidningar och sociala medier står det spaltmeter om Kjell Sundvalls nya film som har premiär idag. I nöd eller lust heter den. Det citeras Dan Ekborg-oneliners från filmen, det skrivs om skådespelarna Adam Pålsson, Magdalena in de Betou, Katarina Ewerlöf och Peter Magnusson. Jag ser fram mot att se filmen, det gör jag, men samtidigt känner jag mig lite trött, så pass trött att jag stampar ner min högerkänga i nåt som spruttar neonblått (tänk Måns Zelmerlöw i Mellon) och det där neonblå formar bokstäver som går att utläsa till ”DET ÄR FAKTISKT MONICA ROLFNERS FILM – OCKSÅ!”. Monica Rolfner har skrivit manus till I nöd eller lust OCH hon skrev manus till Tomten är far till alla barnen och det STÖR mig att det inte står ”MONICA ROLFNER IS BACK!” på någon endaste löpsedel (eller uttalas på TV av någon med glimten i ögat och Arnold-accent). Det är sexton år sedan Tomten kom och vi alla fick en klassisk julfilm att skratta och våndas åt. Blir det bröllopsångest den här gången – och blir det en klassiker till?

.

.

 

Publicerat

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)