Etikett: Kjell Wilhelmsen

Publicerat

JOHAN FALK 8: OPERATION NÄKTERGAL

När Patrik Agrell (Mikael Tornving) är pappaledig är Sophie (Meliz Karlge) tillförordnad chef för GSI, Gruppen för särskilda insatser.

Hon tvingar sina kollegor att punktmarkera några polska prostituerade i en förhoppning att sätta dit deras hallik och dom tar in en av tjejerna, Janina, i bilen för ett samtal. Janina hävdar med bestämdhet att hon är modell och Sophie och Johan (Jakob Eklund) kommer ingenvart med sitt ”förhör” men morgonen därpå hittas Janina mördad.

Det finns en scen som är ganska skrattretande, den när Johan och hans kollega Lasse (Henrik Norlén) ska åka färjan mellan Göteborg och Kiel för att luska lite angående en traffickingsnubbe vid namn Oleg som är med på båten. Poliserna ska vara lite ”inkognito” kan jag ana, dom vill ju inte att Oleg ska lägga märke till dom. Så Lasse och Johan går runt på båten, sida vid sida i mörka ytterkläder, vindjackor och byxor med rediga benfickor när alla andra är uppklädda och redo för dans och drinkar.

För övrigt så är det polismannen Lasse som har en av huvudrollerna i den här filmen och Henrik Norlén är väldigt bra i den rollen. Han försöker handskas med sitt icke självvalda singelliv och känns väldigt jordnära.

Operation Näktergal känns som en film som är både bra och mysigt på ett ”seriesätt” (om man sett alla tidigare filmerna innan) men skulle man se denna film som den allra första Johan Falk-filmen skulle det antagligen bli knas. Då skulle det kanske inte bli fler. Så se inte nummer 8 först, bara ett tips!

Manus: Stefan Karlsson
Regi: Daniel Lind Lagerlöf

Publicerat

Svensk söndag: POJKEN MED GULDBYXORNA

.

.

.

Det roligaste med Pojken med guldbyxorna är när pojken med guldbyxorna blir jagad av pojken med guldbyxorna.

Så skulle jag kunna sammanfatta filmen med en enda kort mening. Ska jag beskriva filmen lite mer ingående kanske?

Pojken med guldbyxorna är en film baserad på TV-serien som kom 1975 där Harald Hamrell spelade pojken Mats som hittade ett par byxor där fickorna var en aldrig sinande källa av sedlar. Nu är det Lukas Holgersson som spelar killen med 60-talsnamnet Mats som har kläder som var moderna 1975 men köper TV-spel från 2013. Hans kompis med det futuristiska namnet Brinck däremot (Svante Åhman) klär sig i sedvanlig äppelknyckarmundering a la 40-tal och punktjejen Livli (Nina Sand) har blått hår, piercing och SLANGBELLA!

Mats pappa (Shanti Rooney) ser ut som min pappa gjorde i slutet av 70-talet, även lägenheten verkar ha stannat stilmässigt nångång då. Samtidigt är sedlarna nya och alla har mobiltelefoner.

Jag kan inte tro annat än att detta tidsmässiga mischmasch är ett medvetet val av filmens regissör Ella Lemhagen och jag hoppas hon är nöjd med resultatet. Jag är det inte. Jag är å andra sidan inte den primära målgruppen för filmen, å andra sidan är jag kanske just det eftersom jag minns TV-serien med ett nostalgiskt skimmer och har svårt att tänka på manchesterbyxor utan att drabbas av sedelnoja och köpsug.

Den gula T-shirten med små blå kronor som Mats bär under stora delar av filmen är såklart en homage till TV-serien (bildbevis här) men jag tror ändå att den ytliga ”krock” filmen visar upp kommer göra att dom unga biobesökarna kanske inte riktigt kan ta till sig själva baktanken med filmen.

Det är en smart berättelse, själva kärnan är inte dum alls. Pengar kan liksom inte bara dyka upp, det är i alla lägen alltid nån som betalar. Som verkligheten ser ut just nu verkar många ungdomar tro att deras föräldrar har guldbyxor på sig jämt och vuxna själva verkar tycka att guldbyxor är toppen. Att pengarna i många fall kommer från kreditkortsföretag eller banklån tänks det kanske inte alltid på, framförallt, det behöver ju inte nån annan veta. Byxfickorna får gärna se ut att vara oändliga, konsumtionssamhället har lyckats, amen.

Det bästa med filmen är att det jag skrev överst, att Harald Hamrell spelar polis och jagar filmens Mats. Sen är musiken kanon, det är en skön nerv och bra driv i den. Och kungen av biroller Jimmy Lindström är perfekt som uteliggaren Zeke.

.

Det här var den allra första filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Hade det varit den sista hade jag sannolikt inte haft lika mycket tålamod med den. Å andra sidan kommer det inte spela någon roll vad jag skriver, en sån här film funkar alltid på bio, det är en familjefilm. Synd bara att Mats inte heter Sune.

Några av mina filmbloggarkompisar har också sett filmen. Länkar dyker upp här vartefter texterna publiceras.

Jojjenito