Etikett: klassiker

Publicerat

Fredagsfemman #234

5. Är det inte lite lama sommarpratare i år?

Är det inte lite otippat att den bäste sommarprataren hittills har varit Kim ”tunghäftan” Källström? Jag har lyssnat på (i stort sett) alla sommarpratare MEN  jag har tvingats stänga av ett program redan efter några minuter pga massivt salivklafs rätt in i micken. Det går inte, jag kan bara inte lyssna på sånt oljud hur intressant manus människan än har. Och att Edward Bloms sommarprat dessutom blev ”censurerat” gör att jag känner ett liiiiitet sting av att Sommar i P1 kanske har överlevt sig själv? Jag gäspar lite lojt och lyssnar vidare.

.

.

.

4. Är det bara jag som börjar längta lite till hösten…..?

Det är varmt, det är soligt, det är somrigt, det är svettigt, det är vackert och härligt och skönt med tunna kläder, utomhusmiddagar, fläktande kvällar, blå himlar, snygga instagrambilder, brunbrända men (quäääääääk, nä inte mina) och solblekt hår. MEN, hur skönt är det inte när hösten knackar på? Allt blir liksom lite lugnare tycker jag. Ingen hets efter att göra saker hela tiden, att hinna med, fasan att kanske missa nån solig dag fast man istället vill sitta inomhus eller kanske – ve och fasa – MÅSTE vara inomhus för att andra plikter kallar än semestermys? Nej, nu säger jag HEJA HÖSTEN, kom igen nu, jag längtar efter dig!

.

.

.

3. Den bästa Beckfilmen there is!

På söndag visar SF ännu en klassiker på utvalda biografer. Denna gång är det Bo Widerbergs….ja jag säger det, ja det gör jag…MÄSTERVERK från 1976: Mannen på taket! Tror du mig inte, låt mig försöka övertala dig genom att du läser min recension. Jag tror fanimej att jag älskar filmjäkeln. Svensk filmhistoria, ett härligt nostalgi-Stockholm, en storartad film, sjukt spännande och Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck.

.

.

.

2. På onsdag smäller det!!!

.

.

.

.

.

1. Here´s the thing with Alec Baldwin

Det är nåt med den där lyckokänslan när man hittar en ny podcast, eller allra helst en som inte är ny alls (mer än för mig) så det finns en backlog som är ENORM, och jag inte vill göra nåt annat än att promenera/städa/fixa/sitta helt still och hörlurarna i hårdplast känns som mjukplast i öronen och avsnitt på avsnitt slinker in genom trumpeterna och in i hjärnan och det är sånt jävla MYS bara! I det här fallet är det Alec Baldwin-mys jag pratar om. Hans samtals-intervju-podd där han pratar om och med Hollywoods stora namn från förr och nu (personer både framför och bakom kameran) är så intressant och så himla öppet och personligt att jag inte kan göra annat än att tjonga upp podden som en nyårsraket på veckans förstaplats. Heja Alec!

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #224

5. Oscar Isaac i X-Men: Apocalypse

Det tog ända till eftertexterna innan polletten trillade ner. Det var Oscar Isaac som spelade En Sabah Nur (aka Apocalypse)! Jag tyckte jag kände igen honom men sminkpersonalen har gjort ett GRYMT jobb måste jag säga. Mer om denna X-Men-film i nästa avsnitt av Snacka om film samt här på bloggen nästa helg.

.

.

.

4. Optimus Prime is ready for battle. Are you?

I juni 2017 kommer nästa film i Transformers-franchisen, Transformers: The Last Knight. Ska Optimus bli nån slags Errol Flynn-karaktär då kanske? Jag ser massor med stora värjor framför mig av nån anledning. Och stjärnor och småfåglar. Men det sistnämnda beror nog mer på blodrusning i hjärnan än nånting annat.

.

.

.

3. Konsertspänning

Det är nåt speciellt det här med att se artister man ALLTID lyssnat på live och kanske speciellt artister/grupper som funnits väldigt länge och som man lyssnat på länge MEN kanske aldrig haft chansen att se – förrän nu. Jag såg till exempel Alphaville live på Ålandsbåten. Episk konsert! Att se Marian Gold i frukostbuffen med stora divasolglasögon morgonen efter var kanske inte fullt lika världsomvälvande. Imorgon ska jag se en grupp som jag lyssnat på till och från sen i början på 80-talet – OMD. Det ska bli spännande och framförallt hoppas jag på att få höra Enola Gay och Electricity. Såklart.

.

.

.

2. Tippa EM med Bolltipsarna!

Fotboll är roligt. Bra fotboll är ännu roligare. Nu är det snart sommar och fotbolls-EM och vad kan då vara skojigare än att försöka sig på att tippa matcherna och samtidigt ha chans att vinna en liten slant på kuppen? Filmbloggaren, podcastaren och fotbollsfantasten Steffo har som traditionen bjuder dragit igång Bolltipsarna även under detta mästerskap och det är SUPERLÄTT att vara med. Klicka här! Häng med! Om inte annat för att se om du kan slå mig och mina gissningar. Haha. Borde vara en barnlek.

.

.

.

1. Se Rocky på bio!

På tisdag! På utvalda biografer! Ta chansen! Jag skulle göra det om jag inte hade podcastinspelning. Alla andra bortförklaringar är fusk!

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #220

5. Fredagsmys med Stallone

Ikväll kl 22.35 visas tunnelkatastroffilmen Daylight på TV3. Sylvester Stallone, Viggo Mortensen och tunnelklaustro deluxe! Känner du att gamnacken är stabil, zappan in dig på trean och fira in helgen med på en härlig åktur!

.

.

.

.

4. Aliens på Cinemateket!

Imorgon händer en kul grej på Cinemateket i Stockholm. Aliens från 1986 i regi av James Cameron visas ALLDELES GRATIS och här kan du läsa mer om denna happening. Biljetter hämtas i Cinematekets biljettkassa från kl 18 och max 5 biljetter per person!

.

.

.

3. Tips på Pez-hylla?!

Jag skulle behöva en hylla till alla mina Pez och har letat med ljus och lykta men hittar ingen specialgjord nog för att hålla dessa på plats utan att det blir dominoeffekten om man tjongar till den det allra minsta. Om det är någon som har tips på en snickare som kan fixa en hylla som ser ut som den på bilden (Sofia Wistams Pez-hylla för övrigt) eller om det finns någon som vill sälja en, mejla mig på fiffi@fiffisfilmtajm.se.

.

.

.

2. Lördagsmys framför TV:n med TVÅ kanonfilmer direkt efter varandra!!

Okej….nu visas dessa filmer på fyran och det är reklamavbrott och nyheter och skit så man blir galen i hela huvudet MEN dessa två filmer är så bra att jag tipsar om en helkväll med reklamkanalen som sällskap i alla fall. Först ut, 21.30 är Transformers – Age of Extinction, en film som är 2:45 lång i originalutförande men som inklusive diverse avbrott slutar kl 01. Och då, DÅ är det bara att börja bälga kaffe för kl 01 börjar nästa film, den fantastiska Blue Valentine! 03.20 slutar den och då kan du med gott samvete och två härliga filmupplevelser krypa till kojs!

.

.

.

1. Ta chansen att se Thelma & Louise på stor duk!!

Tisdagen den 27:e april är det dags för ännu en klassikervisning på utvalda SF-biografer. Thelma & Louise, denna underbara film, visas och här kommer en uppmaning till ALLA som inte redan sett den på bio: Gör det! Ta chansen! Det är en film som faktiskt kan förändra liv.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #210

5. Deadpool

Idag har den senaste seriehjältefilmen biopremiär. Deadpool heter den. Nu har Ryan Reynolds fått en chans till att vara färgglad och over the top trots att det inte gick nåt vidare förra gången (i Green Lantern). Jag är lite nyfiken på filmen, det är jag faktiskt men jag VILL INTE gå på bio. Svårlöst problem i nuläget. Antingen ger jag efter eller så får jag vänta på bättre tider. Eller så får jag helt enkelt strunta i att kalla detta för ett problem för det är ju inte sant.

.

.

.

4. Tävlingspåminnelse

Du glömmer väl inte att vara med i Oscarstävlingen? Klicka här för att komma dit!

.

.

.

.

3. Romantisk klassiker på bio

På söndag är det Alla hjärtans dag och då slår SF på stort och visar den romantiska komedin När Harry träffade Sally från 1989. Kul grej! Bra film!

.

.

.

2. Jorå! Såklart det blir Fiffi blogs Oscar även i år!

Tänker du vara vaken under Oscarsnatten? Vill du ha alternativt sällskap? Jag kan lugna er (fyra) som mejlat mig och frågat, ja jag kommer liveblogga mig genom Oscarsgalan precis som ”vanligt”. Det är bara att klicka in här på bloggen under natten så kommer det vara ett chattfönster öppet och du kan vara med och skriva dina tankar om vinnare, klänningar och botoxkinder tillsammans med mig och alla som vill vara med. Ett bra sätt att hålla sig vaken på om inte annat. Natten brukar gå huuuur fort som helst. KUL ska det bli!

.

.

.

1. Tips på finfina filmbloggare och finfina kärleksfilmer

Tiden går så fort… För två år sedan hade jag ett litet Alla hjärtans dags-tema här på bloggen när jag skrev om filmbloggare JAG tycker om och kärleksfilmer DOM tycker om. Jag tycker det blev en fin vecka även om jag kanske retade upp någon litegrann när jag skrev att jag tyckte Chaplin var ”lite äcklig”. Så här kommer tips på både bloggar och filmer som tål att läsas och ses alla dagar på året – inte bara på söndag. Här hittas alla bloggare och alla filmerna.

 

Publicerat

2001 – ETT RYMDÄVENTYR

Säg den 47-åring som åldrats lika snyggt som Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr, alltså utan restaureringshjälp från injektioner, knivar och andra tillhyggen.

Nu när jag har nya filmer som The Marsian, Gravity och Interstellar i färskt minne känns det helt otroligt att se en rymdfilm som 2001 med så pass många år på nacken och som ändå i långa stunder känns helt….modern.

Scenerna utifrån rymden är knivskarpa och filmen som helhet är en ren njutning att beskåda, otroligt vacker och stämningsfull genom nästan alla sina 160 minuter. Den tappar mig lite sista tjugo när filmen övergår i ett surrealistiskt färgsprak men hittar mig igen lagom till det magnifika slutet.

Bilderna tillsammans med den klassiska musiken gör 2001 – Ett rymdäventyr till något större än ”bara” en film. Den känns nästan….religiös. Orden tar liksom slut.

Jag tror att det finns många som får kli i kroppen av att filmen är tempofattig, att det är så lite dialog, att det tar en bra stund innan man får ”kläm” på var den är på väg och det finns säkert dom som trycker på stop och ser nåt annat istället. Det är bara att beklaga. Vissa filmer kräver tålamod för att ge utdelning och det här är en sådan film.

Släck lamporna och unna dig en lång film som försätter dig i en sinnesstämning väldigt få filmer kan bjussa på. Det är ett äventyr inte bara i rymden utan genom hela människans varande och blivande och kanske ger den även dig själv en ny tanke eller två.

Vill du läsa mer om musiken i filmen, klicka här.

Publicerat

Sista Sommar-Stewart: ANALYS AV ETT MORD

Det man får hacka i sig med stigande ålder vare sig man vill det eller ej är att ingenting i livet är helt igenom svart eller vitt. Det mesta som händer och dom allra flesta människor man möter befinner sig i en gråskala och det är liksom bara att acceptera.

Ganska ofta är det en skön acceptans, speciellt när det gäller medmänniskor. Alla har sin egen ryggsäck att bära och ingen är bara ond eller bara god. När det gäller brottmål är det aningens svårare. Det skulle ju vara så lätt om alla anklagade brottslingar gick att läsa som öppna böcker, om varje brott hade ett facit. Men precis som att man får lära sig gråskalan så får man lära sig att ingenting i livet någonsin är enkelt och den före detta åklagaren och numera advokaten Paul Biegler (James Stewart) skriver nog under på det. Han har blivit tillfrågad att försvara en soldat som med berått mod dödat en annan man, en man som enligt uppgift våldtagit soldatens fru.

Soldatens fru Laura Manion (Lee Remick) är en flirtig typ, kanske även en icke trogen typ. Kanske är hon även en icke sanningssägande typ, vem vet? Soldaten Frederick Manion (Ben Gazzara) känns som en slemmig jäkel, en kanske inte så snäll jäkel, en temperamentsfull fan. Våldtäktsmannen själv är ju död och kan varken säga bu eller bä om vad som hände och nu är det upp till Biegler att använda sig av hela sitt människokännande register och försöka få soldaten frikänd. Samtidigt har han två åklagare att brottas mot, inga mesar direkt.

Två timmar och fyrtio minuter film bara svischar förbi. Jag hade inte tråkigt en enda sekund. Otroligt bra skådespeleri överlag, skönt driv i historien, det är spännande och dramatiskt och James Stewart får verkligen en tacksam roll här då hans Biegler är charmig och smart så det nästan svämmar över. Mitt enda aber med filmen är slutet. En så lång film skulle ha tjänat på en knorr, ett slut att minnas.

Men det här är alltså slutet på min James Stewart-sommar. Tio filmer blev det, tio veckor av härliga filmklassiker och en skådespelare som för alltid – för mig – kommer vara en av dom största. Det tog ett tag innan jag förstod det men bättre sent än aldrig, eller hur?

Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om den här filmen.

Publicerat

Sommar-Stewart: MIN VÄN HARVEY

Vi har väl kanske alla någon gång känt att en låtsaskompis inte vore helt tokigt att ha? Några av oss har kunnat visualisera en sådan, några av oss sopar bort tanken direkt vid dörren för usch och fy det är ju psykiskt stört och några av oss skulle kanske vilja ha en men saknar fantasin.

Elwood P. Dowd (James Stewart) har inga problem med att se sin kompis Harvey, en visserligen osynlig men två meter lång kanin. Problemet med Harvey är att ingen annan ser honom och Elwoods närmsta släkt är tämligen trött på både kaninen och Elwoods underliga beteende och vill få honom inlagd på mentalsjukhus.

Det är nåt med den här filmen som gör mig så innerligt glad. Kanske är det för att Elwood är en sån genomsnällis. Han lever i sin egen lilla värld och vill ingen något ont, han är vänlig, pratar med alla och han ser sånt som andra inte ser och då menar jag inte enbart kaninen.

Elwood är som en mix av en termometer, en barometer och en dopplerradar, han läser av människor och lyckas på ett förunderligt sätt nå fram och säga rätt ord vid precis rätt tillfälle. Det är en egenskap som är få förunnat och träffar man på en sådan person i verkliga livet är det som att få en fin present, det är väl skitisamma om människan har en osynlig kanin vid sin sida?

Efter att ha sett Livet är underbart fick jag en riktig James Stewart-crush. Efter att ha sett Harvey kan jag säga att crushen håller i sig. James Stewart är en alldeles lysande skådespelare. Rollen som hans syster Veta Louise spelas däremot av en kvinna som inte är fullt lika lysande, i alla fall inte för hörseln. Josephine Hull heter hon och man skulle behöva ha öronproppar när man hör henne prata. Hon är en liiiten bromskloss för känslan med hela filmen men bortsett från henne finns det inte mycket att klaga på.

Jag skulle gärna dricka öl med en kaninkompis, eller nåt som är godare än öl. Lakritsshots kanske?

Movies-Noir har också skrivit om Harvey.

Publicerat

FRIPPS FILMREVYER ♥ STADENS LJUS

”Skratt och tårar ligger nära varandra som känsloyttringar. Vid båda fenomenen faller man lite. De kan båda vara den skönaste känslan man känt någonsin. I varje fall just i det ögonblicket.”

Henke, mannen bakom Fripps Filmrevyer, kan vara den största ”suckern” för bitterljuva kärleksfilmer jag någonsin träffat. Personligen tycker jag det är alldeles superhäftigt med en snubbe som ofta, gärna, öppet och utan problem avstår från att se otäcka psykologiska skräckfilmer och lika öppenhjärtigt delar med sig av situationer då det blir ”dammigt i rummet” och tårar trillar nedför kinderna.

Att Charlie Chaplins lille luffare skulle leta sig direkt in i Henkes hjärta var kanske inte så förvånande men likväl blir det fantastisk läsning när han försöker förmedla känslan av filmen Stadens ljus (City lights), en läsning som resulterade i att jag köpte filmen på DVD och slog in den till mig själv i julklapp.

Jag har aldrig sett en Chaplinfilm i sin helhet förut. När jag gick i gymnasiet försökte jag se Diktatorn men antingen somnade jag var tredje minut eller så var jag vaken men hjärnan var nån helt annanstans för jag minns inte ett jota av filmen. Jag kände mig väldigt pepp på att se dagens film dock, Henke gav den toppbetyget 5/5 och den handlar ju om aningens mer lättillgängliga problem än storpolitik. Trodde jag. Det visade sig att den handlade betydligt mer om både kärlek OCH politik än jag på förhand trott.

”Men denna films stora grej är dess romantiska historia. Om hur the tramp uppvaktar den blinda flickan. Eftersom hon inte ser honom kan han låtsas vara rik och förmögen. Han skaffar till och med fram pengarna för både hyra och en ögonoperation. I den scen han ger henne pengarna kommer en av Chaplins finaste ögonblick. Ansiktsuttrycket the tramp får som hastigast då den blinda tjejen säger att hon då kommer kunna se honom är obetalbar. Han rycker till, plötsligt medveten om att hon kommer se honom för den han är och då kommer allt gå förlorat. Men ändå utan att tveka ger han henne en framtid.”

Chaplins luffare – The tramp – är fattig, smutsig, hemlös (?) och han har ett hjärta av guld. Det där hjärtat får jobba hårt i den här filmen. Han kämpar, han vänder ut och in på sig själv för att skrapa ihop pengarna till den icke namngivna blinda tjejen (Virginia Cherrill) och som en envis riddare utan häst lyckas han fullfölja projektet.

Bara det att se en svartvit stumfilm kan kännas konstigt om man inte är van. Jag är noll procent van men jag tycker ändå det kändes trevligt. Musiken är jättemysig och filmen är filmad på RIKTIGT i svartvitt (inte som Alexander Paynes Nebraska som – tror jag – för alltid kommer att få stå som varnande exempel för very bäääääd svartvitt foto). Den politiska undertonen gör att filmen höjs ett extra snäpp för mig men motvikten till allt det bra är att jag märker att jag finner Chaplin lite….äcklig.

Jag misstänker att jag måste förklara ett sånt uttalande lite närmare och det kan jag göra. Jag tycker Charlie Chaplin är lite äcklig dels för att han har otäcka och ganska smutsiga tänder (bara i den här filmen eller alltid? Vet inte….) och dels för att han utstrålar nånting som för mig känns jätteobehagligt. Ögonen är inte snälla även när han spelar sirapssöt och ömsint. Jag får inte ihop karln.

Måste man köpa Chaplin fullt ut för att älska filmen? Ja, jag tror faktiskt det. Stadens ljus är Chaplin OCH historien – i symbios.  Det klassiska slutet då, det fina, tvetydiga, bitterljuva, ledsamma slutet. Kunde jag värja mig mot det?

”De sista fem minutrarna är filmiskt guld och något som måste bevaras för mänskligheten” skriver Henke och jag skriver under på det. Det är ett fint slut. Det är också först på slutet som poletten trillar ner hos mig, känslan av att jag sett den där chaplinska uppsynen nån annanstans förut. Jag vet var jag sett den och jag vet vem som skulle passa PERFEKT i rollen som luffaren om det nångång kommer en svensk remake på filmen. En mer ”icke-äcklig” variant dessutom och en man som både Henke och jag med stor entusiasm lyssnar på. Han!

Tack för filmtipset Henke och tack för att du alltid är både personlig, öppenhjärtlig och tydlig med dina åsikter på bloggen vare sig det gäller ris eller ros. Jag är glad du fick mig att se min första hela Chaplinfilm och jag förstår absolut varför filmen gjorde stora avtryck hos dig även om jag inte kommer ge den ett toppbetyg.

Det här är en stor kärlekshistoria från en svunnen tid då det fanns människor som utförde magiska kärlekshandlingar helt utan egna baktankar, det blev inte ens ett facebooklike eller instamoment av det hela. Det finns många som har mycket att lära av den gode Chaplin.

Henkes recension kan läsas här i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

DUMBO

.

.

Visst önskar jag att jag kunde identifiera mig med coola disneytjejer som Pocahontas, Belle, Bianca eller Ariel. Jag hade i ärlighetens namn inte haft något större problem med att känna mig som Broder Tuck heller trots att han är väldigt lite kvinna och mest klär i brunt. Men den disneyfigur som ligger mig varmast hjärtat på det personliga planet är faktiskt en elefant, en elefant med svinstora öron.

När jag var liten kände jag mig väldigt nära besläktad med denna films huvudperson. Jag och Dumbo var om inte ett så i alla fall tvingade till samma typ av problemlösning – att lära oss leva med överdimensionerade öron. Mamma envisades med att sätta mitt långa hår bakom mina öron och jag drog fram håret igen. Varje gång gjorde jag det. Jag gillade inte att visa mina öron. Jag tyckte dom var svinstora, skitfula och jättekonstiga. Så när sagan om Dumbo kom hem i brevlådan från Disneybokklubben var jag alldeles lyrisk. En vän! En homie! Jag läste boken varenda kväll, jag läste banne mig sönder den.

Filmbloggarna Movies-Noir och Fripps filmrevyer har dragit igång ett mastigt filmprojekt som kallas Decennier. Dom väljer tillsammans ut filmer som gemensamt recenseras och lägger sedan till egna filmer på varsitt håll. Det började med 20-talet i september och nu är dom framme vid 40-talet.

När jag fick reda på att Dumbo var en av detta decenniums utvalda filmer kände jag direkt att jag skulle vilja vara med på ett hörn och *ta-daaam* här är jag! Dock hade jag lite andra saker att skriva om igår så jag är en dag sen med publicerandet av inlägget, hoppas det inte stör alltför mycket.

Dumbo är den fjärde Disneyfilmen som såg dagens ljus (efter Snövit 1937, Pinocchio 1940 och Fantasia 1940) och av dessa fyra är Dumbo den solklart barnsligaste. Framförallt är det färgerna som gör det. Känslan av Dumbo är att filmen är en orgie i pastell men jag vet att det bara är en känsla, inte verklighet.

Det som slår mig med filmen är hur lång den känns trots den mediokra speltiden på 64 minuter. Det som också slår mig är hur allmänmänsklig historien är, utanförskap och mobbing är minst lika aktuellt idag som det var 1941. Tänk att det sitter så djupt rotat i våra människokroppar att håna, reta och bespotta individer som inte ser ut som ”alla andra normala”, vad nu ”alla andra normala” är för nåt.

Jag gillar verkligen dom gamla tecknade disneyfilmerna, allt känns så äkta, så på riktigt. Det är fascinerande vad som gick att åstadkomma på film med penna, papper och en jäkla massa tålamod. Jag tror däremot inte att Dumbo är en film för kids av idag. Jag tror den är alldeles för stillsam. När jag ser filmen känner jag ingenting av den kärlek jag kände inför boken. Inte ett dyft. Filmen ger mig faktiskt inte mycket alls. Jag tror jag ska gå ner i källaren och leta fram boken ur ungarnas kartonger istället, om det finns några söndertittade sidor kvar vill säga.

Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito skrev om filmen igår. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: TEXAS CHAINSAW MASSACRE då och nu

Motorsågsmassakern från 1974 är som en vandringssägen. Många pratar om den, dom flesta har ingen aning om varför och ju mer det pratas ju mer fel blir det.

Sex år efter att filmen kom ut togs den upp som exempel på videovåld i TV-programmet Studio S. Det var 1980 och det blev tittarstorm och filmen har kallats den mest hatade filmen i Sveriges historia. Filmkopior beslagtogs och förstördes och videohandlare ställdes inför rätta, svenska folket skrek sig blå och krävde förbud. Varför då kan man undra. Vuxengenerationen var verkligen underlig på den tiden. Vad är det med den här filmen som upprör så förbaskat, den är inte blodigare än vilken Rapport-sändning som helst.

Motorsågsmassakern blev en jättesucce och en språngbräda för regissören Tobe Hooper. Utan den hade Steven Spielberg antagligen inte erbjudit honom att regissera Poltergeist, bara en sån sak. Leatherface blev en av dom klassiska skräckfilmsnunorna och Gunnar Hansen som gjorde sin filmdebut här som Leatherface har en given plats i B-skräckfilmsträsket än idag. Se bara lite längre ner i texten.

Att bara ana vad som händer, att inte se allt i extrem närbild, att inte översköljas av blod och kroppsdelar tycker jag är betydligt mer läskigt än motsatsen. Därför gillar jag Motorsågsmassakern och jag gillar den mer nu än när jag såg den som liten. När jag var minifigur och såg den tyckte jag inte den var otäck alls. Det var ju bara film. Vadå videovåld? Skulle folk gå ut på gator och torg med motorsåg bara för att dom sett filmen? Jag fattade aldrig den grejen.

När jag ska titta på den nyaste versionen av Motorsågsmassakern är mina förväntningar inte speciellt höga. Okej, dom är inte superlåga heller men jag inser att det inte är nån ny Gudfadern jag ska se. Att den visas i 3D gör varken till eller ifrån för mig men måste jag välja så är det mer ifrån än till.

Filmen börjar och precis som fortsättningen/remaken av The Thing började där originalet slutade så gör även denna och jag gillar det. Filmens första fem är riktigt bra. Suggestiva och hemska minuter och stämningen i förtexterna är otroligt likt originalfilmen. För mig visar det att filmmakarna har respekt för förlagan och kanske inte enbart gör detta för pengar.

En kvart in i filmen tänker jag helt annorlunda.

Jag vet inte var jag fått den här tanken ifrån men jag tror stenhårt på att det GÅR att göra en skräckfilm utan en bystig brud i linne i någon av huvudrollerna. Nånting säger mig att det går, allting går, bara man vill. Men antagligen är det väldigt många som inte vill ända på detta beteende, som vill att trenden med blöta vita genomskinliga linnen ska hålla i sig och som tror att det vad alla vill ha och att alla syftar till dom som betalar för biobiljetter, dvs killar i åldern 15-16,5. Själv blir jag bara trött. Med bröstvårtor som pekar uppåt, sådär som dom gör på omänskliga skyltdockor, så hade huvudrollsinnehavaren Alexandra Daddario varit precis lika fin i urtvättad hoodie.

Som i dom flesta nyproducerade skräckfilmer är det mycket gegg, klafs och blod. Grafisk skräck alltså. Jag tycker inte det är så läskigt, det funkar inte riktigt på mig och 3D:n är överskattad även om jag fattar det tuffa i att en motorsåg letar sig ut genom bioduken/TV:n. Jag ser mycket hellre om ”den riktiga filmen” igen, utan 3D och fixiga effekter även om Gunnar Hansen är med även här. Och om man tycker att det är bogus med originalfilmen för att man aldrig får se motorsågen användas ”på riktigt” så är den här nyinspelningen julafton.

The Texas Chainsaw Massacre / Motorsågsmassakern 1974

Speltid = 83 minuter. Perfa!
Story = Fem ungdomar i ett hus blir våldgästade av läskig man med motorsåg, uppväxt bland gravplundrade kannibaler.
Skådespelarinsatser = Samtliga skulle kunna bytas ut mot Glada Hudik-teatern och man skulle inte märka nån skillnad. Det är liksom vanligt folk som spelar, inget mer än så men det är ganska trovärdigt rätt igenom.
Läskighet = En del. Den är läskig på ett psykologiskt sätt, inte grafiskt (så som nutidens skräckfilmer oftast försöker vara)
Charm = Om charm kan likställas med nostalgi så har den en hel del av den varan.
Mardrömmar efteråt =Njääää, inte så mycket alls.

 

Texas Chainsaw 3D 2013

Speltid = 92 min. Tummen upp!
Story =En ung kvinna åker till staden Newt i Texas då hon ärvt ett stort gammalt hus. Man kan säga att den här filmen fortsätter där originalet slutar.
Skådespelarinsatser = Standardungdomar, no more no less.
Läskighet =
Charm = Första fem var charmiga med återblickar från originalfilmen men sen dalade det.
Mardrömmar efteråt = Inga. Alls.

Jag har även skrivit om The Texas Chainsaw Massacre från 2003. Den var inte så pjåkig.

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

Publicerat

LIFE OF BRIAN – ETT HERRANS LIV

Dom senaste fem åren har jag fått frågan åtminstone tre gånger per år: ”Kan vi inte se Life of Brian?”.

Jag har aldrig svarat nej, jag har bara plockat ner andra filmer som varit mer intressanta att se från hyllan och således sluppit se det jag innerst inne trodde var dravel. Men en av semesterns sista dagar befann jag mig upptryckt i ett hörn. Alla sommarstugans DVD-filmer var sedda, endast en var kvar och jag kunde välja mellan att gå ut och hoppa i halvmeterdjupa vattenpölar, gå och lägga mig fast klockan bara var strax efter nio eller åka åtta mil till närmaste videoaffär och försöka hitta nåt bättre.

Visst fanns det fler saker jag hade kunnat göra om jag hade velat men det var verkligen en perfekt sommarkväll, hällregn och åtta grader varmt, alldeles som gjord för filmtittande. Så det blev Monty Python för hela slanten och jag hörde ett äntligen från andra sidan av soffan.

Ett par timmar senare sitter jag i soffan och klickar på vänsterpilen på fjärrkontrollen. Always look at the bright side of life. du-du, du-du-du-du-duduuu. Jag kan inte sluta. Det är som ett gift. Jag sjunger och huvudet gungar liksom med. Jag har sett klippet många gånger förut, jag har hört sången men jag har aldrig sett det i rätt sammanhang. Jag har aldrig följt Brian genom livet förut och jag känner mig larvig som ratat det här på grund av mina fördomar om Monty Pythongänget som humoristisk företeelse.

Jag har inte tyckt att John Cleese´s silly walk är så silly, jag skrattade inte åt en död papegoja men framförallt har jag väldigt svårt för deras animationer. Men återigen får jag ynnesten att ge mig själv en bitch-slap rätt över ansiktet. Det är så urbota dumt att såga något osett, att jag aldrig lär mig. Precis som att en match inte är över förrän slutsignalen ljuder så kan en film inte bedömas förrän hela är sedd. Att göra något annat är bara orättvist och idiotiskt.

Historien om Brian, han som levde under samma period som Jesus i Jerusalem, är genialisk. Allt jag känner till om Jesus födelse, uppväxt och död får jag se ur en annan synvinkel och det blir stor komik av det hela. Allt som händer och sker mår bra av att ifrågasättas och när Monty Python-gänget sätter tänderna i det många köper som en sanning (och som få egentligen vet något om) så blir det liksom….fräsigt. Det blir fnissigt. Jag blir glad och ja, jag sjunger glatt med i slutsången.

If life seems jolly rotten
There’s something you’ve forgotten
And that’s to laugh and smile and dance and sing.
When you’re feeling in the dumps
Don’t be silly chumps
Just purse your lips and whistle – that’s the thing.

Publicerat

Veckans Sarandon: THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW

Det finns filmer som har blivit klassiker utan att jag egentligen förstår varför.

Det finns filmer som blir klassiker trots att dom inte är bra, trots att dom är obegripliga och trots att dom åldrats med allt annat än värdighet. Sen finns det klassiker som är så jävla konstiga att jag bara sitter som en fågelholk i soffan men som samtidigt är så charmiga att värmen nästan spränger rutan. The Rocky Horror Picture Show är urtypen av en sån film, totalt obegriplig, ganska dålig men charmig till tusen.

Det var flera dagar sedan jag såg filmen och jag har försökt samla mina tankar sedan dess för att kunna skriva ihop en begriplig text som beskriver handlingen. Jag kan inte. Det går inte. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad det är jag har sett.

Det är en superung, jättesmal och välsjungande Susan Sarandon som ska gifta sig och efter en biltur hamnar hon och fästmannen vid ett kråkslott nånstans ute på landsbygden. Dom knackar på dörren, nån otäck ”butler” öppnar och sen kör ”det” igång.

Vad är då ”det? ”Det” är glitter, glamour, obegripliga sånger och utåtagerande danser, det är Tim Curry i underbyxor som den bisexuella vetenskapsmannen Frank som med hjälp av sina sjungande och dansade vänner från Transylvanien skapat Rocky, en inoljad och supertränad alfahanne som uppfunnits för att tillfredställa Frank.

Jag gillar musikaler, att göra det känns som en förutsättning för att överhuvudtaget orka se en film som denna. Storyn är mindre matig än en tesked överkokta snabbmakaroner och musiken är rätt dålig (även för att vara en musikal). Det brukar alltid vara nån låt som sätter sig som flugpapper i skallen men icke, jag klarade mig denna gång. Det som ändå gör filmen till en välförtjänt klassiker är energin. Den ÄR charmig och alla är så himla överspelade och glada att jag inte kan värja mig. All form av logiskt tänkande försvinner och jag tycker det är både underhållande och jättedåligt samtidigt.

En bögmusikal är inte särskilt ögonbrynshöjande 2012 men 1973 när den kom var det andra bullar. Den var kontroversiell på alla sätt och vis och sett i perspektiv så var det en viktig film – då. Det är den inte nu, nu är den bara tjofaderittan.

Här finns filmen.

Publicerat

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.