.
.
.
.
.
Här är ett typexempel på film som jag trodde skulle vara på ett sätt men som var något helt annat.
Det jag visste om filmen på förhand var att härliga Jane Fonda var med och den självklara känslan var att hon hade huvudrollen, hon vann ändå en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Min förväntning var alltså att det var hon som var Klute, den smarta snuten, men så var det alltså inte.
Donald Sutherland är John Klute, polisen som är på jakt efter en försvunnen äldre man och i spaningarna efter honom springer han på den prostituerade Bree Daniel (HÄR dyker Jane Fonda upp!) och blir givetvis jättebetuttad i henne.
Filmens stora plus är känslan. Gillar man ”urtypen” av 70-talsfilm med dova murriga färger, tidstypisk musik och kläder, ja då är Klute en sevärd film. Gillar man det inte kan man med lätthet hoppa över den här filmen. Personligen är jag glad att jag har sett den men det är verkligen ingen film som fastnar. Manuset är rent av rövigt banalt och Donald Sutherland har sett sina bättre dagar. Jane Fonda är dock en ynnest att beskåda. Hon är en sjukt bra skådis! Alltid.
Har man syn skarp som en optikervessla kan man se Sylvester Stallone i en liiiiten roll i en scen som utspelar sig på ett diskotek, men det gäller att man vet vad man tittar efter.
Nästa tisdag tar jag nya tag med det filmiska 70-talet.