Etikett: komedi

Publicerat

Svensk söndag: MANNEN SOM SLUTADE RÖKA

Jahapp. Så var det då dags för den allra första filmen i detta tema och för många (aningens äldre än jag) är nog detta bland det svenskaste som finns på film.

Vi får se Gösta Ekman framför kameran, Tage Danielsson bakom och det är även han som skrivit manus och en hel radda av gamla kända skådisansikten dyker upp under filmens gång. Ganska härligt om du frågar mig.

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

”Summan av lasterna är konstant men nog får man ligga i om man ska komma upp i två paket om dan”.

Dante må vara både logisk och klok men nikotin är en typ av vän man inte vill ha till fiende. Det gäller att klappa medhårs och inte göra cigaretterna besvikna, dom är svekfulla, lögnaktiga och riktigt enerverande plåster. Dom lockar och pockar och Dante kämpar emot på sitt eget vis.

Det jag gillar mest med filmen förutom att den är sådär skönt retromysig är musiken. Jag skulle gärna sitta på en jazzklubb i New Orleans, Köpenhamn eller Stockholm och lyssna på dom här låtarna framförda av ett synkat storband. Fötterna kan liksom inte vara still. Om Dante klarar att sluta röka är inte sådär jätteviktigt för filmen, det är vägen som är mödan värd.

Sen kan jag inte låta bli att känna att vi lever i en tid där en man som Tage Danielsson fattas oss. Han skulle behöva leva nu. Också.

 

 

Publicerat

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN

Jag vet inte hur mycket jag ska fokusera på känslan av att vara lurad. Jag vet inte ens om det är en väsentlig känsla i sammanhanget men likväl är det så jag känner mig just nu.

Normalt sett när jag ser en filmatisering av en bok jag tycker mycket om kan lurad-känslan handla om att mina visioner, mina fantasier inte stämmer med filmens bilder, att jag helt enkelt inte känner igen mig.  När jag ser Hundraåringen fascineras jag av hur exakt Felix Herngren lyckats få till stämningen, hur jag mentalt lyckas hamna inuti boken fast jag sitter på en biograf och det är kanske därför jag känner mig lurad. Handlingen i boken utspelar sig nämligen i mina hemtrakter men filmen gör det inte.

Min morfar har legat på ett ålderdomshem i Malmköping, kanske till och med samma hem där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) på sin hundraårsdag bestämmer sig för att strunta i den specialbeställda prinsesstårtan och istället öppna fönstret, klättra upp, kliva ut och bege sig iväg på en tur som börjar med tofflorna i penséerabatten och slutar på andra sidan jorden.

Det var speciellt att läsa boken, jag kunde följa Allan på dom sörmländska vägarna, känna lukten av dom gröna bussarna med visserligen rena säten men tyget såg ut som inspydda heltäckningsmattor från Ålandsbåten och jag hör den där gnälliga dialekten som ger mig nostalgiska men ganska kalla kårar. Jag kände lukten av mandelkubb och gamla människor i pyjamas mellan raderna, jag mindes känslan av att inte veta hur pass dålig morfar egentligen var och jag såg Malmköpings busstation lika klart framför mig som om det var igår jag var där – vilket det inte var. Men i filmen är Malmköping Munkedal. Tågstationen i Munkedal är pimpad med en fejkskylt som det står Malmköping på och jag känner bara nejnej, det här är felfelfel. Det gör nästan lite…ont. Larvigt kan tyckas och jag kan hålla med, samtidigt är känslan av att känna sig lurad inget man bråkar med.

Men det är klart som korvspad utan svartpepparkorn och lagerblad att Hundraåringen kommer bli en flipp på bio. Den kommer spela in sjuka mängder pengar, den kommer få folk att vallfärda till biograferna och den kommer få folk att må ganska så bra där dom sitter i biofåtöljerna och njuter av Robert Gustafsson som gör Allan Karlsson precis så bra som Allan Karlsson förtjänar att göras. Att det knappt går att höra vad han säger när han som berättarröst tar oss genom sin livshistoria kunde ju ha gått att lösa med undertexter men det är som vanligt en dröm att stilla bedja om när det gäller svensk film på bio.

Annars är filmens stora tillgång alla okända ansikten som både i talroller och som statister får denna saga att på nåt sätt kännas verklig. När Johan Rheborg dyker upp i en liten roll som Tage Erlander vill jag bara att scenen ska vara över även om han gör det bra. Jag vill helt enkelt inte påminnas om att det är skådisar som jobbar tror jag. Så på det sättet är även Mia Skäringer, Jens Hultén och Iwar Wiklander lite för kända ansikten för filmens bästa. Samtidigt gör dom sina karaktärer rättvisa så varför klagar jag? Det känns onödigt på nåt vis.

Filmen har en liten balkaninfluerad trudilutt som jag gillar och jag ser i eftertexterna att det är Matti Bye som skrivit musiken. Annars är effekterna och ljudet två av filmens andra stora tillgångar. Kanonljud genom hela filmen, det exploderar både högt och maffigt och jag hoppar till några gånger av pur överraskning.

Hundraåringen som film gör mig inte besviken, jag känner mig som sagt bara lurad på vad jag trodde skulle bli en liten egen resa på stor duk tillbaka till igenkänningens jaktmarker. Men trots denna sordin vet jag att den inte påverkar min syn på filmens kvalitéer. Det är en BRA film. Den är underhållande, charmig, knasig och annorlunda för att vara en svensk familjefilm. Jag tror väldigt få biobesökare kommer känna sig besvikna när dom går ut från biografen, snarare precis tvärtom. Kanske kommer någon till och med att våga öppna ett eget fönster och kliva ut? Vem vet vad som väntar bakom nästa krök? Kan Allan Karlsson så kan väl jag, eller du?

Jojjenito har också sett filmen.

Publicerat

ANCHORMAN 2 – THE LEGEND CONTINUES

Jag vet att det finns dom som tycker jag är en vråltöntig idiot med pinsamt dålig smak eftersom gillar komedier som fokuserar på kiss-och bajshumor. Det är helt okej, det är upp till var och en både att döma min (eventuella) filmsmak och att samtidigt vara stolt över sin egen.

Humor är svårt. Humor är kanske den genre som är svårast av dom alla för hur blidkar man en biopublik, hur får man så många som möjligt att skratta? Och är en komedi kul även om man inte skrattar?

Den där sista meningen har fastnat hos mig ända sen jag var på pressvisningen och läste Davids tweet när filmen var slut. Han skrev ”Anchorman 2: Skrattfest!”. Jag läste tweetet och jag läste det igen och igen. Vi satt i samma salong och det han upplevde som skrattfest upplevde jag som likgiltighet och gäspningar. Jag svarade: ”För att vara skrattfest var det väldigt tyst. Eller skrattar recensenter ljudlöst? 😉” och fick till svar ”Där jag satt (inkl mig själv) var det skratt var och varannan minut. Jag skrattar sällan (högt utåt) så för mig var det värt.”

Jag klurade på detta hela vägen hem från bion. Antingen skrattades det i salongen eller så gjorde det inte. Jag hörde inga skratt men det gjorde David. Min upplevelse är min, hans är hans. Han tyckte filmen var kul, jag tyckte det inte. Jag drog på munnen EN enda gång och det var när Brick (Steve Carell) säger I like wind och det var inte ens kul.

Jag må sakna smak och jag må vara pinsam när jag skrattar så jag gråter åt annat flams och trams men jag kan inte för mitt liv förstå det roliga med Anchorman del 2 – heller. Ron Burgundy (Will Ferrell) är fortfarande en skrikande ocharmig och smått rasistisk manschauvinist men här erkänner han i alla fall varför han vrålar som han gör: han är nervös. Halledudane mig.

Han beter sig som ett as men tjejerna blir svinkåta i hans närhet. Denna gång är det hans jättesnygga chef som faller som en fura trots att kvinnornas man Ron behandlar henne som skit. Men hallåååå…. Om det är nån heterosexuell tjej/kvinna/dam – NÅN? – som kan förklara för mig hur i hela friden Will Ferrell kan förföra någon överhuvudtaget så skulle jag vara tacksam för ett svar i kommentarsfältet. Det här med att jag inte tycker han är det minsta rolig  – heller – är liksom en annan problematik.

Nej GUD vad den här filmen retar mig. Jag höjer helt enkelt rösten a la Ron Burgundy himself och skriker sanningen precis som jag ser den:

FILMEN ÄR BARA SÅÅÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIG!

[Ur ren konsumentupplysningssynpunkt: gillar du första Anchorman kommer du antagligen se kvalitéer i den här filmen som jag är helt oförmögen att se men jag är helt övertygad om att du kommer tycka tvåan är sämre än ettan.]

Publicerat

ANCHORMAN – LEGENDEN OM RON BURGUNDY

Imorgon ska jag gå på pressvisningen av Anchorman 2 – The legend continues. Det ska bli…intressant.

Första Anchormanfilmen såg jag när den kom och jag tyckte inte om den alls. Eller näe, nu uttryckte jag mig fel, det korrekta är att jag har väldigt svårt för Will Ferrell och således också för dom filmer han har stora roller i. På skoj scrollar jag mig igenom hans filmografi på Imdb och hittar EN film där han varit uthärdlig (denna).

Men nu tänker jag alltså köra en uppdatering på Anchorman-världen, kanske har min syn förändrats, kanske kan jag se andra förtjänster i filmen än jag kunde sist? Konstigare saker har hänt, jag menar det hände ju senast igår.

Ron Burgundy har 1,5 sak i totalt fokus: det första är att vara och förbli det största – och enda – nyhetsankaret i folks medvetanden och på plats två, den halva grejen, är kvinnor. När det kommer en ny reporter till stationen (Christina Applegate) så är Ron givetvis där och försöker pinka revir, precis som hans kollegor Brian Fantana (Paul Rudd), Champ Kind (David Koechner) och Brick Tamland (Steve Carell). Det är inte bara Ron som borde vara tacksam för sina charmiga kollegor, JAG är det definitivt. Utan dessa tre snubbar skulle filmen nämligen inte vara tittbar.

Jag älskar Steve Carell och Paul Rudd och här är dom minst lika bra som vanligt. Varje scen med dessa två inblandade gör filmen ett snäpp mer okej. Varje scen med Will Ferrell i centrum gör att jag vill stänga av och/eller slå sönder TV:n.  Anchorman blir således en mycket ojämn film. Betygsmässigt är den som jag minns den, svinjobbig men med en del riktigt bra scener.

Till sist, VARFÖR MÅSTE DET SKRIKAS SÅ ÖVERHÖVDAN MYCKET? TROR NI INTE ATT VI SOM TITTAR PÅ FILMEN FÖRSTÅR VAD SOM HÄNDER OM RON PRATAR MED vanligt RÖSTLÄGE? MAN FÅR JU ÖRONSUS AV ATT TITTA PÅ FILMEN PÅ NORMALVOLYM!

Jag tar med mig öronproppar till visningen imorgon.

 

Publicerat

THE INTERNSHIP

Jag läser Fredrik Sahlins ord om denna film på SVT Kultur:

” I skrivande stund har det gått ett dygn sedan jag sänktes ner i den bubblande dyngpöl som är ”The Internship”. Vilket nog är tur; om denna recension skapats direkt efter ridåfall hade du just nu bara tittat på ett gäng invektiv.” 

Sahlin ger filmen 0/5 i betyg och jag känner en fräschör över detta statement.

Sen klickar jag in till Henke på Fripps Filmrevyer och läser hans åsikter om samma film.

”Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man.”

Henke ger filmen 4/5 i betyg och jag känner en förvåning som nästan spräcker den där lilla blodådran på sidan av pannan, den jag får för mig kan spricka när man minst anar det precis som den gjorde på Suzanne Reuter 1994. Det glömmer jag aldrig.

När chocken lagt sig finns där ingen återvändo. Jag måste helt enkelt se filmen. Jag måste bilda mig en egen uppfattning.

Komedier med en speltid på två timmar ska man alltid akta sig för. För att förtydliga mig lite –  man ska ALLTID akta sig för dessa. En riktigt bra komedi håller inte för två timmars speltid, aldrig aldrig någonsin. Wedding crashers (Wilsons och Vaughns förra gemensamma film) var 119 minuter lång. The Internship är 119 minuter. Det finns INGET försonande i att det fattas en ynka minut till tvåtimmarsgränsen, båda filmerna är väldigt mycket för långa, alltså VÄLDIGT mycket för långa. Dom är även för många.

Jag kan tycka att Wedding Crashers hade en del helt okej scener och att slutresultatet om än svagt i alla fall blev godkänt men den här stinkande rullen hade dom kunnat göra Ctrl A med redan på manusstadiet och sedan tryckt på Del. En ”hoppsan” helt enkelt. En ”hoppsan” som filmvärlden borde ha kunnat vara tacksam över.

The Internship är en så fullkomligt menlös film, alltså, jag saknar ord. Förlåt Henke, men den här gången är jag verkligen inte på ditt lag. Jag känner bara att det bultar i tinningen och att den där blodådern längtar efter att brisera. Av chock, grav irritation eller hederlig hjärnblödning, den skiter i vilket.

Publicerat

Måndagar med Matt: DOGMA

Anledningen till att jag på fjorton år inte har sett en måste-se-film som Dogma är inte en utan tre.

1. Ben Affleck är med. Fram tills han gjorde The Town hade inte Mr Affleck några som helst försonande drag i min värld.

2. Jag var sjukt less på ordet dogma efter den massmediala superexponeringen av Lars von Trier och hans dogmaprojekt – att filma ”icke artificiellt” (läs mer här om du vill). Jag har hela tiden vetat att von Triers dogma inte har något alls att göra med Kevin Smiths Dogma, ändå har jag valt att dissat denna film. Moget och genomtänkt? Nej, inte så värst.

3. Patricia Arquette är med. Hon är en skådis jag tål endast i små doser och i väldigt bra filmer. Jag trodde inte Dogma var en sådan.

När jag på grund av min nyfunna betuttning i Matt Damon äntligen sett filmen kan jag konstatera att jag på två punkter av tre faktiskt hade fel.

1. Ben Affleck är med och han är verkligen inte bra. (CHECK! RIGHT!)

2. Dogma eller dogma, spela roll? Så jävla omoget att reta upp sig på ett simpelt ORD! (CHECK! WRONG!)

3. Patricia Arquette är inte med i filmen! (CHECK! SUPERWRONG!)

Filmen handlar om dom kanske inte alltför trevliga änglarna Loki (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som lever i nåt slags limbo. Vad kallas det när man är ängel? Fallna? Hur som helst så har dom kommit på en vattentät idé som ska göra att dom kan komma upp i himlen. Dom ska ta sig till New Jersey där en präst utlovat syndernas förlåtelse till alla. Det låter ju bra men usch så tokigt det kan bli. Lyckas dom är det nämligen ett bevis för att Gud inte är ofelbar, att det här med rätt och fel, gott och ont inte spelar nån roll. En avlägsen släkting till Jesus (Linda Fiorentino) blir anlitad av serafen Metatron (Alan Rickman) för att lösa problemet.

Filmen kryllar av bibliska referenser och även om man inte är hundra insatt i religion så är den rätt underhållande. Vissa scener är ruskigt bra men sen kommer långa transportsträckor där min hjärna beger sig iväg till andra dimensioner, sen kommer ett svisssch och jag är med i matchen igen. En ganska svajig filmisk upplevelse alltså.

Matt Damon då? Hur skötte sig han? Jorå. Det var annorlunda att se honom som elak men då han filmen igenom har sedvanlig Matt Damon-outfit (för stora jeans och rumplång höstjacka) så blir krocken inte alltför stor. Ben Affleck däremot. Herregud, vilken sopa.

Publicerat

THIS IS THE END

Vissa filmer tjänar verkligen på att man sitter med totaltomt huvud i biosalongen.

Jag kände inte till någonting om handlingen innan jag såg This is the end. Jag hade givetvis snappat upp vilka skådespelare som var med samt att dom spelar sig själva i filmen men that´s it. Denna uppsnappning gjorde även att mina förväntningar på filmen låg på superminus för varken Franco eller Rogen är några av mina favoriter (för att uttrycka det milt) och ett sådant utgångsläge är inte alltid så tokigt.

Jag tänker inte bjussa på mer information om handlingen än att James Franco har fest hemma i sin nybyggda jättevilla, alla hans polare är där och det är en fest dom sent ska glömma. Mer än så behöver du nämligen inte veta. Ju mindre du vet desto bättre är det, både för dig själv och upplevelsen av filmen.

Tänk att din skalle är ett ägg och att du blåser det tomt sådär som man kan göra med just ägg innan man hänger upp dom i påskriset. Ju tommare huvudet är desto mer glädje kommer du att ha av filmen.

Själv var jag antagligen på precis rätt nivå, exakt rätt humör, perfekt tom i bollen för jag älskade filmen. Det kryllar av filmiska referenser, skådespelarna bjussar på sig själva så det går inte att göra annat än att tycka om dom, det är bitvis både sjuk och barnslig humor – och ibland även en saligt smaskig kombination av dessa tu.

Jag var sådär varm och fnissig i bröstkorgen när filmen var slut. Tänk att jag skulle kunna tycka så mycket om Rogen, Franco och alla dom andra. Nu vill jag bara se om filmen, jag vill se den igen å igen å igen, för mycket roligare och charmigare än såhär blir det inte – inte på film i alla fall. Och den gamla Backstreet Boys-CD:n har åkt fram ut gömmorna. Bara en sån sak. Everyboooooody, rock your booooooody right. Backstreet´s back alright.

Jorå. Det finns ett gåshudsklipp på youtube från filmen men det är slutet och kan kaaaaanske vara en spoiler men nja, inte så mycket. Men här är den om du är nyfiken.

Publicerat

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA

Igår eftermiddag var jag på förhandsvisning av Bad Grandpa. Pressvisningar är oftast väldigt lugna tillställningar. Det låter inget från snacks och påsar, är det nåt ”kroppsljud” som hörs så kan det vara en snarkning (eller två) men det är sällan någon som hostar, suckar, hulkgråter eller tokskrattar.

Det sistnämnda skulle det bli ändring på i och med denna visning. Jag bjöd nämligen med mig en av dom få människor jag känner som tycker kissåbajshumor är roligare än vad jag tycker, min gode vän och tillika arbetsgivare H, på jobbet även känd som ”mannen som inte riktigt kan det där med punkt och komman”. Det skrattades således mer enbart till förtexterna än vad jag hört sammanlagt på nästan fyra års pressvisningar.

Dagen till ära kommer min gästrecensent H att skriva sina åsikter om filmen, filmen som handlar om en inte helt vanlig morfar (Johnny Knoxville) och hans roadtrip genom USA  tillsammans med det 8-åriga barnbarnet Billy (Jackson Nicoll). Tillsammans ska dom ta sig till Billys dräggiga pappa som ska ta hand om Billy när Billys mamma återigen åkt fast för knarkinnehav och ska in i finkan. Morfar orkar nämligen inte bry sig om barnbarnet. Han har precis blivit änkling och ÄNTLIGEN är han och kroppsdelen ”Leroy” fria att ragga upp allt någorlunda kvinnligt som harpuls.

Hade ingen egentlig aning om vad jag skulle se, Förutom att det skulle vara sjukt galet snuskigt roligt, Och det var det. Hade dock inte förväntat mig klumpen i magen som kom och gick under stora delar av filmen. Har förmodligen att göra med att jag har en just 8 årig son själv. Att det skulle vara en ”dolda kameran film” viste jag inte innan men insåg det ganska snart till en viss förvåning. Jag råkar vara en stor fan av busiga roliga snuskiga skämt. Och det bjöds det på i gigantiska mängder. Hopppas bara att Billy 8 år får hjälp att inse att det är FILM. Tycker själv att jag är ganska frispråkig med mina barn om det mesta på gott och ont. Och känner mig själv inte speciellt vuxen och har aldrig gjort. Vet inte heller om det någonsin kommer att ske. Men va fan jag har kul och familjen mår bra. Kan dock inte låta bli att blicka mot framtiden. Kommer jag att bli crazy grandpa? Inte bad men crazy, Förmodligen. Ett gott skratt förlänger ju som bekant livet. Och det fick jag av den här filmen. Men den fick mig också att betrakta mitt föräldraskap på ett lite annorlunda sätt. Nyttig och rolig på samma gång. Känns dock som man har sett det förut men det går ju hem. Jag ger filmen en Stark 3a.

Filmen får alltså en stark trea från H och en stark trea från mig. Jag skrattade så sminket rann samtidigt som jag många många gånger sa ”nämenneeeeeeej” och skruvade på mig på ett sätt jag inte varit med om sedan Borat. Den här filmen är nämligen gjord på samma sätt som Borat. Statisterna vet inte om att dom blir filmade, det är på riktigt fast ändå inte och utan den infallsvinkeln på svinigheterna hade dom nog inte funkat. Men vi skrattade och jag tror inte vi var ensamma om det. Men vi skrattade nog högst.

Publicerat

HÅRDA BUD

På tåget på väg ner mot Malmö Filmdagar satt jag och Henke och pratade film (nähä?). Hux flux satt jag och fipplade på telefonen, klickade mig in på Discshop och beställde Hårda Bud på DVD. Jag minns inte riktigt varför, jag minns inte vad vi pratade om och/eller i vilket sammanhang just den här filmen var aktuell men efter att ha sett den kan jag gissa att vi pratade om Movie 43. Kan det ha varit så, Henke?

Hur som helst, Hårda bud är en film vars svenska titel åsyftar dom stentavlor på vilket tio Guds bud står skrivna. Originaltiteln The Ten syftar på samma budord, dom som enligt Andra Mosebok är:

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 3. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. 4. Hedra din far och din mor. 5. Du skall inte dräpa. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.7. Du skall inte stjäla. 8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Jag kan tycka att det är rätt vettigt alltihop (utom kanske oxe och åsna-prylen i punkt 10) även om jag skulle vilja lägga till ett par. *

Hårda Bud är alltså en episodfilm där varje budord har fått sig en liten mer eller mindre finurlig snutt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur SABLARNS bra Movie 43 är i jämförelse. Nu kom den här 2007, men ändå. Den här filmen är så light, så utspädd, så räddhågsen, så snäll jämfört med Movie 43 att jag kanske aldrig mer vill se någon annan komisk episodfilm än just Movie 43. Men är det då Hårda Bud som är dålig eller är det jag som är sjukligt betuttad i Movie 43. Självklart är det det sistnämnda. Jag charmades totalt av det gränslösa i Movie 43, vilket även Hårda Bud hade kunnat stoltsera med om dom bara vågat. Liev Schreiber är till och med med här med! Många med blev det.

Paul Rudd är med för lite, Famke Janssen ganska lagom, Dianne Wiest snackas det mest om, Winona Ryder är over-the-top och Jessica Alba är…*gäääsp*….Jessica Alba.

* Mina tillägg till budorden. 11. Du bilskola lära dig rondellkörning 12. Du skall icke tugga med öppen mun 13. Du skall lära dig att hedra dig själv ty du är okej precis som du är 14. Du skall tänka på sopberget och bör inte köpa en massa krafs du ändå inte behöver 15. Lär dig punkt 13 så klarar du av en hel massa andra punkter samt resten av livet utan att få axelspänningshuvudvärk, magsår och totalt onödiga komplex.

Publicerat

IDENTITY THIEF

Sandy Bigelow Pattersson (Melissa McCarthy) bor i Florida och är dagen till ära drottning i baren. Hon har precis lämnat kreditkortet till bartendern och tänker helt enkelt gå all in. Det blir tequilarace med gubbsen vid bardisken, fria drinkar till alla på stället och fullt ös medvetslös ända tills barägaren får nog. Då slår hon honom på adamsäpplet och får åka polisbil.

Sandy Bigelow Pattersson (Jason Bateman) jobbar på ett finansbolag i Denver. Han har lika bra koll på företagets ekonomi och överföringar som han har på sin egen privatekonomi. Han är helt enkelt en ordningssam man. En sån snubbe blir såklart aningens förvånad när kreditkortet inte funkar på bensinstationen. Han vet ju att det finns pengar på kortet. Att hela hans ekonomi är övertrasserad med hundratusentals kronor vet han inte just då. Men snart. Han blir nämligen hämtad av polis då han inte dykt upp på domstolsförhandling. Han är åtalad för misshandel i Florida.

Sandy (Bateman): Do you know what a sociopat is?  Sandy (McCarty): Do they like ribs? 

Tänk om det vore så enkelt att man såg det på revbenen. Så simpelt livet skulle vara för många av oss ibland. Det som också förenklar livet är att inte ge ut sitt namn och personnummer till första bästa som ringer och säger att ens identitet blivit kapat, vilket Sandy (Bateman) gjorde när Sandy (McCarthy) ringde, innan hon snodde Sandys identitet och blev Sandy. Han gick på den lätta. Han. Finanskillen. Han som har koll på lagar, regler och sånt.

Man ska kanske inte uppmuntra den mest källkritiska sidan av ens personlighet vid beskådande av filmer som denna, snarare glömma all form av intellekt. Jag gör det så gärna! Både Jason Bateman och Melissa McCarthy är favoriter hos mig, jag har väldigt svårt att se att någon av dom någonsin har en dålig dag på jobbet. Det har dom inte här heller, det är bara manusförfattaren som vaknat på fel sida och med pennan i fel hand. Samtidigt är det härligt att se hur framförallt Melissa McCarty freakar loss i vissa scener och gör mer än hon borde med sin roll (precis som i The Heat).

Jag hade en trevlig stund framför datorn men var samtidigt glad att jag streamade filmen med en gratiskod på Cdon och inte såg den med fullprisbiljett på bio.

Publicerat

THAT´S MY BOY

Donny Berger går i högstadiet och är vrålkåt på den rödhåriga lärarinnan Mary med den välsvarvade figuren (Eva Amurri Martino). På ett klumpigt, pinsamt och föga verklighetstroligt sätt bjuder han ut henne, erbjuder henne att få utföra en ”handtralla” och lite annat smått och gott. Givetvis tar hon så pass illa upp att hon ger Donny en tretimmars kvarsittning. Nån måtta får det ändå vara på horminstinnigheten.

Kan man tycka.

Eller inte.

Nu är ju det här en film där den vuxne Donny spelas av Adam Sandler, således blir det ingen vanlig kvarsittning. Den heta lärarinnan tjongar nämligen på lille Donny i vartenda hörn av skolsalen, utnyttjar honom och hans pojkkropp till max så länge det går. Och det går länge. Och mycket. Men det tar stopp. Deras fysiska förhållande uppdagas under häpnadsväckande former och Mary åtalas för sex med minderårig. Hon får trettio års fängelse men den höggravida Mary verkar inte sura för det. Domaren tilldelar Donny vårdnaden om barnet så fort han fyllt arton. Donny alltså.

That´s my boy handlar alltså om hur det gick sen för den ensamma tonårspappan Donny och hans son Han Solo Berger (Andy Samberg). Om det gick bra? Ja, vad ska man säga. Han Solo fick med målsmans godkännande tatuera in samtliga gruppmedlemmar i New Kids on the Block på ryggen och det kan man ju tycka är lite tufft OM HAN NU INTE HADE GÅTT I TREDJE KLASS och ryggen fortfarande växte – och med den även huvudena på killarna i pojkgruppen.

Det som stör mig som fan med filmen är att Adam Sandler pratar med tillgjord röst. Han låter som en högavlönad springa-i-dörrar-skådespelare på en privatteater. Det som inte stör mig alls är Andy Samberg. Jag säger som Dr Alban: Han är stabil. Filmen i sig är det kanske inte men den gav ändå mig och sonen en lagom störd filmkväll i soffan. Vi fnissade lite, ojjade oss över för-simpla-men-ändå-over-the-top-under-bältet-skämt och pratade om hur extremt likriktade filmer med Adam Sandler på fodralet egentligen är. Man vet vad man får men så mycket mer än så är det inte. Det är inte så nyskapande längre. Men jämfört med Grown-ups 2 så är det här oscarsmaterial!

Sen har Vanilla Ice en roll som….Vanilla Ice. Tänk att heta Vanilla. DET är humor det!

Publicerat

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

Publicerat

I GIVE IT A YEAR

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig hipp-som-happ efter en kort bekantskap. Olika som dag och natt är det ingen som tror på deras äktenskap och Nats syster (Minnie Driver) säger dom bevingade orden lagom till bröllopsvalsen: Jag ger det ett år. Max. Dom själva är dock fast beslutna att det här är rätt och det är ju fint. Och bra. Och så. Men blott sju månader senare är äktenskapet i gungning. Det blev inte riktigt som dom trodde med kärleken. Det kan ju bli så ibland.

Däremot ger dom inte upp, vilket jag som tittar känner som mycket märkligt. Dom verkar ju inte tycka om varandra, inte alls faktiskt och när dom sitter hos den ännu mer märkliga familjerådgivaren och berättar om sina problem och rådgivaren beter sig så konstigt kan jag inte förstå att dom inte reser sig och går. Istället fortsätter dom prata. Och prata. Och prata. Själv suckar jag. Jag förstår ju inte nånting, är folk såhär knasiga?

Nat arbetar i pumps, Josh skriver på en bok som det aldrig blir nåt av. Dom har familjer från helvetet och ouppfostrade vänner vars plumpa skämt skulle få en bisonoxe att rymma från Kolmården om man tvingades höra skiten. Anna Faris Chloe är den enda karaktär jag känner att jag tycker om och det är inte en stor procent sett till hela persongalleriet.

Det är en mysko film det här. Inte dålig, men mysko.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: ADAMS ÄPPLEN

Kan du tänka dig en mix av Änglagård och Vägen ut med lite American History X och Lock stock and two smoking barrels-strössel på toppen?

Om ja, där har du filmen Adams äpplen.

Om nej, jag förstår dig. Det är ju en helt kockobello blandning. Hur tusan ska man få ihop det i skallen?

Prästen Ivan (Mads Mikkelsen) är en mycket storsint man. Han tror alla om gott, han är ödmjuk, snäll (men utan att tillåta sig bli överkörd),  godhjärtad och han verkar älska att gå i shorts. Ivan har startat nån form av kollektiv i kyrkan för människor som hamnat redigt på glid och in i den samlingen mer eller mindre kluriga tjommar ska nynazisten Adam försöka hitta sin plats. Det enda krav dom boende i kollektivet har på sig är att hitta ett mål med sitt liv, nåt annat kräver inte Ivan. Adam väljer som mål att baka äppelpaj.

Det är en salig blandning personligheter som samsas i den här filmen. En alkoholiserad kleptoman, den före detta stora tennisstjärnan Gunnar, bensinstationsrånaren Khalid som går runt med rånarluva i bakfickan, Sarah som är gravid och inte vet var pappan är och hon har fått beskedet att fostret kan vara handikappat. Plussa på med det aggressiva skinnhuvudet Adam och mysipysprästen Ivan som kanske inte har hela – eller båda – fotsulorna på jorden. Där är hela persongalleriet.

Adams äpplen är en film som funkar. Den tickar på. Den är tänkvärd trots (eller på grund av) att den är lite härligt annorlunda. Det är manlighetsfrossa i kubik men det är okej, jag köper det. Det handlar nånstans om att utvecklas som människa och den insikten packeteras i nån slags satir, kanske komedi, jag vet inte. Det är inte som att jag skrattar hejdlöst, jag fnissar i ärlighetens namn knappt, men jag tror att tanken är att vissa scener ska vara roliga.

Min stora aha-upplevelse blev att om inte ens Mads Mikkelsen klär i shorts, vem ska då göra det?

Filmen:

Mads:

 

Det här var sista filmen i Måndagar med Mads-temat. Jag hade tänkt köra den några veckor till men jag har helt ärligt tröttnat. Efter alla dessa veckor av mer eller mindre mediokra filmer så säger jag nu tack och hej till Mads Mikkelsen och det blir vanliga måndagar på bloggen några veckor innan nästa tema tar vid i höst .