Etikett: komedi

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Margareta

Det är tio år sedan Margaretha Krook dog. På nåt sätt känns det som igår. På ett annat sätt känns det som att hon fortfarande lever.

Margaretha Krook är, var,  lite av en institution i skådespelarsverige. Hon är en sån som liksom alltid funnits, som gjort så mycket, som spelat både hårddrama och flamsfars och som behärskar alla sorter.

Om hon hade levt hade hon haft sin åttiofemte namnsdag idag och det tycker jag ska firas med en liten text om en liten svensk film som jag tycker alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av den lite ”finare” och lite mer omtalade komedin Picassos äventyr, nämligen Morrhår och ärtor.

Det var 1986 som Gösta Ekman tillsammans med Rolf Börjlind skrev manus till filmen om den kanske inte helt lyckade 40-åriga grabben Håna. Gösta själv fick både regissera och spela huvudrollen.

Claes-Henrik ”Håna” Ahlhagens östermalmskärring till mamma spelas med den äran av Margaretha Krook och i princip alla scener mellan dom två skulle kunna visas upp på nån kurs i föräldraskap, men då som varnande exempel på hur en förälders kontrollbehov och härskartekniker kan förstöra livet på ett barn. Att det visas med humor gör det nästan ännu jobbigare. Skrattet fastnar liksom i halsen.

Morrhår och ärtor är en trivsam film. Det är en film att se och se om och visst, det är  ingen film som drar undan mattan under fötterna eller som får mig att omvärdera mina livsval men det är underhållande, mysigt och många bra skådisar på liten yta.

Krook: Jag är Konsulinnan Ahlhagen och nu talar vi inte ett ord till om den saken.

Ekman: Pappa var konsult.

Krook: Jaså är det vad du säger till dina kamrater?

Ekman: Mina kamrater skiter faktiskt i vilket.

Krook: Du har väl inga kamrater.

Ekman: Näe tack vare dig Konsultinnan.

 

Grattis på namnsdagen Margaretha, där uppe bland molnen.



Publicerat

HOW DO YOU KNOW

När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.

1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.

Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.

How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.

Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.

Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.

Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.

How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?

 

Publicerat

Life as we know it

Jag trodde att jag gillade Katherine Heigl när jag såg henne ”agera” mot Seth Rogen i ”komedin” På smällen. Det gjorde jag inte.

Jag gav henne en andra chans i 27 dresses och där passerade hon nålsögat med hårfin marginal.

Några månader senare dök hon ner i dyn igen när hon återigen försökte sig på att ”agera”, denna gång mot ”karaktärsskådespelaren” Ashton Kutcher i pissrullen Killers. Hon dök ner så hårt att det knappt gick att skönja trampdynorna.

Nu VET jag att jag inte gillar henne. Jag VET det. Ändå sitter jag här och har kollat på ännu en bortom medioker ”komedi” med henne som leading lady.

Jag blir så jävla trött. Jag blir trött på henne men mest av allt på mig själv. Det är ju som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg gång på gång på gång och inte fatta att man måste ta på sig en hockeyhjälm för att överleva klungan med bulor.

Jag kan lova en sak. Det kommer aldrig aldrig aldrig någonsin att dyka upp en ”Veckans Heigl” här på bloggen. Aldrig.

Nej.

Never.

Jag säger NEJ till det och ett nej är ett nej alldeles oavsett röstläge.

Hörs det att jag skriker?

 

Publicerat

Veckans Bening: GOOD VIBRATIONS

På en planet långt långt härifrån är befolkningen nåt så tradigt som enbart bestående av män. Till råga på allt så har evolutionen gjort att dessa mäns befruktningsorgan har skrumpnat ihop fullständigt så det beror inte enbart på bristen på kvinnor att avkommor bara är en dröm.

Nu ska en av planetens män väljas ut för att få åka till Jorden. Mannen ska med hjälp av allehanda surrande hjälpmedel och efter diverse utbildningar i den kvinnliga anatomin se till att befrukta en kvinna och vilken som helst verkar duga. Harold Anderson (Garry Shandling) blir den planetens utvalde.

”Komikern” Garry Shandling är en sån man som borde få kvinnor att frivilligt genomgå en knäperforering medelst slagborr och för att sedan fästa knäna tajt mot varandra med en vagnsbult. Om jag tycker han är äcklig? Nädå. Inte värre än en bortglömd falukorv inslagen i en fryspåse instoppad i analen.

Nu blev det äckligt här, jag vet, förlåt, men Good vibrations retar gallfeber på alla mina sämre sidor. Bara det att Good vibrations är den SVENSKA översättningen av originaltiteln What planet are you from? Morr!

Att Annette Bening är med i den här smörjan förvånar mig likaså att birollslistan även innefattar namn som John Goodman, Ben Kingsley och Greg Kinnear.  Jag borde ha lärt mig att aldrig någonsin förvånas.

 

 

 

Publicerat

Walk Hard: The Dewey Cox Story

Dewey Cox (John C Reilly) är vad man kallar ett riktigt underbarn. Han lärde sig inte bara spela gitarr och sjunga blues i väldigt tidig ålder, han lyckades även dela sin bror på mitten med en machete.

Med ett osvikligt öra för musikaliska hits börjar han turnera redan som fjortonåring och vid femton är han gift och har en son och självklart spårar det ut med droger, kvinnor, rehab och fängelserepor.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är en ren parodi på musikfilmer med Walk the line i spetsen men den är vriden så den passar i samma form som Kingpin, Blades of glory, Top secret (och en hel drös andra).

Det finns filmer som funkar fint i specifika sammanhang men inte alls i andra. I glatt sällskap kan filmer som denna vara riktiga gapflabbsmaskiner men i fel sällskap – eller helt utan – drar jag inte ens på munnen. Det blir både fel och orättvist att betygssätta en sån film när jag VET att omständigheterna är fel men nöden har ingen lag.

Manus är skrivet av Judd Apatow, mannen bakom The 40-year old virgin, På smällen och Jiddra inte med Zohan och skämten är sällan över navelhöjd. Bara namnet Dewey Cox  ska uppmana till fniss vilket det kanske inte gör, inte på mig, inte idag. John C Reilly sjunger och spelar över på ett väldigt charmigt sätt och det är kul att se honom i en roll som denna. Kristen Wiig (är hon inte överallt just nu?) spelar fru Cox som lämnas vind för våg med tusenmiljoner ungar och blir turnéänka när Dewey ska ut på vägarna och frälsa folket med sin musik.

Alltså, det här är verkligen inte jättekul, det är heller inte uselt men som sagt, i rätt sällskap och med högre promillehalt än spiknykter (alternativt om man är superbakis i gott sällskap) hade jag garvat ett par-tre gånger åtminstone. Nu flinade jag lite på sin höjd.

Här finns filmen.

Publicerat

LOVE LIZA

När Fripps filmrevyer summerade sitt liv i film blev jag otroligt nyfiken på filmen som blev den utvalda för 2002. En film med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som jag inte har sett och en roll som var specialskriven för honom av hans egen storebror Gordy Hoffman.

Självklart började jag dreggla, det blev nästan en såndär bubblig lite vit saliv som man kan se hos små barn som får syn på en polkagrisklubba för första gången, en sån med lika stor volym som deras egen. Hade jag haft löständer hade dom börjat klappra.

Wilson (Hoffman) är ledsen. Han lever som i en bubbla efter att hans älskade fru Liza tagit sitt liv. Han leker med sina modellflygplan och tar sin tillflykt till den nyfunna hobbyn andas in bensin så hela han går omkring med en stinkande aura av flytande kolväten.

Han är bara så ledsen och så ensam. Vardagens matta har verkligen ryckts undan under hans fötter och vem är man nog att gestalta det bättre på film än Philip Seymour Hoffman? Han är perfekt, perfekt är han! Jag har inte sett en bättre gestalning av en Wilson på film sen den vita volleybollen gav Wilson ett värdigt ansikte i Cast away.

Liza lämnade ett brev som enda förklaring till sitt självmord, ett kuvert med Wilsons namn skrivet med blyerts. Det är ett brev som Wilsons svärmor (Kathy Bates) självklart vill läsa för självklart sörjer hon sin dotter precis lika mycket som Wilson sörjer sin fru men dom går som i varsin ellips som saknar beröringspunkter. Wilson verkar vettskrämd vid tanken på brevet, vem vet vad som står och hur jobbigt det är att läsa?

Love Liza är en alldeles utomordentligt fin liten indiefilm. Inga stora ord, inga stora gester, bara en ledsen man som sniffar bensin och försöker komma på sin egen mening med livet.

Om platsen som Månadens filmsnällis inte redan var tagen av en viss Zeb Macahan så hade Fripp fått den då Love Liza dök ner i brevlådan som ett överraskande brev på posten. Tack så jättemycket!

Publicerat

Paul

Dom brittiska vännerna och rymdnördarna Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) har begett sig till San Diego för att gå på en UFO-mässa. Efter detta ska dom sedan åka på en husbils-road-trip för att besöka kända utomjordiska platser såsom Area 51.

Längs vägen blir det givetvis stopp på allehanda hak specialiserade på just aliens och det dricks kaffe ur gröna porslinsgubbemuggar, äts efterrätter med namn som hedrar världens mest kända utomjording E.T och köps bilstickers med texten Alien on board.

Under en nattkörning blir dom omkörda av en svart bil som kraschar i hundranitti. Killarna stannar vid vägkanten och ser att ingen förare sitter i bilen men när dom vänder sig om står det en tjomme på vägen, en liten filur med ur mänsklig synvinkel tämligen feldoserad kropp. Paul är utomjording, en sådan Graeme och Clive drömt om att få se i hela sitt liv och han är inte bara jagad och kämpar för sin överlevnad, han har en hel del fördomar att brottas med då filmhistoriens UFO:n inte riktigt fungerar som Paul. Paul är nämligen tämligen mänsklig. Han pruttar, moonar, svär och röker.

Att jag tycker om den här filmen kommer inte som en överraskning för någon som känner mig. Jag har känt mig som ett mänskligt UFO i hela mitt liv och äntligen får jag se en jämlike på film (haha)! Det som positivt överraskade mig var hur himla rolig filmen var. Den är klurig, den är anal, det är en film om nördar för nördar och många skämt är så interna att dom blir svårbegripliga om man inte är bevandrad i filmens – och utomjordingarnas – värld.

Simon Pegg och Nick Frost är toppenbra i sina roller, liksom Kristin Wiig som den enögda, frikyrkliga och väldigt snävtänkte Ruth Biggs. Birollerna kantas av finfina skådisar som Jason Bateman, Jane Lynch och givetvis Sigourney Weaver, det är inte för inte hon är filmhistoriens Queen of Space! Seth Rogen är rösten till Paul och Rogen funkar fint så länge jag slipper se karln och Steven Spielberg gör en liten cameo för vem hade ett finger med i filmen E.T? Jo, Paul såklart!

Om man pulsar en timme i meterhög snö, det är trettio minusgrader och det blåser kuling och sen kommer man hem och möts av en stor kopp varm choklad med rikligt med vispad grädde på toppen, så varm som man blir i magen av denna choklad, precis så varm blir jag av Paul.

 

 

Paul har biopremiär på onsdag (22/6)

Publicerat

MIN LÅTSASFRU

Danny Maccabee (Adam Sandler) lever mitt i en livslögn. Med en bred guldring på vänster ringfinger skulle man lätt kunna tro att han är gift men så är inte fallet. Ringen är inget annat än en babemagnet och ett hjälpmedel för att karln ska få ligga utan att behöva ta konsekvenserna efteråt, konsekvenser som stavas riskera att bli kär och det otäcka i att ha någon nära.

När han träffar det blonda unga bombnedslaget Palmer (Brooklyn Decker) har han ringen i byxfickan men hon hittar den, blir förbannad och han får panik. Det är ju henne han vill ha, alldeles på riktigt vill han ha henne och han är villig att göra vad som helst för att få henne även om det innebär att ljuga ihop ett helt liv inklusive en ex-fru vid namn Devlin (Jennifer Aniston) som egentligen heter Katherine och är hans assistent på plastikoperationsmottagningen och två biologiska barn som egentligen är bara Katherines.

Dart, längdhopp, schack, slalom och bågskytte. Det är fem exempel på mätbara fritidsaktiviteter. Det är lätt att veta om det går bra eller dåligt, om det är ett lyckat kast, hopp, drag, åk eller skjut. Filmtittande är en subjektiv hobby. Det finns inga rätt och fel, inga åsikter som är skrivna i sten. Magkänslan är den enda logiska mätmetoden för det spelar ingen roll om en film är kliniskt korrekt uppbyggd, ljussatt och klippt om den är tråkig så klockorna stannar. Precis som tvärtom. Det har ingen betydelse om en komedi egentligen är dum som en åsna om jag sitter framför TV:n och skrattar. Då funkar den. Tänker jag dessutom på filmen flera dagar efteråt med en härlig känsla av att ha en glödhet kamin i magen, ja då ÄR den bra, då har den lyckats med sitt syfte.

Min låtsasfru gör egentligen allt fel som film. Det är en komedi med en speltid på i det närmaste två timmar, det är en handling som kretsar kring en egocentrisk och  ljugande man och folk som säljer sig för att backa upp honom, det är en ung vacker blondin som köper det ena galnare än det andra utan att ifrågasätta det minsta och detta för att hon vill ha icke-snyggingen Sandler vars humor hon inte ens förstår och denne Sandler har med stigande ålder verkligen blivit kiss-och-bajs-filmernas svar på Woody Allen: han får alltid alla snyggingar oavsett åldersskillnad.

Nu har Adam Sandler ingenting mer med Min låtsasfru att göra än att han är skådespelare och producent men den är ändå fullsmockad med ALLT som kännetecknar en Sandler-film. Det är missbildningar, utanförskap, bajsskämt, tjommigheter med barn som är både svinenerverande och charmiga på en och samma gång och kända ansikten i små roller. Kanske är det det sistnämnda som gör Min låtsasfru till en annorlunda film i Sandlers repertoar då det inte är Steve Buscemi och/eller Rob Schneider som fått den lilla värstingrollen utan Nicole Kidman! Hennes minutrar framför kameran är komisk filmhistoria om du frågar mig. Hon släpper loss på ett sätt som känns väldigt otypiskt Kidmanskt och jag gapskrattar.

Dennis Dugan har regisserat flertalet av Sandlers filmer (och så även denna) men jag undrar om han någonsin fått fram ett mer personligt uttryck än just här. Att han gjort mycket rätt med Kidman är utom allt tvivel men även Jennifer Aniston känns avslappnad och ”sig själv” på ett sätt som jag inte sett på länge. Hon och Sandler klickar dessutom på ett sätt som objektivt borde vara jättefel och superkonstigt men jag tycker dom känns äkta och jättefina tillsammans. Hon kanske skulle lägga alla sina six-pack-snubbar på hyllan och leta en rolig lite fulare livskamrat istället?

Precis som med alla Adam Sandler-filmer så tror jag det finns två läger, antingen gillar du dom eller så gillar du dom inte. Det är liksom det grundläggande och eftersom jag gillar både honom och hans filmer så kan jag inte värja mig mot det här.

Filmen är charmig och välspelad och framförallt så är den ROLIG nästan hela tiden! Hur ofta händer det?

Publicerat

Baksmällan 2

”Nu är det fest igen för alla (mentala) 12-åriga grabbar. Årets mest onödiga uppföljare är här: ”Baksmällan 2.” Snygge Phil, tråkpräktige Stu, hygglige Doug och förstås galne Alan är i farten igen. Och ännu bakfullare än första gången, hö hö.”

Precis sådär börjar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN.

Nånting säger mig att hon hade bestämt sig för betyget redan innan hon satte sig i biosalongen och väldigt mycket säger mig att jag inte bör bry mig. Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms), Doug (Justin Bartha) och Alan (Zach Galifianakis) är tillbaka och jag är glad för det.

I Baksmällan 2 ska Stu gifta sig, men inte med det kvinnliga aset från ettan utan med en thailändsk tjej vid namn Lauren. Killarna flyger till Thailand för att vara med på ceremonin och Stu VÄGRAR ha något som ens liknar en svensexa. Dom tar varsin flasköl på stranden och morgonen efter vaknar dom upp i ett svinsunkigt rum någonstans i Bangkok. Samma visa IGEN! Vad hände, var är Stus 16-åriga svåger Teddy och vems är apan i jeansväst?

Okej, mycket av ramhandlingen i Baksmällan 2 är kopierat rätt av från första filmen. Jag såg om ettan i förrgår och det var bra att ha den i färskt minne. Visst var det mycket av nyhetens behag i första filmen, självklart var det så, men för att vara en uppföljare klarar sig Baksmällan 2 riktigt bra. Den är mörkare, humorn är vriden ännu ett snäpp och den räds inte att gräva sig djupt in i vad som fördomsfullt sett är många mäns allra läbbigaste tanke.

Jag skrattade oftare åt ettan men mer intensivt åt tvåan men av båda filmerna får jag en behaglig eftersmak i munnen. Killarnas vänskap gör mig varm i hela hjärtat och det är ett gäng jag tycker om som vore dom mina egna homies.

”Men föräldrar, skicka för Guds skull inga äkta 12-åringar på den här, det är alldeles för mycket information för dem.”

Precis sådär slutar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN. Jag och Helena har väldigt sällan samma smak, därför lyssnar jag inte på henne vare sig det gäller filmbetyg eller barnuppfostran. Min 12-åring fixade båda filmerna alldeles utmärkt.

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

LITTLE MISS SUNSHINE

Lilla Olive (Abigail Breslin) med stora runda glasögon och småtjock mage fick ett strålande besked: hon ska vara med i talang-och-skönhetstävlingen Litte Miss Sunshine. Kruxet är bara att platsen för tävlingen är 130 mil bort.

Pappan (Greg Kinnear) är en totalt misslyckad säljare, mamman (Toni Collette) vill mest alla bara väl och när hennes suicidala bror (Steve Carell) inte längre får vara kvar på sin psykavdelning låter hon honom flytta hem till dom. Han får dela rum med Olives storebror (Paul Dano) som vägrar prata och bara drömmer om att bli stridspilot. I huset bor också en något annorlunda farfar (Alan Arkin som fick en Oscar för rollen).

Tillsammans beger dom sig på en roadtrip genom USA för att Olive ska kunna vara med i tävlingen.

Ville jag inte ha en gul folkabuss innan så vill jag det definitivt nu och önskade jag mig en helt igenom funktionell och normal familj innan så näää, det får va. Det är rätt charmigt med udda personligheter och tillsammans i grupp kan dom vara både sedelärande och humoristiska.

En film att bli glad åt och en filmaffisch som kan lysa upp den mest träliga vägg.

Publicerat

EUROTRIP

Scotty har en tysk mailkompis som heter Mieke. Han har också en notoriskt otrogen flickvän, en sexuellt frusterad bäste vän, en halvgalen och helskön lillebror och han är kompis med ett udda tvillingpar. Scotty han har precis tagit studenten och hela världen ligger vidöppen framför hans fötter.

Han får för sig att han är kär i Mieke och beger sig på en backpackerresa mot Berlin och den stora kärleken. Med sig får han sin inte direkt svårövertalade kompis som ser en resa till Europa som ett smörgåsbord av ohämmat och skrupelfri sex.

Jag är så glad att jag sket i ful-fodral-fördomen och faktiskt tittade på denna film med visserligen kritiska ögon, men samtidigt med ett vidöppet sinne. För Eurotrip är inte någon tonårsrulle tillverkad enligt Standardformulär 1A, inte på en fläck. Eurotrip är välgjord in i minsta detalj, skådespelarna må vara unga och okända men dom är trovärdiga i varenda scen. Det är ett smart manus som driver med alla våra fördomar och som tar oss på blixtvisit genom Europas kanske inte helt självklara turiststråk.

Matt Damon gör en lysande miniroll i filmen som annars kantas av rätt okända förmågor som jag hoppas ska dyka upp i många filmer framöver.

Ge Eurotrip en chans. Det är svårt att skratta mer på 1,5 timme än jag gjorde – och gör – åt den här filmen.