Etikett: Kristen Stewart

Publicerat

LIZZIE

Lizzie Borden föddes i juli 1860 i Fall River Massachusetts och 1892 blev hon anklagad för dubbelmordet på sin pappa och sin styvmor. Det var inte vilka mord som helst, det var bestialiskt utförda sådana medelst YXA!

Kollar man upp Lizzie på Wikipedia kan man se bilder på dom döda kropparna och konstatera att det ser rätt porträttlikt ut som i filmen. Lizzie själv däremot, jag vet inte om Chloë Sevigny är så spot on i rollen som henne egentligen, ändå gör hon inget direkt dåligt jobb. Kristen Stewart spelar familjens hushållerska Bridget och så småningom fattar Lizzie och Bridget tycke för varandra. Det ses inte med blida ögon, speciellt inte av Lizzies far, familjens patriark, eftersom han tagit för vana att besöka Bridget nattetid och våldta henne ”med nya fruns goda minne”.

Ja, hon visste hur gubben höll på och ja, hon höll käften. Lizzie misstänkte också att det var något sådant i görningen och när hon med egna öron och ögon fick bevis för det gick hon all in. Strödde glasbitar på golvet för att höra honom skrika AJ när han tillfredsställd lämnade sin anställdas rum.

Filmens svaghet är att den är så tempofattig. Den håller samma icke-tempo från början till slut. Det hade bara behövts lite mer gas och broms här och där för att jag skulle känna mig nöjd men som sagt, det blev inget av med den saken. Tjejerna i huvudrollerna gör det dom ska men ingen av dom sticker ut nämnvärt och lägger nån extra liten gräddklick på Lizzietårtan. Det blev därför en rätt beige anrättning.

Jag såg filmen med Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

EQUALS

I en värld där människor med alla typer av känslor och människor som behöver fysisk närhet anses bära på en sjukdom är det lätt att känna sig sjuk. Angiveri premieras och att ha ångest är bland det värsta som finns, nästan lika illa som att bli kär. Men Silas (Nicholas Hoult) blir kär i Nia (Kristen Stewart) och det är en kärlek som inte kan motarbetas, den tar över dom båda och det är ett problem som saknar lösning i denna utopiska värld.

Equals är en rätt snygg film med rätt finurlig premiss men jag får ändå en känsla av B-film. Kanske beror det på att jag upplever alla små ”dataljud” som helt fel. I en högteknologisk värld skulle dessa monotona ljud knappast vara så höga, jag tror inte på det.

Det jag tror på är Nicholas Hoults blick, men det är nog det enda.

Jag såg filmen på C more och även om just denna film kanske inte är nåt supertips så finns det mängder av andra bra filmer att se där. Klicka här för att få en gratismånad.

Publicerat

CERTAIN WOMEN

Regissören Kelly Reichardts filmer har en gemensam nämnare förutom att Michelle Williams oftast ses i rollistan – filmerna är sömniga. Sömnig kan i sammanhanget betyda att det är långsamt berättade enkla historier, det kan också vara synonymt med supertrist. Jag hamnar nånstans nånstans mitt emellan i min åsikt om henne, jag tycker Night Moves var okej, Meek´s Cutoff på gränsen till tråkig och Wendy & Lucy fattade jag inte alls grejen med.

Certain Women är alltså Reichardts senaste film med ett filmmanus skrivet av henne själv baserat på något skrivet av författaren Maile Meloy. Det verkar inte vara en roman, det står bara ”stories by”.

Ett tips om du ska se filmen är att du är nyvaken, ashungrig (sådär så det kurrar i magen såpass att du önskar du hade en Snickers gömd i en byrålåda) och har någon som kan kittla dig under fötterna för att hålla dig alert. Jag har och var inget av detta och helt ärligt, denna entimme och fyrtiosju minuter långa film tog mig en halv dag att se klart. Jag sov så gott att det är fan larvigt. Att titta på ett par skor i närbild som sakta (saaaaaakta) går över hö-igt stallgolv, finns det nåt mer sövande? Samtidigt retar det mig att jag nickar till av tempot för även om Michelle Williams inte säger mycket med munnen när hon är i bild så pratar ögonen desto mer.

Laura Dern spelar Laura, en advokat i den lilla staden i Montana där filmen utspelar sig och hennes liv korsas så småningom med både Gina (Williams) och Beth (Kristen Stewart). Det är fint skådespeleri från alla dessa tre kvinnor. Det största plusset ger jag dock till Lily Gladstone som spelar en riktig loner, en Jennifer-Lawrence-i-The-Winters-bone-karaktär och det är i scenerna mellan henne och Kristen Stewart som filmen vaknar till på riktigt.

Men, att jag finner filmen som helhet väldigt sömnig….såsig…..seg….tråkig beror uteslutande på (bristen på) tempo samt att handlingen är jätteluddig. Jag har absolut ingen aning om vad vare sig Meloy eller Reichardt vill säga med filmen.

För Kelly Reinhardt-fans är dock filmen ett måste, självklart är den det.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

CAFÉ SOCIETY

Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.

I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.

Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.

Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!

Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.

Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.

Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

STILL ALICE

Det är lätt att hålla sig för skratt när det kommer till Alzheimers. Jävligare sjukdom får man leta efter, kanske speciellt för nära och kära som tvingas se en personlighet brytas ner till oigenkännlighet för att hjärnan inte längre vill fungera.

Att se sjukdomsfilmer är aldrig någon lek. Helt ärligt är det svinjobbigt. När jag var yngre var jag paniskt rädd för allt som skulle få mig att dö i förtid, nu känner jag mig mer som den tyske filosofen Friedrich Schiller som sa ”I ditt bröst är ditt ödes stjärnor”. Händer det så händer det, vissa saker i livet kan man inte påverka hur jävla gärna man än försöker. Men därifrån till att tycka att det myspysigt att se en film som denna är steget långt. Det är klart det tar, det tär, jag blir ledsen nåt så ofantligt.

Alice Howland (Julianne Moore) är professor i lingvistik. Med orden som sitt arbetsredskap märker hon både snabbt att någonting inte står helt rätt till. Hon glömmer vad hon ska säga, minns inte var hon är och kommer inte ihåg varken namn eller ansiktet på sonens flickvän. Det är början på Alice sjukdomsresa men också slutet, slutet på hennes gamla vanliga inkörda trygga härliga liv som mamma till Charlie (Shane McRae), Anna (Kate Bosworth) och Lydia (Kristen Stewart) och fru till John (Alec Baldwin).

Julianne Moore är fullständigt lysande i den här filmen. Det är hon visserligen alltid men här är hon helt suverän. Om jag fick bestämma skulle alla som känner att dom orkar se filmen men jag förstår samtidigt att många kommer hålla upp högerhandsflatan och säga nej tack. Det är filmpacketerad ångest, helt klart men måste allting vara så himla lull-lulligt glatt och trevligt hela tiden? Livet ser ut såhär. Också.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART 2

Varning för grova och grava spoilers i texten!

I slutet av förra filmen dör Bella men Edward biter henne frenetiskt för att försöka förvandla henne till vampyr och därmed skänka henne evigt liv. Men hann han i tid? Lyckas han väcka henne? Skiter björnen i skogen? Älskar Taylor Lautner att se sig själv i spegeln med bar överkropp?

Bella vaknar upp med brunröda vampyrögon och en hunger efter blod. Edward har fått en jämlik, eller nä, Bella är både starkare och snabbare och framförallt, hennes ögonfransar har växt 300% på längden sådär som dom gör i reklamfilmer för nya super-turbo-extra-volume-superstrong-hyperlong-lashes-from-space-mascara. Edward har också tappat mycket av sin blekhet i ansiktet. Om det har med varandra att göra förtäljer inte historien.

Barnet som föddes i slutet på förra filmen var inte en pojke som Bella trodde utan en flicka som fått namnet Renesmee. Renesmee är till hälften vampyr och hälften människa och hon växer mycket fortare än en vanlig människa gör. Vid 7 år ålder är hon i princip fullvuxen.

Det som är jättefånigt i den här filmen är när det springs jättefort i skogen. Det är träd överallt, precis överallt, men Bella kan springa rakt fram i galet hög hastighet och samtidigt vrida huvudet och hålla blicken fäst rakt åt höger utan att krocka med ett enda träd. Det är helt osannolikt.

Skillnaden mellan denna film och de övriga fyra är att flera scener bygger på att många människor är närvarande och att dessa människor står i snygga/coola poser och är tysta. Det gör att scenerna blir som små reklamfilmer för kläder. I slutet är det även en tämligen storslagen slagsmålsscen som även den involverar en himla massa folk (eller är det ett krig kanske till och med?) och den filmsekvensen är så dåligt gjord rent effektmässigt att jag sitter med skämskudden vid ansiktet.

Men.

Jag erkänner. Det finns ett men. Det finns ett stort men. Eftertexterna. En jättefin låt och namnen på alla som varit med i filmserien och låten börjar strax efter vad jag förstår det som är det sista ordet i boken som liksom fejdar ut.

Forever.

Då brister det för mig. Fördämningarna bakom ögonen ger vika och jag känner mig som Suorvadammen, den som reglerar vattenflödet till Porjus vattenkraftverk. Fan vilken sucker jag är för ordet forever. För alltid. Precis som orden aldrig mer. Det där utomjordiska när man träffar nån som det är forever med. Bella och Edward har träffat varandra och nu är dom vampyrer i varandras sällskap härifrån till evigheten. Det är så fint att man dör. Och gråter. Och jag kan inte sluta heller. Patetiskt, jag vet, men då får det vara så (och reklam för vattenfast mascara ska man tro på lika lite som extra-volume-varianten).

Romantikern i mig ger filmen ett högre betyg än den egentligen är värd för äkta kärlek är så jävla fint, även om det är mellan en kvinna som inte kan stänga munnen och en man som är doppad i maizena.

Filmserien Twilight började i hånskratt, tog sig igenom ett nickande okej och ner till underjorden där den hittade sig lite pinnar och började tillverka sig en repstege för att sluta vid en punkt där jag faktiskt kommer minnas filmerna som helt okej trots oootroligt många svagheter – och detta på grund av fenomenala eftertexter i sista skälvande sekunderna. Snyggt jobbat måste jag säga!

Nu undrar jag hur Sofia knutit ihop sin Twilightsäck. Här kan du läsa hennes sista inlägg om denna vampyrsaga.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART 1

Varning för spoilers i denna text!

”Jag vill se bröllopet! Jag behöver inte se mer, bara jag får se bröllopet! Bella är sååå fiiin”.

Dottern försökte få mig att tro att jag bara skulle behöva se första tjugo minuterna av denna näst sista film i Twilight-sagan, men kom igen, mig lurar hon inte. Det är klart jag fattar att inget av barnen kommer byta kanal mitt i filmen, jag kommer tvingas se även denna för ”familjefridens skull”.

Det är alltså dags för Edward (Robert Pattinson) och Bella (Kristen Stewart) att gifta sig. Polaren Jessica (Anna Kendrick) är den som verkar fatta grejen allra minst, ”vem som inte är gravid gifter sig när man är 18?”

Men Bella är inte gravid, att ligga med Edward kan nämligen vara lite tokigt. Hon kan bli gravid, hon kan bli gravid och få en bebis som är allt annat än mänsklig, hon kan bli ”smittad” och själv bli vampyr, för att inte tala om alla andra sexuellt överförbara sjukdomar som det pratas väldigt tyst om i filmen.

Bröllopet flyter i alla fall på i okej mak. Edward ser ganska förälskad ut, Bella har som vanligt bara ett ansiktsuttryck och jag håller med dottern att ”det är synd för man vet aldrig hur hon mår.” Men när Jacob (Taylor Lautner) dyker upp som bröllopsgäst sådär lite på sniskan jättesent spricker Bella upp i ett leende som skulle kunna få en glödlampa att explodera. Sedär! Känslor! Dock för fel snubbe.

Det dråpligaste med denna film är ändå bröllopsresan, den första natten som man och hustru. Paniken (tror jag?) i Bellas ögon när det går upp för henne att det inte finns någon återvändo, det blir vampyrdrule inatt vare sig hon vill eller inte och hon börjar RAKA BENEN som en besatt! Var dom inte rakade under brudklänningen? Var hon lite skönt frimodigt och struntade i det? Ja, kanske. Vad vet jag?

Sen händer nåt som faktiskt hände även i TV-serien Welcome to Sweden. Ungdomarna knullade sönder sängen och resten är som man säger….historia. För det är klart att hon blev gravid och det är klart magen växer på snabbspolning och det är klart ”bebisen” äter upp all näring hon någonsin haft i kroppen och blir utmärglad och smal som vilken Matthew McConaughey-Ron Woodruff-snubbe som helst, det är bara det att viktnedgång a la Kristen Stewart inte är nåt hon gör för konsten eller vittring på en Oscarsnominering, inte när det finns effektmakare som kan ”smala till´na” med photoshopmetoder. Det är synd bara att dessa effektmänniskor inte lagt aningens mer kraft och kärlek på att få till vargarna, dom får Tele2-Frank att se hundraprocentigt levande ut i jämförelse.

Att se en superbitter Jabob (Taylor Lautner) göra en repris på mun-mot-munmetoden (från New Moon) för att rädda Bella är en skön…pik. Edward tittar bort och Jabob passar på. Han är verkligen lojal mot Bella. Kär på riktigt. Det är ganska fint men samtidigt är Lautner en sånt avskrap till skådespelare att det bara blir larvigt att titta på. På nåt sätt ger han ordet patetisk ett ansikte, eller torso en överkropp om man så vill.

Jag vet inte vad det beror på att betyget blir så pass högt, kanske för att jag faktiskt ser fram en smula mot sista delen, att det blev en cliffhanger som faktiskt funkade. Filmen är fortfarande undermålig men det finns grader i helvetet och jämfört med första och tredje filmen är Breaking Dawn Part 1 världsklass.

Nu ger sig även Sofia in i Twilight-filmernas värld. Här är första delen av hennes filmiska text.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE

Varning för EN spoiler i texten!

När jag ser Eclipse är det för mig OBEGRIPLIGT hur filmen har kunnat släppas från klippbordet. Eller från manusstadiet. Det känns som en självklarhet att boken är eoner bättre och mer läsvärd än detta härke till filmproduktion men ändå, här sitter jag och där sitter barnen och vi tittar på TV:n men ingen av oss ser speciellt engagerad ut.

Jag förstår att många ser Robert Pattinson som en snygging men själv förstår jag det inte alls. Det finns ingenting hunkigt i en lungsiktig anemisk ung man med röda ögon och kindben så vassa att det går att hyvla ost mot dom. Taylor Lautners Jacob är den suraste, argaste och bittraste karaktär jag någonsin skådat på film och det börjar bli rätt tjatigt efter tre filmer nu. Javisst, grabben är olyckligt kär men KOM IGEN, karaktärsutveckling, nån som kan stava till det ordet?

Och Bella. Bella. Jag tycker Kristen Stewart är totalt RUTTEN som skådespelare men med ett i det närmaste obefintligt manus att jobba med är hon bortom detta. Jag kan däremot förstå att alla som läst boken och lärt känna Bella på ett säkerligen lite mer ingående vis tycker om henne även här, men det krävs inläst visdom för att nå dit.

Vad filmen handlar om? Borde jag skriva det? Kan jag väl, om jag bara visste. När filmen är slut känns det nämligen som att jag sett en två-och-en-halv-timme (inklusive reklamavbrott) lång trailer inför bröllopet som kommer i nästa film (där var den, spoilern!). Eclipse känns inte som en film som kan stå på egna ben alls. Har man inte sett filmerna innan är denna helt meningslös och kommer man inte se filmerna efteråt är Eclipse bortkastad totalt. En mellanfilm helt enkelt, i ordets allra sämsta betydelse.

Sofia fortsätter skriva om Twilight med fokus på böckerna. Här är veckans text.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: NEW MOON

Varning för spoilers i texten!

Bella (Kristen Stewart) fyller 18 och börjar känna sig gammal. Hon är ett helt ÅR yngre än Edward (Robert Pattinson) – tror hon – men han erkänner att han är 109. Då får hon ångest för att hon inte borde dejta en sån gammal gubbe.

Edward börjar så smått inviga Bella i vampyrernas liv och leverne, hur det funkar, regler, lagar och sånt men den enda han är riktigt rädd för är Bella, hon är den enda som kan skada honom. Romantiskt sagt såklart och i ett annat sammanhang hade jag antagligen sagt ååååhååå och torkat bort en tår ur ögonvrån men nu känns det mest som ungdomsfloskler, som ”sånt man säger”, även om han ser väldigt trovärdig ut när han säger det.

New Moon fortsätter där Twilight slutade och nu har jag vant mig liiite vid Robert Pattinson och hans mjöliga ansikte. Jag undrar om hans och Kristen Stewarts förhållande i verkliga livet tog fart på riktigt under inspelningen av denna film för det känns som en stor skillnad i personkemi och ”sprak” om jag jämför denna med både föregångaren och filmerna som komma skall.

Edward bestämmer sig för att lämna Bella. Han vill inte inviga henne, vill inte göra henne till vampyr och alla som någon gång varit ung och kär kan säkerligen förstå Bellas ledsenhet och nattliga ångest. Vad gäller dessa delar så tycker jag filmen funkar bra. Det är när man ser Taylor Lautner i indianfrilla uppsatt i tofs som jag känner skrattet bubbla upp i magen. Taylor Lautner alltså, ett komiskt geni och han vet inte ens om det!

New Moon är en MYCKET bättre film än jag trodde på förhand och jag erkänner att jag hade taggarna ute som tusan under en stor del av filmen, vägrade inse det jag faktiskt kände, att filmen är….okej. Det är lågmäld musik, inte så mycket (dåliga) effekter och – jämfört med första filmen – någorlunda schysst kemi mellan huvudpersonerna. Var det ungefär vid den här tiden Stewart och Pattinson blev ett par på riktigt?

Att det inte gick att hålla resten av filmerna på samma nivå som denna gör mig faktiskt ganska… förbaskad.

Från och med idag och resten av Twilight-veckorna kommer även Sofia skriva om denna saga. Den här veckan och nästa handlar det om böckerna och här är hennes första inlägg.

Publicerat

Nytt fredagstema: TWILIGHT

Jag såg första Twilight-filmen i november 2009. Jag tyckte inte om den.

Men på grund av att jag vill vara en god mor och att jag tycker det är mysigt att se film tillsammans med mina barn ibland, film som dom får välja, så har jag nu sett även dom övriga fyra delarna i filmserien.

Med start idag och fyra fredagskvällar framöver kommer det alltså bli Twilight-texter här på bloggen, texter som jag redan nu kan varna för innehåller grova spoilers. Jag brukar försöka hålla mig borta från sånt men i dessa filmers fall kunde jag inte skriva utan att trilla dit.

Jag börjar med en repris på min korta och tämligen intetsägande Twilight-text från 2009 för att liksom sätta standarden, om inte för texterna som komma skall så väl för mina åsikter.

 

TWILIGHT (2008, regi Catherine Hardwicke)

Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag känner mig helt enkelt för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig. Hade jag INTE haft allt detta i en Kånken på ryggen kanske filmen funkat bättre. Jag förstår nämligen att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE, sa Nicke.

Nästa fredag ger jag mig på film nummer två.

Publicerat

FIERCE PEOPLE

Missbrukande mamma (Diane Lane) får både boende och jobb som massös åt en rik gammal gubbe (Donald Sutherland) mot att hon slutar dricka och knarka.

Hon och tonårssonen flyttar in på gubbens gods, sonen roar sig med att håna morsan, försöka hitta kompisar och skaffa sig ett liv.

En film med lågt existensberättigande.

Publicerat

7 skådespelerskor jag gärna skippar

Tidigare idag presenterade jag listan över manliga skådespelare jag gärna undviker på film och nu är det tjejernas tur.

Precis som när det gäller snubbarna har jag verkligen försökt lyfta fram åtminstone EN rollprestation som känns acceptabel men i vissa fall är det svårt att hitta nån. Nu när jag gjort klart listan ser jag en röd tråd i alla dom fjorton skådespelare jag gärna skippar, en tråd jag anat men som nu med facit i hand lyser väldigt tydligt för mig. Ser du den?

7. Kiera Knightley

Vissa säger att hon är ”underskön”, det vackraste som finns och vad alla män vill ha. Själv känner jag att om Kiera Knightley är den kvinnan alla män vill ha då vill jag inte ha män.

Det underliga med Kiera Knightley är att när det blir diskussioner om henne så är det enbart utseendet det fokuseras kring, inte det faktum att hon är en usel skådespelerska. Kom igen, vad kan hon? Skjuta fram underkäken, blinka med rådjursögonen och inte stänga munnen. Hmmm. Fokus på utseendet var det ja. Jag är precis likadan. Jag är inte ett dugg bättre än alla andra.

Den film jag sett som jag haft minst problem med henne i är Never let me go och det är tack vare Carey Mulligan.

 

6. Holly Hunter

När jag var femton år och såg Arizona Junior stängde jag av videon efter halva filmen för jag klarade inte av Holly Hunters sätt att prata. Tjugofem år senare känner jag precis samma sak. Det är nåt med käkarna, att hon smackar när hon pratar, det låter otäckt, jag får rysningar och jag vill inte vara med.

Som av en händelse är min största och enda favoritfilm med henne en film där hon inte säger ett pip: Pianot.

 

5. Kristen Stewart

Jahapp, nu dyker den andra Twilightmänniskan upp på en lista idag.

Kristen Stewart är en skådespelare som jag önskar att jag kunde gilla mer. Okej, hon har rätt dålig smak vad gäller killar men det känns orättvist att anklaga henne för en sån trivial sak, dessutom ska man inte kasta spjut i glashus. Men hon känns tuff på nåt vis och det gillar jag men jag vill helst inte se henne om jag kan undvika det.

När jag googlade för att hitta bilder på henne slogs jag av en grej: på dom flesta fotona håller hon igen munnen. Det är obegripligt! Jättekonstigt! Jag fattar ingenting. Det är just den grejen som är så svinjobbig när jag ser henne på film, hon har ETT uttryckssätt och det innefattar en svagt öppen mun.

Jag har aldrig sett henne så bra som i The Runaways (där hon spelar Joan Jett) men jag vet inte om det säger nåt egentligen. Vad har jag att jämföra med? Twilight och Snowhite and the huntsmen? Jo, Adventureland, där funkade hon faktiskt.

 

4.  Katherine Hepburn

Nejmenneeeej. Hädar jag nu igen? Ikonen Katherine Hepburn så högt som på en fjärdeplats. Jo, så är det och hon kunde ha varit ännu högre upp om det inte varit huggsexa om platserna. Jag har hittills inte sett Katherine Hepburn bra i en enda roll och jag har hittills bara sett henne dra ner okej filmer i dyn.

Jag väljer mer än gärna bort filmer med henne i rollistan, dom jag ändå ser får jag stålsätta mig inför och verkligen jobba med  tålamod och soff-tourettes för jag tycker inte hon är en duktig skådespelerska. Om jag nu ändå måste tänka ut en film där hon gör ett sevärt intryck så får det bli Love affair där hon har en mikroskopisk roll som ändå är för stor.

 

3. Rosie Perez

Nu kommer vi in på upploppsrakan och hade det här varit Vasaloppet så hade Rosie Perez skidat som en påtänd iller med snabba snabba stavtag och samtidigt försökt psyka sina medtävlare med sitt ettriga latinoamerikanska uttal.

I min värld har hon en välförtjänt tredjeplats och det är väldigt förvånande att denna kvinna år efter år får roller, att hon har en plats i filmbranschen, att nån orkar se eländet – och framförallt lyssna. Tänk dig tanken att du sitter bredvid henne i tunnelbanan/tåget/bussen, du är trött, hungrig, skorna är blöta, du vill hem till Uppdrag Granskning (av nån anledning jag inte känner till) och du hör henne prata i mobilen.  Oavbrutet pratar hon. Om allt. Högt, gällt och ingående. Jag känner att jag blir tokig nästan bara av att skriva det.

När jag försöker tänka positiva tankar och plussa henne i en film så pratar den där lilla jävulen på axeln med mig. Han väser ”gör det inte, skriv att det inte går” och han har rätt den lille fan.

 

2. Renée Zellweger

Under några veckor i december 2010 pågick ett ganska intensivt mejlande mellan mig och Jojjenito. Vi diskuterade en hel del om denna kvinnas varande och icke i filmvärlden, en diskussion som så småningom mynnade ut i ett blogginlägg.

Jag tror att Renée Zellweger har en del bra egenskaper, sånt som andra gillar. Hon har varit ihop med Jim Carrey, Bradley Cooper och George Clooney så ”nåt” av värde för snygga män har hon i alla fall. Men vad? Ingenting som syns på vita duken i alla fall.

I mina ögon är Renée Zellweger inte en bättre skådis än jag var i första klass när jag spelade Klockan i en pjäs ingen mänska förstod. Hon är så överreklamerad, överskattad och överbetald (kunde jag fler ord med prefixen ”över” så skulle jag dra dom nu) att jag häpnar. Går det inte att ålägga yrkesförbud i filmbranschen? Hantverkare kan ju få det och vad pajjar dom? Rör?

1. Joan Cusack

Nancy och Dick Cusack,  jag är ledsen men era barn fixade vinst varje gång idag. Två förstaplatser, jag vet inte om det nånsin hänt i filmsammanhang förut? Har två syskon vunnit Oscars samma år? Två Razzies? Två filmisar i ett lottstånd på Lake Winnepesaukah Amusement Park?

Joan är lika given etta på den här listan som lillebror John var på den andra tidigare idag. Hon kanske inte är den sämsta skådespelerskan i världen men hon är lätt den kvinnliga skådis som jag helst av allt skippar – om jag kan. Nu har hon en osviklig förmåga att få/bli erbjuden roller i på tok för bra filmer så det är inte alltid jag kan slippa henne, ibland måste jag helt enkelt försöka härda ut.

Den filmroll som retar mig minst är den som Tom Arnolds fru Gail i Nio månader, fast retar mig det gör jag. Hon har samma dimension på tungan som sin bror och den är svårgömd.

Nä, usch, nu har det varit för mycket negativ fokus här. Nu ska det bli kul att göra klart listorna tills imorgon då det blir hundra procent kärlek här på bloggen. Då blir det favoriter, högvis av härliga favoriter.

Publicerat

SNOW WHITE AND THE HUNTSMEN

Lika härligt som jag tycker att det är att se Charlize Theron på film, lika ohärligt är det att se Kristin Stewart. Här ska dom försöka samsas om både screentime och mitt engagemang och jag kan väl säga att det gick….sådär.

Just precis nu är jag väldans trött på effektfilmer. Mätt liksom. Jag känner mig lite less på att bli lurad hela tiden, jag vill veta vad jag ser, jag vill se äkta scener, riktiga kulisser, bra skådespeleri och en genuin baktanke. Att med den känslan i bakhuvudet hyra den här filmen är så urbota korkat. Vad trodde jag liksom?

Sagan om Snövit, dom sju dvärgarna och den elaka styvmodern känner alla till och det här är inget nytt under solen, det är bara genomfört på ett annat sätt. Den tecknade Snövit utstrålar betydligt mer av allt än Kristen Stewart gör, men Charlize Theron är föga förvånande kalasbra som styvmorsa. Hon spelar elak med iskall kyla, hon känns inte påklistrat beräknande, hon bara skrider fram och ÄR. Chris Hemsworth är Chris Hemsworth. Vad ska man säga?

Filmen som sådan är trist tycker jag, knappt underhållande. Men med tanke på min nuvarande aversion mot CGI-effekter så kunde eftersmaken ha varit bra mycket beskare än den är. Heja Charlize säger jag bara!

Publicerat

TWILIGHT

Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag är för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig och allt det hade jag behövt i en Kånken på ryggen om det här skulle ha funkat det allra minsta.

Jag förstår att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE!