Etikett: Kristen Wiig

Publicerat

7 skådespelerskor jag verkligen gillar

Nu ska jag försöka mig på nåt som egentligen är en omöjlighet, jag ska försöka lista mina sju favoritskådespelerskor. Det finns så många att välja bland och så många jag verkligen högaktar men när jag gjorde mitt val utgick jag från en enda sak: skådespelerskor som enbart med sitt fejs på filmfodralet/affischen skulle få mig att hyra/se filmen.

Varför just sju? Jo, det bara blev så. Filmitch började med sina sju, Fripps filmrevyer och Rebecca tog efter och nu är det min tur. Sju är en bra siffra. Fem är för lite, tio för mycket, precis som att en chartervecka är för lite och två för mycket. Tio dagar skulle vara lagom.

Men nu är det dags för mina skådisfavvisar, superbegåvade kvinnor som jag gärna, mycket och ofta ser agera på vita duken. Listan är utan inbördes ordning. Nån måtta får det va.

7. Jennifer Aniston

Jo, jag går på det VARJE GÅNG. Jennifer Anistons plattångade frisyr på ett filmfodral och vips är jag där, nyper filmen, tittar och ler.

Ja, jag ler. Ibland skrattar jag, ibland suckar jag, ibland blir jag arg för att filmen i sig är kass men Jennifer är stabil som en gammal åsna. Jag vet liksom att vad som än händer, hur filmen än är så är det mysigt att se henne, att få umgås med Rachel en stund igen. Sen ser hon så satans fräsch ut. Och hon verkar klippa topparna typ varannan dag. Det är inget kluvet där inte. Och hon har en klockren komisk tajming, helt i klass med Kristen Wiig som jag tycker är den bästa av dom alla. Fast hon är inte med på listan. Inte den här gången.

 

6. Charlize Theron

En av världens vackraste människor och en av världens bästa skådisar, det är en kombination som väldigt sällan fungerar men här gör det det. Det blir Bulls-eye helt enkelt!

Charlize verkar även besitta en egenskap som är sjukt charmig i sammanhanget och det är att hon inte verkar bry sig om hur hon sitt ut, vilket såklart är nonsens, jag vill inte ens tänka på hur mycket tid och pengar hon lägger ner på att bibehålla sitt arbetsredskap men jag vill gärna tro att hon vaknar på morgonen och ser ut sådär. Fast…det gör hon ju. Men utan smink! Gode gud så snygg hon är!

Så tänker jag på hur hon såg ut i Monster och då blir jag ännu mer imponerad. Hon går in i rollen som vilken skådespelare som helst, gör det som krävs och fixar det bäst av alla.

 

5. Carey Mulligan

”Det” är något som är svårt att förklara. En del människor har ”det”, dom flesta har det inte. Carey Mulligan har ”det” som gör att hon når ut genom bioduken på ett sätt som få andra skådespelare gör, blicken dras till henne, hon syns och märks fast hon egentligen ser ganska vanlig ut och det är en riktigt vinnande kombo om man ska försörja sig som skådis.

Carey Mulligan kommer aldrig ha några som helst problem med det. Hon kommer få roller så länge hon själv vill och längre än så kan jag anta. Hur långt hon når, hur högt bland stjärnorna hon siktar, det vet bara hon. Det jag vet är att hon kan bli precis hur stor som helst. Hon är redan på god väg.

 

4. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag följt med stort intresse sen jag såg Varats olidliga lätthet 1988. Då förstod jag nog inte hur bra hon var, jag vet inte om jag fortfarande har fattat det. Jag vet bara att varje gång jag ser henne tänker jag ”Satan så bra hon är!” och sen tänker jag inte på att det är hon nåt mer, hon blir karaktären alldeles oavsett om hon rullar egna chokladpraliner i Chocolat, ligger med Jeremy Irons i Begär, strippar för Robert Pattison i Cosmopolis, hjälper Kieslowski till stordåd i hans Trikoloren-filmer eller Michael Haneke för den delen. Hon levererar och hon är ALLTID intressant.

 

3. Sandra Bullock

Jag tror jag har varit kär i Sandra Bullock sen jag såg Speed för tusen år sedan. Jag tycker om henne som om hon vore min vän, lite som en låtsaskompis, som Alfons polare Mållgan. Hon är någon som jag unnar allt gott, all framgång som finns, alla pengar i världen, kärlek, mysipys, en bra fönsterputsare, sköna skor, doftsljus som luktar gott på riktigt inte bara stinker kemikalier. Alltså ALLT gott önskar jag henne. Snacka om att hennes girl-next-door-approach funkar.

Sen har jag förstått att det är lite mesigt att gilla Sandra Bullock, lite töntigt, lite ”fel”. Det struntar jag i, självklart gör jag det. Precis som jag skulle göra med en verklig vän så backar jag upp henne i vått och torrt. Hon är cool som fan tycker jag!

 

2. Emma Stone

Hade jag haft balkongdörren öppen när jag såg Easy A så hade Emma Stone blåst mig över balkongräcket. Nu var det bara vardagsrumsmattan jag lyfte ifrån och varje gång jag ser henne på film så minns jag den känslan. Hon är bara S Å bra!

Just nu finns det många unga tjejer som visar äldre skådespelarkollegor var skåpet ska stå och det gör mig jätteglad! Framtiden känns mer än säkrad. Personligen – och just nu – tycker jag Emma Stone är den bästa av dom alla och hon förtjänar verkligen en plats på den här listan.

 

 

1. Nicole Kidman

Den solklara ettan på min lista är Nicole Kidman. Om jag kunde avguda en annan människa, om jag var funtad på det sättet, då skulle jag avguda Nicole Kidman. Och vore jag kille och skitsnygg så skulle jag jaga henne till världens ände, tills hon föll över kanten och jag kunde rädda henne sådär modigt med min cape och mitt svärd.

Nämen nä, jag ska inte överdriva här men för att fortsätta och utan att göra just det jag inte skulle göra så tycker jag att Nicole Kidman har allt som krävs för att få kallas FILMSTJÄRNA. Hon är spännande, asvacker, känns lite knepig, väljer roller som om hon hade en inbyggd perfekt kompass som alltid pekade i rätt karriärsriktning, är äckligt snygg i såna där korsettklänningar som ger en midjediameter på fjorton centimeter och hon gör sitt jobb med perfektion.

Jag missar aldrig en Nicole Kidman-film. Dom jag ännu inte sett har jag sparat med flit. Jag får panik i magen när jag märker att jag snart måste börja om från början igen, se hennes gamla Lugnt vatten och Days of thunder, vilket i och för sig inte gör nånting men Billy Zane klarar jag mig mycket bra utan.

Det var min lista. Mina sju favvosar. Bubblare finns det såklart en hel drös av och jag kan inte strunta i dom. Ellen Page,  Vera Farmiga, Anna Kendrick,  Michelle Williams, Marion Cotillard, Julianne Moore, Diane Keaton, Kristen Wiig och Ellen Barkin, nästa gång jag gör en sånhär lista kanske det är er tur, eller så har ni blivit omsprungna av några nyfunna förmågor som golvat mig totalt. Vem vet?

Publicerat

FRIENDS WITH KIDS

Jag var liksom lite Alfons Åberg den kvällen.

Jag tänkte att jag skulle lägga mig, jag skulle bara titta liiite på film först. Kanske titta på första halvtimmen och sen se resten imorgon när jag är lite piggare? Jag är ju inte dum i huvudet, jag VET att jag behöver sova, måste sova om klockan närmar sig midnatt och alarmet ringer 06.15. Jag fattar! Hallåååå, kom igen! Jag skulle ju bara titta lite, börja titta, liksom nosa på filmen och sen stänga av. Lukta på den hembakade banankakan, kanske smaka lite på ett hörn och sen spotta ut resten. Skitlätt, jag har gjort det förr, jag kan den grejen, vet precis hur man gör.

Men vad mysig den är tänker jag efter första tjugo minutrarna och skiter lite i både morgondagen och Alfons för en stund. Vilken skön film. Jag fnissar och mår alldeles bra. Ett kompisgäng på sex personer, två par plus Julie som är den eviga singeln (Jennifer Westfeldt) och Jason som avverkar damer på löpande band (Adam Scott) befinner sig både mitt i livet och vid ett bord mitt i en restaurang. Efter en högljudd diskussion om hur fan man är funtad som förälder när man tar med sig barn på en dyr fin restaurang släpper det ena paret bomben: Vi ska ha barn!

Paret som är först ut att skaffa barn är Leslie och Alex (Bridesmaidsstjärnorna Maya Rudolph och Chris O´Dowd), paret som är tvåa ut är Ben och Missy (Jon Hamm och Kristen Wiig) och sen är det Julie och Jason som aldrig verkar hitta nån presumtiv mamma/pappa till deras framtida barn. Så, dom bestämmer sig för att skaffa barn med varandra. Vad kan passa bättre, dom är ju ändå bästa vänner?

Fan, klockan är snart ett. Jag ska upp om fem timmar och det är nästan en timme kvar av filmen. Meeeeh, jag ska bara titta liiite mer, jag tänker inte alls titta klart, herregud hur korkad tror du att jag är? Men man blir liksom pigg av att fnissa och filmen är ju sådär perfekt med skön musik och karaktärer som är både snygga och fula och snälla och dumma och helt jävla fel och jättebra samtidigt. Alltså alla karaktärerna är det, sådär som du är och jag är. Bra ibland och dåliga ibland. Sådär som alla människor är, det är ju det som gör oss alla intressanta och det är det som många filmer i den här genren misslyckas med. Det gör inget att det visas lite snor, fulgråt, trasighet och att folk gör tokiga val, det är bra, heja sånt!

Jennifer Westfeldt som spelar huvudrollen i filmen även skrivit manus och regisserat den. Wohooooo säger jag, snyggt gjort, verkligen! Friends with kids är nämligen en såndär film som inte tar (eller får) jättestor plats i massmedia men som kommer att leta sig fram till sin publik på andra sätt. Det är en film som kommer hålla länge, som jag kommer se om många gånger och som – AJ FAAAN DÅ – klockan är typ TVÅ nu och här sitter jag och skriver alldeles frustande och rabies-salivig runt munnen.

Jag tycker ju bara att det var en sån jättemysig filmstund, okej, det är mitt i natten och jag kommer se ut och bete mig som en statist ur The night of the living dead på jobbet imorgon men hey, spela roll, I´m worth it!

När Alfons Åberg sa jag ska bara så var han en litet barn. Jag är vuxen, jag kan ska bara hur mycket jag vill för jag är vuxen och tar ansvar för mina handlingar precis som Julie och Jason tar ansvar för sina. Så nu tänker jag se om filmen och sen åker jag direkt till jobbet. Ska bara hämta ett glas mjölk först.

Publicerat

Fredagsfemman # 27

5. Len Wiseman

Här är en snubbe som 2003 skrev ihop en historia som han kallade Underworld, han regisserade filmen själv och castade en tjej vid namn Kate Beckinsale i huvudrollen. Sen kärade han ner sig i samma Kate, gifte sig med henne 2004, regisserade Die Hard 4.0 och nu är det dags igen att hantera frugan på arbetstid. Total Recall heter filmen och Kate Beckinsale spelar rollen som Sharon Stone spelade i originalet. Som sagt, det kryllar inte av filmer i Lens CV, vad han gör annars vet jag inte riktigt men han känns som en rätt skön glajder och sköna gladjers kan få vara med på min lista dom också ibland.

 

4. Biosnacks

Det här är en het potatis som allt mer ofta hörs ätas i friterad form på biograferna. Skitjobbig mening det där, både till form och innehåll men inte sedan smågodis började säljas och köpas i överdoserade papperspåsar har det låtit lika mycket om biobesökare. Jag undrar om det finns något värre än en biobesökare som klafsande och smackande tar sig igenom en film – gärna tuggandes med öppen mun och inte så sällan snacks som inte bara låter utan även luktar. En gång hade jag med mig en pestomacka på bio och då blev jag tillsagd av en gammal man med käpp. Han tyckte det luktade ”turk” och såg jävligt arg ut. Jag fattade ju att gubben inte hade koll alls på nationaliteterna men jag ville inte ha käppstryk så jag la ner mackan i plasten igen och gömde den i väskan. Sen glömde jag mackan och en vecka senare fick jag slänga den. Väskan alltså.

 

3. Kristen Wiig

Jag vet inte vad det beror på men jag tror att jag älskar henne litegrann. Kan det bero på att hon är fantastisk?

 

2. Handbollslandslaget

Handboll är en av dom bästa sporter jag vet. Jag tillbringar många många timmar i månaden i handbollshallar –  med en kaffe och en chokladboll i näven. Det finns inte många sporter som klår handboll sett ur åskådarperspektiv, det är banne mig hockeytempo på grejerna! Ikväll spelar Sveriges handbollslandslag semifinal i OS. Det är stort, det är kul, det är spänning och stencool underhållning. Fredagsmys när det är som bäst!

 

1. Dejt med Filmspanarna

Nu är sommarlovet över för Filmspanarna, nu är det dags att ses igen. Imorgon blir det bio, middag och filmsnack för alla filmbloggare som vill vara med. Mejla mig om du är intresserad (och inte redan är med i gänget) så mejlar jag tillbaka om när, var och hur.

Publicerat

Veckans Aaron: Meet Bill

Vad kallar man en sån som Bill i den här filmen? Dörmatta? Överkörd? Stackare? Offer? Idiot?

Mentalt blir han i vilket fall rövknullad av både sin fru, sin svärfar och i viss mån sig själv. Han har gift in sig i en rik familj, han har fått ett toppjobb på den familjeägda banken av sin svärfar, hans fru bedrar honom, alla pengar han har på banken är frugan förmyndare över, han tröstäter Snickers och ser med  fasa hur magen bara växer och växer och egentligen vill han inget annat än att sälja munkar. Bill är helt enkelt inte nöjd med en endaste promille av sitt liv.

Såna här filmer är ganska svåra tycker jag. Dom säljs in som komedier men är sällan riktigt roliga. Samtidigt är dom betydligt skojigare än ett vanliga ”standarddraman”. Fast det ÄR ett drama. Ju. Såklart. Klart det är ett drama och självklart går det att skratta åt det om man är lagt åt det hållet. Själv ler jag mest i mjugg ibland fast det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte blir varm i magen för det blir jag, filmen manar bara inte till gapflabb.

Det som är skönt med Bill är att han till slut reagerar. Han reagerar på en himla massa sätt. Överreaktion är ett understatement men å andra sidan, vem fan hade inte överreagerat i hans läge?

Att se Aaron Eckhart överreagera är faktiskt ganska underhållande. Han har oftast ett sådant kontrollerat yttre att det inte behövs så mycket för att han ska kännas ”kräjsy” men här är han både galen och halvgalen och filmen är en rätt puttrig skapelse. Sen gör det inte ett dugg ont att se honom fuldansa till Röyksopp.

Jag tycker om i princip alla skådisar som är med, allt från Elizabeth Banks som frugan till Percy Jackson-killen Logan Lerman som Bill blir mentor åt, till Kristen Wiig som håller i munkförsäljnings-franschisen. Det är Jessica Alba som blir det svarta fåret, men så är det ofta för mig. Hon gör inte mycket nytta i filmvärlden.

Publicerat

BRIDESMAIDS

Det finns väldigt många filmer som kategoriseras som tjejditon som får mig att känna mig som en man. Jag tittar, känner att jag förväntas både skratta, gråta och framförallt känna igen mig men näe, jag fattar inte ett skit. Kvinnor porträtteras som både det ena och det andra och jag tittar på mig själv och mina vänner och tänker nej, det där har ingenting med verkligheten att göra, sådär är inte vi.

Vi är förresten ett konstigt ord i sammanhanget. Som om vi skulle vara en gemensam nämnare för halva jordens befolkning. Vi har – i dom flesta fall – bröst och mens och kan – i dom flesta fall – bli gravida, that´s it liksom och det är mycket därför tjejiga filmer och speciellt bröllopsfokuserade sådana funkar ohyggligt illa på mig.

Men så kommer det lilla undantaget som bekräftar regeln: Bridesmaids. Jag sitter på bion och skrattar och jag nickar igenkännande flera gånger och fnissar gurgligt. Ja, fan, preciiiis sådär kan det vara att vara tjej. Preciiiiis sådär! Yaaay!

Annie (Kristen Wiig) har det inte helt lätt. Hennes kakaffär gick i konken och med konkursen försvann också  fästmannen och kvar stod Annie med skulder och en ganska cynisk inställning till livet. Hon bor inneboende hos en enerverande engelskman (Matt Lucas från Little Britain ) och hans syster, hon har en KK med looks men utan manners och ett jobb på en smyckesbutik där hon skrämmer iväg kärlekspar som letar förlovningsringar med sitt bittra prat om den stora lögnen som heter ”evig kärlek”.

När bästa kompisen Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig blir Annie första brudtärna och den som därmed ska organisera och fixa dom otaliga förlovningsfesterna/ planeringsmiddagarna/klänningsprovarträffarna/möhippor som alltid verkar följa med på köpet när det vankas amerikanskt bröllop. Annie har inte mycket pengar men Helen (Rose Byrne) har desto mer. Hon är Lillians väninna som nyligen seglat upp på himlen och som med skönhet och flärd retar gallfeber på Annie och tävlingen om vem som egentligen är den bästa kompisen är i full gång.

Så nu är det Annie som tillsammans med Helen, Rita, Becca och Megan ska se till att Lillians bröllop och tiden innan blir något alldeles speciellt. Vilket den blir på fler sätt än dom anar.

Jag skulle kunna drista mig till att säga att Kristen Wiig har ett av världens, ja, kanske VÄRLDENS bästa skådespelarfejs. Hon kan förändras från kalaspingla till gammal tant bara genom att snörpa till kinden en aning. Sen har hon en annan färdighet som väldigt få skådespelare besitter och det är känslan av att hon faktiskt inte spelar, hon bara ÄR och det är ofattbart behagligt att se. Hon är så hundraprocentigt rätt i varenda scen och har en sån komisk talang och tajming att jag blir smått förbannad att hon inte slagit igenom ordentligt för den stora massan förrän nu. Fast bättre sent än aldrig.

Det var inte många män i biosalongen och det är synd. Det här är nämligen en tjejfilm som precis lika gärna kan vara en killfilm, precis som med Baksmällan fast tvärtom. Det här är intelligent humor, det är elakt, bitskt, härligt, skitigt, galet, pinsamt och alldeles….alldeles underbart.

Det som gör att filmen inte får en fullpoängare av mig är att den inte riktigt litar på sina egna intentioner. För det kommer en period i filmen när det blir too much slisk, när det blir lösa trådar (var tog Rita och Becca vägen till exempel) och bröllops-lullilull som inte tillför något och då tappar filmen mig. Jag blir Fröken Tvärtom och tänker våga-vägra-gifta-mig-tankar och känner mig lite som en bilmekaniker igen. Fast det är bara en kort stund.

Publicerat

Walk Hard: The Dewey Cox Story

Dewey Cox (John C Reilly) är vad man kallar ett riktigt underbarn. Han lärde sig inte bara spela gitarr och sjunga blues i väldigt tidig ålder, han lyckades även dela sin bror på mitten med en machete.

Med ett osvikligt öra för musikaliska hits börjar han turnera redan som fjortonåring och vid femton är han gift och har en son och självklart spårar det ut med droger, kvinnor, rehab och fängelserepor.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är en ren parodi på musikfilmer med Walk the line i spetsen men den är vriden så den passar i samma form som Kingpin, Blades of glory, Top secret (och en hel drös andra).

Det finns filmer som funkar fint i specifika sammanhang men inte alls i andra. I glatt sällskap kan filmer som denna vara riktiga gapflabbsmaskiner men i fel sällskap – eller helt utan – drar jag inte ens på munnen. Det blir både fel och orättvist att betygssätta en sån film när jag VET att omständigheterna är fel men nöden har ingen lag.

Manus är skrivet av Judd Apatow, mannen bakom The 40-year old virgin, På smällen och Jiddra inte med Zohan och skämten är sällan över navelhöjd. Bara namnet Dewey Cox  ska uppmana till fniss vilket det kanske inte gör, inte på mig, inte idag. John C Reilly sjunger och spelar över på ett väldigt charmigt sätt och det är kul att se honom i en roll som denna. Kristen Wiig (är hon inte överallt just nu?) spelar fru Cox som lämnas vind för våg med tusenmiljoner ungar och blir turnéänka när Dewey ska ut på vägarna och frälsa folket med sin musik.

Alltså, det här är verkligen inte jättekul, det är heller inte uselt men som sagt, i rätt sällskap och med högre promillehalt än spiknykter (alternativt om man är superbakis i gott sällskap) hade jag garvat ett par-tre gånger åtminstone. Nu flinade jag lite på sin höjd.

Här finns filmen.

Publicerat

Paul

Dom brittiska vännerna och rymdnördarna Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) har begett sig till San Diego för att gå på en UFO-mässa. Efter detta ska dom sedan åka på en husbils-road-trip för att besöka kända utomjordiska platser såsom Area 51.

Längs vägen blir det givetvis stopp på allehanda hak specialiserade på just aliens och det dricks kaffe ur gröna porslinsgubbemuggar, äts efterrätter med namn som hedrar världens mest kända utomjording E.T och köps bilstickers med texten Alien on board.

Under en nattkörning blir dom omkörda av en svart bil som kraschar i hundranitti. Killarna stannar vid vägkanten och ser att ingen förare sitter i bilen men när dom vänder sig om står det en tjomme på vägen, en liten filur med ur mänsklig synvinkel tämligen feldoserad kropp. Paul är utomjording, en sådan Graeme och Clive drömt om att få se i hela sitt liv och han är inte bara jagad och kämpar för sin överlevnad, han har en hel del fördomar att brottas med då filmhistoriens UFO:n inte riktigt fungerar som Paul. Paul är nämligen tämligen mänsklig. Han pruttar, moonar, svär och röker.

Att jag tycker om den här filmen kommer inte som en överraskning för någon som känner mig. Jag har känt mig som ett mänskligt UFO i hela mitt liv och äntligen får jag se en jämlike på film (haha)! Det som positivt överraskade mig var hur himla rolig filmen var. Den är klurig, den är anal, det är en film om nördar för nördar och många skämt är så interna att dom blir svårbegripliga om man inte är bevandrad i filmens – och utomjordingarnas – värld.

Simon Pegg och Nick Frost är toppenbra i sina roller, liksom Kristin Wiig som den enögda, frikyrkliga och väldigt snävtänkte Ruth Biggs. Birollerna kantas av finfina skådisar som Jason Bateman, Jane Lynch och givetvis Sigourney Weaver, det är inte för inte hon är filmhistoriens Queen of Space! Seth Rogen är rösten till Paul och Rogen funkar fint så länge jag slipper se karln och Steven Spielberg gör en liten cameo för vem hade ett finger med i filmen E.T? Jo, Paul såklart!

Om man pulsar en timme i meterhög snö, det är trettio minusgrader och det blåser kuling och sen kommer man hem och möts av en stor kopp varm choklad med rikligt med vispad grädde på toppen, så varm som man blir i magen av denna choklad, precis så varm blir jag av Paul.

 

 

Paul har biopremiär på onsdag (22/6)