.
.
.
Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?
Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.
När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.
Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.
En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.
Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.
Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!
Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.