Jag vet inte varför jag var den som vaknade först den där lördagsmorgonen, jag var ju tretton år och trött jämt. Kanske var det Mordillio som lockade, jag vet inte, jag vet bara att jag satte på tjock-TV:n och möttes av allt annat än Gomorron Sverige. Det var en enfärgad bild med en enkel text: programmet var inställt. Sveriges statsminister Olof Palme var skjuten.
28 februari 1986 dog Olof Palme och med det även Sverige, i alla fall det Sverige som fanns under min uppväxt. Visst har jag känt av det och självklart har jag förstått det men det var först efter att jag såg Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär som sanningen verkligen sjönk in. Det var som att få en smäll med en boxhandske rätt i magen. Luften gick ur mig. Satan alltså. Sverige, mitt Sverige, var tog du vägen?
Min kära morfar uppe i himlen var i hela sitt liv en trofast socialdemokrat. Många timmar har jag suttit och diskuterat, nej…fel ord, hört honom tala sig varm om socialdemokratins förträfflighet och om hur mycket hela vår familj har detta parti att tacka för det vi har. Det vi hade var exakt ALLT vi människor behövde enligt honom: skapligt boende, jobb inom stat, kommun eller storföretag som aldrig någonsin går i konkurs, råd att betala räkningar men så få räkningar som möjligt, tillgång till råvaror som kan tillagas medelst salt och vitpeppar och råd att äta en färsk krabba var fjärde fredag, en liten bil med motorn bak, fri skolgång samt ekonomiskt utrymme att få undan en slant på bankboken. Varför skulle någon i vår familj rösta på något annat parti än socialdemokraterna när vi hade allt?
Jag tänker på morfar när jag ser filmen. Jag undrar hur pass förbannad han hade varit om han levt idag. Själv kan jag se rätt objektivt på det som var, på att hela gräsmattan kanske inte var grönare, på att Olof Palme inte var Gud. Det sköna är att även filmens upphovskvinnor kan det. Filmen om Palme är ingen odelat positiv film, det är ingen reklamfilm för en enkom hyllad och omtyckt landsfader och det är det som gör den så förbannat bra.
”We should try to make life as decent as possible. That is what politics is about”. Palme blir intervjuad av BBC och pratar med ovanligt snyggt engelskt uttal om sina visioner och det låter så enkelt. Han är ung, han är skönt naiv och han tror verkligen på sig själv när han säger att han vill förändra världen. Han tror att det går och han tänker inte ge sig.
Jag måste pausa filmen och skriva upp citatet. Jag blir lite rörd när jag ser en yrkesman som uppvisar känslor ingen nu levande politiker kan förmedla ens ett uns av. Hans blick är så vaken, så nyfiken, så inbjudande och jag förstår Mona Sahlin när hon säger i filmen att hon först följde Palme, sen blev hon socialdemokrat. Maken till karismatisk partiledare/statsminister har Sverige aldrig skådat och det är en åsikt jag står för till hundra procent och det alldeles oavsett hans politiska agenda. Däremot fattade jag nog inte det DÅ, inte när morfar mässade, inte när jag som förstenad stod och tittade på den där skrämmande pausbilden den där lördagsmorgonen eller samma februarikväll när pappa och jag tog en tur i SAAB:en istället för TV-underhållningen som också var inställd. Jag fattade att vår statsminister blivit mördad men inte hur stor han var i resten av världen, inte vilken retorisk mästare han var (herregud, han använder ord som vederstygglig!) och definitivt inte vilken utseendemässig förvandling han genomgick under sina år vid makten.
Titta på filmen. Titta honom i ögonen under filmens första timme och gör detsamma under den tredje. Det är något som dött på vägen. Gnistan? Orken? Förväntningarna? Kom verkligheten ikapp honom?
Efter tre timmar framför den här dokumentären kom verkligheten definitivt ikapp MIG. Jag känner mig lite ledsen, lite liten, lite ensam. Världen känns betydligt mindre nu än när jag var liten men samtidigt mycket kallare och hårdare. Det Sverige jag kände finns inte längre. Nu är det nåt annat, nåt som jag på många sätt inte tycker om.
Jag undrar hur förbannad Palme själv hade varit om han levt idag.
