Etikett: Kristofer Hivju

Publicerat

BECK – DJÄVULENS ADVOKAT

Den 38:e Beckfilmen med Peter Haber i rollen som Martin Beck hade premiär i lördags på C More. 38. Det börjar bli maffiga siffror. Som en långfilms-TV-serie. Om jag fick bestämma får det gärna komma 38 till, jag gillar nämligen karaktärerna mer nu än någonsin förut.

Djävulens advokat börjar med att en restaurangägare blir skjuten mitt framför betalande gäster. Mördaren är inte maskerad det allra minsta, alla restaurangbesökarna har alltså sett hans ansikte klart och tydligt men ingen verkar våga berätta vad som sett. Eller vem.

Advokaten Paul Beijer (Joel Spira) får det hett om öronen när han hamnar i klorna på en klient som är rätt igenom skrupelfri samtidigt som han och hans syster polisen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) behöver sälja deras döda mammas hus. Alex är mitt uppe i en komplicerad utredning och hon och Steinar (Kristofer Hivju) får allt svårare att samarbeta nu när Steinar har problem på hemmaplan. Hans fru har varit otrogen och behöver en ”paus”.

Återigen tycker jag att Beck-serien går åt rätt håll när den kör ett skruvstäd kring mänskliga relationer snarare än ”bara” ett mordfall. Det blir liksom mer intressant, jag som tittar bryr mig betydligt mer. Jag var aldrig speciellt imponerad av åren när Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) var i farten och slängde ur sig svordomar i nittio minuter, däremot, dom filmer när hans släktingar eller andra närstående var inblandade fick var ”edgy”, det blev mer på riktigt och kan kunde förstå Gunvalds överaggressiva beteende.

Den här filmen är inte den bästa bland dom nya men den är helt klart sevärd. Godkänd. Okej. Ja. Storyn är visserligen långsökt i vissa delar men jag köper det och ja, jag vill fortfarande se mer. Relationen mellan Steinar och Alex har aldrig varit intressantare.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

BECK – UTAN UPPSÅT

Mamman Manuela Svensson (EvaMaria Oria) hittas död nedanför en trapp i familjens radhus. Manuela bor där tillsammans med den lilla dottern Maria (Snöa Ryytty) och dom lever under skyddad identitet då ex-maken och pappan Fredrik (Eric Ericsson) gjort sitt bästa för att göra deras liv till ett helvete.

Fredrik är en utåt sett rätt slemmig jävel med en smått episkt kladdig lugg men han verkar ha börjat nåt slags ”nytt liv” med den nya frun Catharina (Louise Ryme). Manuela hade en ny kärlek i sitt liv, den enligt vännerna genomsnälle Bernt (Johan Gry) och han är förkrossad. Han är så ledsen att han börjat supa igen. Och Manuelas chef verkar ha haft ett gott öga till henne, liksom hennes bästa väninna. Men hur som helst, Manuela är död och inte tusan kan det väl ha varit en olyckshändelse?

Utan uppsåt är en Beck-film som faktiskt har lite av Agatha Christie i sig för sällan har jag sett en Beck-film med fler trådar och fler presumtiva mördare. Jag tycker det är snyggt ihopsnickrat och man får sig en tankeställare att varken filmen eller verkligheten inte sällan är som man tror, att det finns många bottnar i människor.

Utan uppsåt tar även den röda-Beck-tråden vidare och fördjupar konstellationen Steinar Hovland (Kristofer Hivju) och den nya mellanchefen Alex Beijer (Jennie Silferhjelm) och Martin Beck (Peter Haber) förpassas ännu mer in i bakgrunden. BRA för serien, på alla sätt och vis!


Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

BECK – DEN TUNNA ISEN

Vårens andra Beck-film av fyra kan nu streamas på CMore och självklart gjorde jag det så snart jag fick 90 minuter över. Den förra filmen var inte mycket att hänga i julgranen men jag är inte den som ger mig, jag gillar ju franschisen och vill gärna följa det här gänget både genom vatten och eld, pölsa och prinsesstårta.

Den tunna isen är manusförfattaren Katarina Ewers första Beck-film och snälla gänget bakom Beck: BEHÅLL HENNE! Behåll henne, ge henne den lön hon önskar för NU SNACKAR VI!

Den här filmen har nämligen kvalitéer väldigt få Beck-filmer kan stoltsera med. En historia som berör, en historia som dessutom tangerar dagsaktuella inrikespolitiska ämnen OCH hon fördjupar i princip samtliga huvudkaraktärers känsloliv. Ramhandlingens annars naturliga men ändå enkla tråd känns hux flux som en riktig cliffhanger och det sprakar runt vissa personer, det gör verkligen det.

Det märks väldigt tydligt i dessa filmer hur viktig casten är när det kommer till biroller. Hur små dom än är så är det dessa som förhöjer trovärdigheten. Att se erfarna skådespelare som Tobias Zilliacus, Eva Melander, Jennie Silfverhielm och Kristina Törnqvist gör mig glad och även ungdomarna i filmen gör sina jobb med den äran. Men det som räddar filmen och det som är så sjukt smart gjort av manusförfattaren är att backa Martin Beck in i en annan fålla och istället öka screentajmen för Steinar Hovland (Kristofer Hivju). Maken till närvarande och stabil skådis har vi nog aldrig sett i den här filmserien förut och ju fler minuter vi får ha honom i bild desto mer modern känns Beck som helhet. Måns Nathanaelson (som Oskar) och Anna Asp (som Jenny) får också mycket mer att jobba med i den här filmen och det är toppen på alla sätt och vis.

Av med mössan och säg hallelujah för det här är riktigt bra! Alltså, på riktigt, riktigt bra!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

BECK – DITT EGET BLOD

Martin Beck (Peter Haber) är tillbaka – IGEN – och är den första av fyra nya Beck-filmer som visas på C More. I sista filmen i förra omgången fick Martin nog och lämnade in sin avskedsansökan, detta strax efter att Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) dött och en ny karismatisk polis anställts i teamet: Steinar Hovland (Kristofer Hivju).

När Ditt eget blod börjar är Martin fortfarande ”pensionär” och njuter av sina lediga dagar bland annat genom att åka på vinprovningsresa till Trosa med dottern Inger (Rebecka Hemse). En ung kvinna anmäls försvunnen av sina föräldrar, en ung man eftersöks i sin frånvaro då han misstänks ha haft samröre med IS samtidigt som hans bror börjar plugga på universitetet (?) och uppenbarligen försöker sig på att tillverka en bomb. Trots att ingenting verkar höra ihop så gör det det i allra högsta grad även om det använts både kofot och glidmedel för att få manuset att hålla någotsånär ända in i mål.

Som en Beck-tycka-om-are nöjer jag mig med rätt lite, jag tycker det är en mysig filmserie och jag följer den gärna även om filmerna känns mer som långa TV-serieavsnitt än långfilmer. Jag begär inte att alla historierna ska vara supertajta MEN jag begär lite mer än vad Ditt eget blod kan ge mig. Det är torftigt det här. Det enda som sticker ut är alla scener med Steinar. Steinar is my homeboy. Han är cool, han är annorlunda och jag tror på honom. Men som helhet är den här filmen långt ifrån dom bästa i serien.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

I avsnitt 124 av filmpodcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen. Blev det ett battle??

Publicerat

Fredagsfemman #228

5. Splash – ur sjöjungfruns point of view!

Minns du filmen Splash från 1984? Den romantiska komedin med Tom Hanks och Daryl Hannah? Hanks spelade den unge mannen som återförenas med – och förälskar sig i – Hannahs sjöjungfru Madison som räddat honom från att drunkna som barn. Filmen utspelade sig med Tom Hanks rollfigur i centrum trots att manusförfattaren Brian Grazer faktiskt skrivit berättelsen utifrån sjöjungfruns synvinkel – MEN det funkade inte riktigt på 80-talet, vem hade velat se en film med en KVINNA i centrum? Kräääjsy! Men nu är alltså en reboot på g och denna gång ger han sig inte, Brian Grazer. Nu kommer filmen göras med kvinnorollen i centrum. Låt oss bara hoppas att han kommer på en bättre titel än den som ratades 1984: Wet.

.

.

.

4. Här är han – Fast & Furious 8-skurken!

Hur coolt är det inte? Steinar! Wohooo! Och hur pepp är man inte på den här filmen? För egen del – MUCHOMASSOR!!! Biopremiär i Sverige 17 april nästa år!

.

.

.

.

3. Bo Burnhams nya!

Den oefterhärmliga sjungande och spelande amerikanske komikern Bo Burnham är tillbaka! Hans Make Happy Tour har hittat till Netflix och jag har vid det här laget inte bara sett den en gång, inte två heller. Han är bara så grym! Och om jag önskar tillräckligt mycket att han kommer ge sig ut på en Europaturne så dottern och jag slipper köpa flygbiljett till typ Alabama – kommer min önskan att slå in då?

.

.

.

2. Filmspanarträff!

Imorgon är det sommarens första filmspanarträff! Det får helt enkelt bli en paus i fotbollstittandet för jag vill såklart inte missa en chans att träffa gänget, se en (förhoppningsvis) bra film och prata film över en middag. Vilken film vi ser kan du läsa om här på bloggen på onsdag.

.

.

.

.

1. Sverige – Italien idag!

Släpp allt du har för händerna, klockan 15 smäller det!

.

.

.

Publicerat

BECK – SISTA DAGEN

Martin Beck (Peter Haber) har fått nog och i den sista filmen för året tänker han lämna in sin avskedsansökan.

Han droppar informationen muntligt för den nya polischefen Mats Hedvall (Niklas Engdahl) men hinner inte säga upp sig i skrift innan han får en otäck polisskjutning på halsen.

Det finns en hel del som är sevärt och bra med den här filmen. Simon J. Berger som kepsprydd pistolinnehavare till exempel och Kristofer Hivju fortsätter att dominera auraligan.

På minussidan finns dock en tokjävladum scen som jag faktiskt inte förstår varför den ens fick vara med. Poliserna letar efter någon och tror sig ha fått honom på bild på övervakningskamera vid en bensinstation. Polisen Oskar pratar med kassörskan. Hon ”kände igen bilen för att hennes mamma har en likadan”. Polisen frågar om han ”bara handlade” och kassörskan svarar: ”Ja, en kaffe och en Daim”. ”Betalade han med kort?” frågar polisen Jenny och kassörskan svarar: ”Nej, kontant. Men jag har kvittot. ”

Så tar hon fram kvittot som hon då uppenbarligen och av någon helt obegriplig anledning sparat och haft liggande bredvid sig på disken sen igår kväll. VARFÖRDÅ? Vilken butik sparar ett kontantkvitto då en kund köpt en kaffe och en Daim? Jag fattar faktiskt inte och jag fattar inte att någon i själva produktionen kunde säga ”app app, det räcker att du säker nej, kontant. Sluta där. Say no more.”

Well, bortsett från lite dumskallighet och en del överspel på vissa håll så är det en fullt godkänd Beckfilm. Underhållande under åttiofem minuter och snyggt korsklippt. Och ja, jag längtar efter fler filmer, det gör jag.

Publicerat

BECK – VÄGS ÄNDE

Nu har den andra filmen med den nya polisen i Beck-gänget, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), haft premiär på C More så vad är det att vänta på? Bara att titta, fundera och skriva av sig.

Den förra filmen – Steinar – var en riktig höjdare i Beck-sammanhang tycker jag. En otroligt fräsch ”nystart” om man nu kan kalla den 32:a filmen i en serie som en sådan. Det här är alltså film nummer 33 och ja….vad ska man säga… Här bjuds man på en fruktsallad med ekologiska bananer, kiwi och – såklart – ett gäng mosiga jordgubbar, såna som alltid finns i pappaskarna under det övre perfekta bärlagret.

Det här är en såndär film som Beck-belackarna skrockande kan säga ”vad var det jag sa” om dom tittar på den. Allt mindre bra finns med. Scener där skådisarna läser innantill, ett manus som uppenbara ”verklighetsfel” (som tex att det är föga troligt att han som dör i början av filmen har en son som heter Rocco) och en twist som blir en ”twist” eftersom allt som händer är så himla uppenbart.

Det finns dock en hel del plus med filmen – också. Kristofer Hivju fortsätter leverera som Steinar, Martin Beck har fått en egen sidohistoria, nån form av stillastående ”romans” som jag känner att jag bryr mig om och även Oskar (Måns Nathanaelsson) har relationsproblem.

Kvinnokaraktärerna blir för övrigt färre och färre och svagare och svagare och jag tycker det är synd att två så bra skådespelare som Anna Asp (som Jenny) och Elmira Arikan (som Ayda) inte används mer än dom gör. Lo Kauppi som Steinars ex-fru Ulrika har en ganska enahanda (och yttepytteliten) roll men hon gör vad hon kan med den.

Det är i ärlighetens namn ingen stark trea jag ger den här filmen MEN den får en trea. Den är helt klart godkänd som 90-minuter underhållning OM man har som grundinställning att man gillar Beck-filmer. Har man inte det så finns det ingen anledning att se film 33.

Filmitch har också sett denna film.

 

Publicerat

BECK – STEINAR

Det är himla coolt det här! I förra filmen Gunvald dog Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) och det fanns en viss tveksamhet hos mig hur Beck-filmerna skulle kännas utan honom. Han har på många sätt varit reagensen i hela serien, dom tämligen bleka kollegorna kan spegla sig i honom, stöta sig med honom, dras till honom eller avsky honom men han har alltid stått där i mitten med sin beiga blottarrock och svurit sig blå.

I och med denna film, den 32:a i ordningen, börjar en ny era i Beck-serien. Så känns det i alla fall nu när filmen Steinar precis är sedd. Gunvald Larsson ersätts av en kollega från Oslo-polisen, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), en trebarnsfar med två yngre barn och fru i Oslo och en tonårsdotter på glid i Stockholm som han har tillsammans med ex-frun. En förflyttning till den svenska huvudstaden gör det möjligt för honom att vara en mer närvarande pappa, att hjälpa exet och att ha bättre koll på dottern. Självklart förstår man att det finns en hel del att hämta i denna bihistoria. Samtidigt hittas ett lik i en nedbrunnen husvagn på en campingplats avsedd för samhällets mer utslagna individer.

Steinar alltså. Här är rollfiguren som gör att jag tror på ett ytterligare liv för Beck-filmerna efter dom ytterligare två som redan spelats in (Vid vägs ände finns redan att se på C More och Sista dagen kommer 2 april). Han är cool och varm och bullrig samtidigt som han är minst lika stenhård som Gunvald. Han är dessutom intelligent på ett sätt man aldrig kunde anklaga Gunvald för att vara. Streetsmart OCH klipsk – samtidigt.

Manuset är skrivet av Josefin Johansson – en rookie i Beck-sammanhang – och det visade sig vara en FULLTRÄFF! Det enda filmmanus hon skrivit förut är Unga Sophie Bell och utan att ha sett den känns det inte riktigt som att filmerna hör hemma i samma genre. Nej, Josefins manus känns fräscht, hon har lyckas vrida samtliga inblandade rollfigurer ett kvarts varv mot normalt, till och med grannen bjussar på en anekdot man inte riktigt var beredd på.

Så jag klappar händerna rätt så frenetiskt faktiskt, det här var mycket bra! Ett stort kliv framåt och ett bevis för att långt ifrån alla förändringar är till det sämre.

Vill du höra mig plussa Steinar ännu mer? Lyssna på avsnitt 27 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Svensk söndag: TURIST

PROLOG.

Mina förväntningar på Turist var skyhöga. Dumt höga. Att-jag-aldrig-lär-mig-höga.

Att dom var SÅ höga berodde inte på att filmen blivit prisad i Cannes för såna priser säger ingenting om en film är bra eller inte i min egen skalle. Det berodde heller inte på att det inte går att undgå vad tidningar och recensenter tycker. Annonspelare över hela stan är fullklistrande med Turist-affischer överhopade med stjärnor, plus och hjärtan, ”Det blir inte bättre än såhär”, står det med stora svarta bokstäver och jag vet att inte ens det betyder något.

Anledningen till mina höga förväntningar stavas Play. Play är Ruben Östlunds förra film (från 2011) som hamnade på min lista över det årets absolut bästa filmer och det är en film som även vid en omtitt förtjänar den solklara femma jag gav den. Så när jag sitter i biosalongen och väntar på Turist dansar Playspöket i skallen. Det är nackdelen. Fördelen är att jag vet att jag tycker om Ruben Östlund, att jag är förberedd på ångest och på Östlunds paradgren dålig stämning.

SJÄLVA FILMEN.

Mamma, pappa, en storasyster och en lillebror är på skidsemester i Frankrike. Dom ska umgås i fem dagar för att pappan jobbar så väldigt mycket och [det sägs inte öppet men alla förstår]låter mamman ta allt ansvar för hem och barn eftersom han aldrig är hemma. Andra dagen på semestern upplever dom en lavin på nära håll och dom vuxnas reaktion under dessa tumultartade minuter får konsekvenser för resten av semestern och för hela familjen och mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, mer än så skulle jag nämligen inte vilja veta själv om jag tänkte gå och se filmen.

Att många tänker gå och se Turist på bio stod klart redan igår när eftermiddagsföreställningen jag var på var i princip fullsatt. Medelåldern var 106 år och det smaskades mörk medhavd blockchoklad både här och där. Kombinationen rosa överstrykningspenna och massmedialt fokus på Cannes-priset ger det utfallet, på gott och ont givetvis, kanske mest på gott eftersom filmare som Ruben Östlund behövs. Han är både udda och modig och lyckas ofta sätta fingret på ömma punkter och sen trycka till utav bara helvete. Antagligen är det det han gjort även i denna film, det är bara att jag känner mig helt iskall inombords den här gången.

Skillnaden mellan Turist och Play ligger sannolikt hos mig. Play tog upp brännheta ämnen som får mitt blod att koka, Turist är bara ett blekt ”jaha” för mig. Den äldre farbrorn bredvid mig måste ha känt nåt liknande då han efter halva filmen frågade sin fru om dom inte kunde gå,  han höll på att gäspa käkarna ur led och chokladen var slut. Hon å andra sidan satt framåtlutad och blinkade knappt och viftade bort hans fråga mycket tydligt med högerhanden. Jag tror deras reaktioner på filmen kan vara tämligen typiska. Jag tror det är aningen eller. Jag förstår att den kan få femmor, jag förstår att den funkar på folk som känner igen sig men jag förstår också att den kommer nosa på det lägsta betyget för många av oss andra.

Skådespelarinsatserna från Johannes Bah Kuhnke (pappan), Lisa Loven Kongsli (mamman) och Karin Myrenberg Faber (ja det är den duktiga inredaren från TV som spelar den kvinnliga polyamorösa vännen) är oklanderliga, ingen skugga ska falla över dom, inte alls. Skuggan faller istället över en ganska tråkig film, över ett ganska platt manus och över mig själv som fick PANIK över fenomenet skidsemester och över att eventuellt bli tvingad upp på slalomskidor någon mer gång i mitt liv.

EPILOG.

Direkt efter filmen satte jag mig på tunnelbanan, stoppade hörlurarna i öronen och drog på Sommar i P1 med Kakan Hermansson. DÅ kom ångesten.