Etikett: Kristoffer Joner

Publicerat

THE WAVE

Norrmännen har gjort det igen!

Så HIMLA kaxigt att få till en katastroffilm av denna dignitet utan hollywoodmiljarder innanför västen. Däremot var inte filmen gratis att göra, 50 miljoner norska kronor har filmen kostat och det syns. Varenda krona är PERFEKT använd och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten och säga Grattis Norge!

Den hisnande vackra norska naturen, små pittoreska hus vid fjordens strand och dom höga bergen, spelplatsen för en naturkatastrof är banne mig perfekt. Det är nämligen inte särskilt svårt att se katastrofen framför sig, den där 80 meter höga flodvågen som helt utan pardon kommer braka in i den lilla norska byn Geiranger och – om invånarna inte hinner evakuera sig – döda alla i sin väg.

Jag har väldig respekt för vatten. Jag tycker det är jobbigt att hålla andan och ha huvudet under vattenytan någon längre stund. Det är en form av rädsla/fobi/egenhet som får sig en törn när man ser den här filmen. Det var långa perioder då det kändes som jag inte kunde andas alls. Jag hade nåt jävla ångesttryck över bröstet, stickningar i benen och tyckte historien på duken var sjukt spännande.

Jag hoppas att den här filmen kommer att distribueras så den blir lättillgänglig i Sverige. Den förtjänar att ses av MÅNGA och det är dessutom Norges oscarsbidrag detta år. Hallå där Roy Andersson, här får du nåt att bita i!

Idag är sista dagen på Stockholms Filmfestival och det blev få men desto mer lyckade besök på festivalen för min del i år. Vi ses igen 2016!

Publicerat

NEXT DOOR

För några år sedan hjälpte jag en kund på jobbet med en färg till sovrummet. Han ville ha Hammarlack på väggarna (en oljebaserad färg som är gjord för metallytor utomhus) för att ”det måste vara lätt att torka av”.  Ända sen dess känner jag en viss skepsis för högblanka ytor inomhus, det andas liksom runkbulle på nåt vis.

John (Kristoffer Joner) bor i en hyresfastighet där trapphuset är målat i två högblanka beige-gul-bruna fält där den ena kulören är snäppet smutsigare än den andra. Det är smart tänkt, för det är stört omöjligt att känna någon form av hemma-mys-känsla av en sådan entré.

John har nämligen inte ett särskilt mysigt liv. Han har precis blivit dumpad av flickvännen Ingrid (Anna Bache-Wiig) och jag får känslan av att han tycker att livet är rätt trist. När grannflickan Anne (Cecilie A. Mosli) ringer på dörren och behöver hjälp med att flytta ett skåp säger han ja, han gör ofta det, både på jobbet och annars. Säger ja alltså. Anne bor tillsammans med Kim (Julia Schacht) som ser ut som en yngre version av Anne men som beter sig aningens mer utåtagerande och sexuellt frigjort. Det tar inte många sekunder innan hon gör närmanden på John och han har svårt att värja sig, svårt att säga nej som den ja-sägare han är. Det blir en hårdför och svettig liggstund på soffan som slutar i blodvite.

Anne och Kim är otäcka på ett sätt jag inte kan sätta fingret på. Jag har medvetet läst minimalt om filmen innan jag såg den och vet alltså inte vad den handlar om och den ovetskapen är bra. Anne och Kim kan vara seriemördare, dom kan vara drogmissbrukare, vampyrer, prostituerade eller bara vanliga ickesociala syskon, jag har ingen aning och jag tänker inte berätta hur det ligger till för kanske, förhoppningsvis, kommer du att se filmen och då är det bättre att inget veta.

Next door (Naboer på norska) är en film som lyckas med det nästintill omöjliga, att lägga mig i ett skruvstäd redan till förtexterna och sen skruvas det och skruvas och skruvas tills klaustrofobin nästan gör mig tokig. Med en speltid på blott 72 minuter finns det ingen tid att spilla, det finns inte så mycket som en onödig sekund och manusförfattaren och regissören Pål Sletaune har verkligen inte hafsat ihop slutprodukten.

Okej, storyn till Next door är inte nyskapande på något vis men filmen ger mig ändå en kroppslig känsla jag sällan får. Jag gillar att det är för mig okända skådespelare i alla roller utom en (Michael Nyqvist spelar Ingrids nya pojkvän Åke) och allihop är otroligt duktiga. När filmen var slut gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag tittade igenom filmen igen med snabbspolning. Det slog mig då hur fenomenala kameravinklar och åkningar Sletaune fått till och hur lik filmen ibland är både Hitchcock och Mikael Håfströms 1408. Sen la jag ner filmen i returkuvertet till Lovefilm och så fort jag klistrat igen det ångrade jag mig. Jag ville se filmen en gång till.

Här finns filmen.

Publicerat

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Nordisk skräck

Vildmark (2003, Norge)

TV-chefen Gunnar tycker att det är en bra idé att ta med sig fyra nyanställda kollegor till en stuga mitt ute i skogen. Isolationen gör att dom lättare och snabbare lär känna varandra resonerar han. Gunnar har varit i den där stugan mycket som barn och vet att ett tyskt flygplan störtat i den lilla sjön under kriget och när två i gänget hittar ett lik i en tjärn nära stugan förändras hela gruppdynamiken.Tjoohoooo. Not.

Usch vad det är tråkigt att skriva om den här filmen. Den är bara så himla dålig. Kanske kanske kaaaaanske att jag hade tyckt att den var bättre om jag såg den på en portabel DVD mitt i natten ensam  ett tält. Kanske.

Jag tänker inte testa och detta beror inte på att jag hatar att sova i tält, det beror på att filmen är så kass att jag är rätt säker på att  experimentet är fruktlöst.

 

 

Sleepwalker (2000, Sverige)

Ulrik (Ralph Carlsson) går i sömnen. Han inte bara GÅR i sömnen, han gör en hel del andra grejer också, kör bil till exempel. Han blir lite rädd för sitt eget beteende och bestämmer sig för att försöka filma sina nattliga äventyr, tejpar fast en videokamera på axeln och går och lägger sig. När han vaknar upp morgonen därpå, utsövd och härlig och ska säga godmorgon till sin fina fru (Ewa Carlsson) ser han till sin stora fasa att frugan är borta och hennes halva av sängen är helt blodig. Det visar sig inte bara vara frun som försvunnit, barnen är också borta. Var är dom och vad har hänt egentligen?

Sleepwalker är en effektivt berättad thriller/skräckfilm(light) och en av dom svenska filmer som jag sett flest gånger. Nån gång per år blir det i alla fall och trots att jag vet precis vad som händer och i stort sett kan sufflera till vartenda ord som sägs så fungerar filmen fortfarande. Jag tycker forfarande att ögon i artificiell nattbelysning är bland det läskigaste som finns.

För övrigt tycker jag att Sleepwalker är en bra historia och visst är det en del logiska luckor men skådespelarna är bra, det finns små snygga twister och filmen tuggar på i ett skönt tempo. Nittio minuter går fort i Ralph Carlssons sällskap.

 

 

Nattvakten (1994, Danmark)

Juridikstuderande Jens (Kim Bodnia) får extrajobb som nattvakt på ett bårhus. Bara där går min puls upp. Vem fan vill frivilligt jobba natt på ett bårhus? Herregud, det är ju jätteotäckt! Att en seriemördare dessutom går lös i staden gör inte saken bättre, inte heller att allt inte står rätt till bland döingarna i kylrummen eller att Ole Bornedal är GRYM på att göra kameraåkningar som banne mig får blodet att frysa till is i armarna på mig.

När jag såg Nattvakten på bio 1994 funderade jag helt allvarligt på att lämna salongen, SÅ läskig var den. Jag mådde fysiskt illa av all anspänning och jag minns att jag tyckte det danska språket gav en extra dimension till rysningarna och att det var skönt att höra folk prata nåt annat språk än engelska. Nu när jag ser om filmen femton år senare, på hemmaplan, på DVD, med samtliga lampor tända och en kudde i famnen kan jag bara säga att trots att jag är vanare nu än då med att se skandinavisk film och att en hel del skräckfilmer passerat mina ögon sen dess så ÄR Nattvakten skitläskig och den håller jättebra fortfarande. Heja Danmark!

 

[Idag tar sig Filmitch an en ”skräckfilm” som det skrivits om en hel del: A serbian film.]