Fiffis filmtajm funderar på: DET HÄR MED ATT TITTA PÅ FILM HEMMA, DET ÄR INTE ALLTID SÅ ENKELT SOM DET LÅTER

Att gå på bio och titta på film är enkelt. Mobilen stängs av eller sätts på ljudlös och försvinner ner i fickan eller väskan. Poff. Borta. I samma sekund som filmen börjar försvinner även livet omkring mig. Jag hamnar i bubblan. Det är jag och filmen, allt annat är sekundärt för just där och då kan jag inte göra ett skit åt det som eventuellt händer i resten av världen. Jag är på bio, det är min fristad från allt och mitt fokus är således hundra procent på filmen.

Men hemma då, hur funkar det hemma? Hur tittar jag på film då? Går det att vara lika koncentrerad och lika inne i filmen när jag sitter i soffan? Hur mycket kan man ”fippla med annat” och ändå tycka att man sett filmen så pass ordentligt att det går att skriva en fullvärdig recension om den?

I ärlighetens namn, om jag krävde av mig själv att vara lika fokuserad när jag tittar på en film hemma som när jag är på bio så skulle jag antagligen inte kunna se så värst många filmer. Om jag bara tillgodoräknade mig filmer sedda hemma med avstängd mobil och utan övriga störningsmoment så skulle jag få lägga ner bloggen. Det funkar så för mig med det liv jag har. Jag har inte möjlighet att stänga av och koppla bort delarna i mitt liv som inte är filmrelaterade även om jag ibland skulle vilja.

Jag har tonåringar som är på vift, jag har ett jobb där jag behöver kunna bli nådd även om jag är ledig, jag har vänner och släktingar som knappast skulle köpa att jag hade mobilen avstängd på min fritid. Samtidigt vill jag hinna och kunna se på film. Jag vet att jag har en simultankapacitet som stundtals nästan är omänsklig (och som kräver biobesök ibland för att jag inte ska koka över) men jag känner att jag kan bli ledsen över att filmer som är bra hade förtjänat ett bättre öde än att visas på en TV-apparat framför bläckfisken Fiffi som försöker lösa sju problem samtidigt. Ändå känner jag sällan att jag missar nåt med filmerna jag ser, att jag inte hängt med eller inte gett filmen en rättvis chans. Att all film är bättre på bio vet jag ju redan.

Såhär tänker jag angående att se film hemma:

* För att skriva en recension av en film och lägga upp den på bloggen så måste filmen vara sedd i sin helhet, det är min grundförutsättning.

* Det ultimata är även att filmen ses i ett svep, alltså inte uppdelad på flera dagar med frivilliga/ofrivilliga sömnpauser emellan. Ibland lyckas jag inte med den här punkten. Verkligen inte.

* Ser jag film ihop med någon annan i hemmiljö har jag inga problem med att det pratas litegrann under filmens gång, motsatsen till på bio alltså.

* Störningsmoment jag inte kan förutse är precis just det, oförutsedda störningsmoment. Det är ingenting jag kan göra något åt. Jag tror det kallas livet.

* Jag använder inte mobilen aktivt under filmens gång men jag har den på och kollar av den ibland om den gör ljud ifrån sig.

* Det är okej att pausa för toabesök, påfyllning av kaffe, annat småjox. Att det är okej att pausa även för större jox som hämta barn i handbollshall, hämta barn på fotbollsplan, glömt att tanka bilen, hämta tvätt i tvättstugan, tömma diskmaskinen, jobba hemma, ja, det måste jag tycka annars funkar ingenting.

Hur tycker och tänker du? Är du benhård mot sig själv när du väl tryckt på play eller har du filmen på i bakgrunden medans du dammsuger? Är det okej att säga att man sett en film om man slumrat till då och då? Håller du på med mobilen under filmens gång?

Det vore jättekul att höra sin åsikt om detta.

Hur viktigt är det att sätta betyg på film?

Vad tyckte du om filmen på en skala?

Hur många gånger har man inte hört det i en biograf, ibland redan innan eftertexterna börjat rulla.

Vad ger du filmen mellan 1 och 5?”. Så säger jag alltid till mina barn, alltid när vi sett en film tillsammans. Jag tänker inte ens på att jag frågar längre och frågan är om dom tänker på att dom svarar.

Varför är vi så många som sätter betyg på filmer vi ser? Alla har ju inte filmbloggar men många sätter betyg på Filmtipset, på Imdb, i egna anteckningsböcker eller för sig själva i skallen. Varför känns det så viktigt att gradera en filmupplevelse? Eller ÄR det ens viktigt? Ja, för mig är det det. För mig är det viktigt både att själv sätta ett betyg och att se ett betyg när jag läser recensioner hos andra. Hur bra en text än är skriven så känns det som att det fattas nåt om ett betyg inte finns med som ”slutkläm”.

Det händer att jag skumläser recensioner, ibland på grund av tidsbrist, ibland på grund av att filmen känns mindre intressant, men scrollar jag med blicken och ser ett betyg som förvånar mig (kan vara både högre eller lägre än jag trott) så går jag alltid tillbaka och läser hela texten ordentligt hur lite tid jag än har eller vilken film det än är. Betyget spelar roll. Alltså, BETYGET spelar roll, inte alltid valören på detsamma.

Under en paneldebatt på Malmö Filmdagar diskuterades det här med betyg och en filmrecensent på en av landets största morgontidningar (tror det var Helena Lindblad på DN men jag kan minnas fel) berättade att medarbetarna varit väldigt negativa till att börja sätta betyg på film och stretade emot in i det längsta. Det drogs även paralleller till andra konstformer, varför just film ska betygssättas när det inte görs med litteratur eller konst.

I sak förstår jag tanken men istället för att inte betygssätta film, varför inte börja sätta betyg på böcker och konstutställningar? Krogshower, musikaler och teateruppsättningar blir betygssatta, det är också konst. Nuförtiden sätter dom allra flesta tidningar filmbetyg så egentligen är betygens vara-eller-inte-vara en icke-fråga men det var intressant att höra hur yrkesrecensenter resonerade. Att flera tidningar infört betaltjänster (Aftonbladet, DN) som gör att man ibland inte kan läsa hela recensioner eller se betygen om man ”snikläser” måste betyda att betygen i sig faktiskt ses som ett mervärde, som ett dragplåster, att det är det folk vill se. Att ”bara” läsa en text räcker inte.

Jag började betygssätta film 1986. Jag har alltid använt mig av skalan 1-5 där 1 är bajs, 2 är okej men kanske inget jag skulle tipsa andra om, 3 är bra, 4 är riktigt bra (en film jag gärna ser om) och 5 är superduper. Nån enstaka gång har skalan utökats med ”det lipande ufomonstret” (dvs filmer som inte förtjänar betyg alls, se exempel) samt i ett endaste fall betyget 6/5 (Det stora blå). Det här är mitt sätt att se på mina betyg och följer man min blogg tror jag man har rätt bra koll på vad just mina betyg står för.

Det är just det, betygssättning är väldigt personligt och det finns inga lagar och regler, inga andra än dom man själv sätter upp. Hur man jämför, om man ger betyg med hjärnan eller magen (eller både och), om andras betyg på samma film spelar in eller inte, om man enbart väljer att betygssätta och skriva om filmer man gillar eller om man skriver sin åsikt om allt man ser, om man är givmild eller snål.

För mig är det en av de coolaste grejerna med att hitta/läsa/följa mina favoritrecensenter/filmbloggare, jag vet vad en 2:a för Sofia betyder i min betygsvärld och det är inte detsamma som när Johan eller Henke ger en film samma betyg. Men det är okej. Jag lär mig. Jag lär mig vilka som har liknande smak som jag och vilka som har diametralt motsatt och bådadera är okej, båda sorterna skänker läsvärde. Betygen gör det bara lättare att definiera skillnaderna.

Filmbetyg är inte matematik, det finns inget facit, det finns bara tyck och smak och sånt kan inte mätas. Ändå är det viktigt att nånstans försöka, tycker jag.

Hur tycker du? Spelar betygen någon roll, bryr du dig? Vad läser du helst själv, rena filmrecensioner utan betyg eller sådana med? Börjar du titta på betyget och sen läser texten eller gör du tvärtom? Du kanske bara kollar betyget?

Flmr-Steffo skriver även han om betyg idag. Hoppa in till honom och läs hans infallsvinkel. David tycker helt tvärtemot och det är intressant det med.

KRÖNIKA: När livet är som på film

För femton veckor sedan åkte jag på semester till Grekland. Det var det enda jag önskade mig i 40-årspresent. Två veckor av sol, sovmornar, god mat, blått hav, paradisboende och sällskap av min stora kärlek. Jag kände mig lika hoppetossglad som Meryl Streep gjorde på den där grekiska ön i Mamma Mia.  Okej, nu klär jag inte i snickarbyxor sådär som hon, men om jag hade gjort det hade jag lätt kunnat ta på mig såna, hoppa upp och ner i sängen och sjunga sådär charmigt småfalskt till Abba-låtar för den här semestern hade jag verkligen längtat efter i åratal.

If you see the wonder of the fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels, something good in everything I see
I believe in angels, when I know the time is right for me
I’ll cross the stream, I have a dream

Fem dagar efter att vi kom hem från Grekland brakade mitt liv ihop. Min stora kärlek, han jag levt tillsammans med i över sex år visade sig vara värsta sortens lögnare. Hela det lyckliga, trygga, kärleksfulla liv jag levde visade sig vara en illusion. Jag kunde titta på mig själv och på mitt liv som genom en filmkamera, med den lilla skillnaden att hade mitt liv varit en film hade jag skrattat åt det illa skrivna och våldsamt överdrivna manuset. Jag hade sagt ”äh lägg av, sånt där händer aldrig, det där är bara på film” och inte ens Harrison Ford i Random hearts hade trott på den fakta som jag tvingades hantera.

Jag har sett mitt liv fladdra förbi i många filmer den här hösten och vintern. Många är dom gånger jag har fått bita mig i kinderna och kladda stopp-å-väx på fingrarna för att inte hänga ut mig och mitt privatliv i recensionerna. Jag har försökt se filmerna så objektivt jag har kunnat och jobbat hårt på att inte väva in min egen skit i betygssättningen. Det har inte varit lätt och det har inte alltid gått bra men det jag kan säga är att min blogg har varit en livboj dom här månaderna. Jag har tvingat mig själv att fungera som innan, att avsätta fritid till att göra sånt jag vet att jag tycker är det roligaste som finns och jag har gjort det även när det stramat som satan.

Jag har svårt att acceptera att det finns människor som kan låtsas älska och vara snälla enbart för sin egen vinnings skull, att det finns vanliga människor som skulle kunna vinna en Oscar för Bästa skådespelare bara genom sitt vardagsagerande och jag har svårt att förstå vad som driver människor till valet att bete sig genuint elakt. Samtidigt har jag sett tillräckligt mycket film för att veta att världen inte är vare sig rättvis eller god. Många kvinnor i världen kan inte skriva sitt eget filmmanus, dom kan inte bestämma hur deras egen film ska sluta, om dom ska spela offer eller hjälte. Det kan jag.

Jag har bestämt mig. Jag är min egen superhjälte. Jag kan leka Meryl Streep hur mycket jag vill, med eller utan jeans. Jag kan dansa på gatorna i spöregn, jag kan köra motorcykel i knallgult skinnställ, jag kan flyga till månen, jag kan baka en amerikansk paj, jag kan fulspringa som Phoebe i Vänner, jag kan rulla köttbullar, jag kan tapetsera taket, jag kan titta på House utan text och jag kan köpa att jag bara fattar hälften. Det är jag och bara jag som bestämmer över mitt liv och mina tankar och nu såhär på årets sista dag sätter jag kanske inte punkt för mitt liv men väl ett redigt semikolon efter det helvete jag gått igenom den senaste tiden.

Ett semikolon är blinket i den glada smileyn men jag var ett semikolon även när smileyn var ledsen och j-ä-v-l-a-r, jag var ledsen. Men det går att välja, det går att lösa problem, det går att gå vidare och det går att skratta åt elände.

Tonight the
Super Trouper lights are gonna find me
Shinin’ like the sun
(Su-p-per Trou-p-per)
Smilin’, havin’ fun
(Su-p-per Trou-p-per)
Feeling like a number one

Imorgon är det 2013, ett nytt år, ett år fritt från gammalt bagage. Jag kliver över till 2013 med en tom väska och jag ser framåt, mot horisonten, mot Sherwoodskogen, mot stjärnfallen, biopremiärerna, rymdskeppen, glassbåtarna, passkontrollerna, mötena och det där som är så spännande, det som kan dyka upp bakom nästa gathörn, det man inte kan förutspå. Det som kan vara både bajs, majs och kastanjetter. Det är ju det som är meningen med allt liksom, det är ju det som är livet – både i den verkliga filmen och den filmiska verkligheten.

G o t t N y t t Å r !

FILMSPANARTEMA: Förenade med pluggisbrillor, mustascher och starkcigg.

Idag skriver jag och resten av filmspanargänget om ett och samma tema: om en filmupplevelse som är något utöver det vanliga.  Precis som föregående teman (guilty pleasure och knark) är det ett brett ämne som manar till eftertanke och utsållningsnerven fick verkligen jobba hårt innan jag valde vad jag skulle skriva om. För det finns en del att ta av, det gör gärna det när man tycker att film är det roligaste som finns alldeles oavsett var jag befinner mig.

Jag och min bästa vän hade lite sommarjobbspengar över som låg och brände i fickorna. Vi bestämde oss för för att ta dom och åka på en resa.  Året var 1990, jag var 17,5 och min kompis ett år äldre och det här med suparesor till Ibiza och skumdiscon på Cypern var inte vår grej, nejnej, inte alls. Vi ville se nåt, uppleva riktiga saker, lära oss nåt av bestående värde och bokade därför en intellektuell solresa till Israel på påsklovet.

Att resa till Israel över påsk är ungefär det dummaste man kan göra om man vill att det ska hända mer än att man hör hårsnoddarna klonka till mot hotellgolvet. Det var inte den mest genomtänkta resplanen i världshistorien men vi gjorde vårt bästa och istället för att fastna på hotellrummet i Eilat där allt var stängt och bommat satte vi oss på en pensionärsbuss som skulle ta oss till Israels samtliga stora sevärdheter. Vi fick se Jeriko, lite lagom av Gazaremsan, Jerusalem och Betlehem – och inte en enda törnekrona i hårdplast eller jesusbarn i plexiglas på hela resan. När vi kom tillbaka till hotellet hade jag en gnolande känsla i magen, jag tyckte inte det här var nog lärorikt för mig. Jag ville gräva djupare i kulturens finrum, jag ville se mer av det jag läst så mycket om på kvällarna därhemma, jag ville se om jag hade nytta av mina förkunskaper och framförallt så ville jag se om fler än jag förstått hur mycket denne man faktiskt har förändrat världen.

Det satt posters uppe vid hotellet så jag visste att min dröm skulle kunna bli verklighet och när jag droppade idén för min kompis sa hon ja direkt. Självklart skulle vi åka dit. Vi satte på oss fina kläder, bokade en taxi och åkte iväg till andra sidan stan, till den enda öppna biografen som denna påsk visade en enda film: Tango & Cash.

När jag tänker på filmupplevelsen såhär i efterhand känns det som att jag var med i en Sasha Baron Cohen-film. Vi var dom enda utan yvig mörk mustasch (åtminstone är det så jag minns det) i hela salongen och många av dom mustaschprydda männen satt och viftade med röda hemmasydda och lite trådiga tygflaggor. Dom satt tysta och viftande och såg hur poliserna Raymond Tango (Sylvester Stallone) och Gabriel Cash (Kurt Russell) gnuggade sina excentriska personligheter mot varandra i motvilliga försök att samarbeta och jag satt och njöt. Vilka glasögon! Inte lika runda som mina pluggisvarianter men nog så klädsamt på en välklippt italienare med skräddarsydd kostym.

Efter ungefär halva filmen stängs den av. Tjoff säger det bara och nånting sägs i högtalarna som jag givetvis inte förstår. Männen reser på sig och vi gör detsamma. Dom lämnar salongen och vi följer efter. Brinner det? Kanske. Har filmen gått sönder? Ingen aning. Vi försöker fråga lite försynt men ingen verkar vilja svara på engelska.

Vi följer strömmen, går ut genom nödutgången och hamnar på ett tak. Jag minns att jag tyckte det var bra dumt att leda ut folk den vägen för det var bra många meter rakt ner i asfalten om vi skulle tvingas hoppa men då och där i den varma kvällsolen upptäcker jag vad det är som har hänt: det är rökpaus!

Männen bolmar som om det inte fanns en morgondag, det hostas en del och pratas högt och yvigt om denne  “Schtallone” som dom alla verkar väldigt förtjusta i. Det diskuteras ivrigt, jag förstår ingenting, ingenting mer än att dom liksom jag är hans trogna fans. Jag tittar på min kompis, vi skrattar och ingen av oss fattar egentligen hur vi hamnade där. Dom röda fanorna vajar för vinden, vi är svårt passiva rökare och dom enda av kvinnligt kön i hela folksamlingen. Stallone förenar, Stallone förbrödrar och i det här fallet försystrade han också.

Dom beväpnade biografvakterna skjuter tomma skott rakt upp i luften och sorlet avtar som på given signal. Männen kastar sina glödande cigg ner på grusgolvet och beger sig in i salongen igen, glada, nyrökta och redo för mer av denna superhärliga actionkomedi. Vi tar rygg på mustascherna och tittar förundrat på den andra halvan av filmen som såhär i efterhand gav mig ett lika stort minne för livet som min promenad längs Golgata.

Tango & Cash (1989)

Vill du läsa mer om extraordinära filmupplevelser? Klicka här för att komma till mina filmspanarkollegors inlägg.

 

Vem vill vara ett fucking neutrum?

När jag var nio år fick jag utslag i pannan, små runda vätskefyllda saker.  Mamma bokade tid på läkarstationen för att få hjälp, jag var tvungen att gå dit hel och ren, kanske inte i finkläder men nästan. Jag blev inropad till farbror doktorn och gick med svagt nedåtlutat huvud och en liten känsla av ”I´m not worthy”. Den välutbildade och korrekte läkaren tilltalade mig som Fiffi, inte som du och aldrig någonsin hade mamma eller jag ifrågasatt diagnosen. Hon skrapade med foten, tackade så mycket, vi backade ut från undersökningsrummet, köpte ut medicinen, använde den enligt ordination i åtta månader och funderade inte mer på det.

Hade min nioåring fått utslag i pannan nu, idag, så hade jag sannolikt googlat, jag hade läst allt som fanns att läsa och innan jag ens bokade en läkartid och jag hade två, kanske tre, presumtiva diagnoser utskrivna och klara. Läkaren skulle vara någon jag bollade idéer med och var han/hon inte bra, inte trovärdig, inte inlyssnande så skulle jag gå till någon annan. Jag skulle ifrågasätta. Jag har stor respekt för många läkare men inte för läkare som homogen grupp och jag tror inte att någon läkare idag skulle skriva ut cortison till ett barn som har en handfull finnar i pannan.

När jag var elva år skulle jag få omtapetserat i mitt rum. Vi gick till byhålans färgaffär och jag fick välja mellan tapet 1 och tapet 2. Men….det är ju blå blommor på den här, jag vill inte ha blått i mitt rum, sa jag men vad spelade det för roll? Det fanns två tapeter på lager som fungerade i barnrum och någon av dom fick det bli. Sluta gnäll bortskämda barn. Punkt.

Trettio år senare kan folk som jag livnära sig på att det finns en sådan mångfald av tapeter att det ibland är omöjligt att välja och räcker inte dom befintliga hundratals kollektionsböckerna så kan man trycka personliga tapeter med egen design.

Vad har det här med film att göra kanske du undrar? Det kanske inte har med filmerna i sig att göra men det har med filmbloggande och filmtwittrande att göra och det har definitivt med frågorna som ställdes på seminariet i måndags att göra. Har filmbloggare något inflytande över filmkritiken, har filmbloggare någon som helst makt och vad är skillnaden mellan förr och nu, mellan ”gammelmedia” (svindumt ord för övrigt) och nya sociala medier?

Vi lever i en tid där den yngre generationen tror att kändis är ett yrke. Vi lever i en tid där facebookuppdateringar och upplagda bilder inte lämnar mycket till fantasin. Vi lever i en tid där många tror att om man inte syns så finns man inte. Vi lever i en tid där många människors största fasa är att vara ett fucking neutrum. Det går nästan inte att köpa ett mobilfodral som bara är praktiskt, det går inte att köpa kläder som enbart är funktionella, det går inte att ha en sida nånstans på nätet som inte fungerar som ett personligt skyltfönster. Allt vi gör är statement. Varje vaken sekund visar vi vem vi är och många gör det inför inför hela världen, inför alla som ids titta, lyssna och klicka.

Skolbarn lär sig i tidig ålder att vara delaktiga, dom ges makt över sin tillvaro på sätt som aldrig fanns på världskartan när jag gick i skolan. Barn diskuterar med sina lärare, lärare som går runt i klassrummet och är med på barnens villkor, det sitter inte en vuxen människa bakom en kateder och lär ut, kräver respekt och tittar ner. På samma sätt lär sig dom yngre generationerna att kräva en dialog om det dom tycker är viktigt. Som jag skrev härom dagen, när jag var liten satt Nils-Petter i TV och sa vad han tyckte om film och jag lyssnade. Jag lyssnade, tog åt mig, tog till mig och trodde det var en sanning. Läkare, färghandlare, politiker, journalister, lärare, präster eller Nils-Petter, det som sas och gjordes ifrågasattes inte alls på samma sätt som nu. Jag får dagligen frågan ”varför?” både av mina barn, mina färgsättningskunder och mina läsare och det går inte längre att vara tyst eller svara ”därför!” för att jag inte orkar fundera ut nåt smartare, jag måste svara. Det krävs av mig, av alla, att kunna föra en dialog.

Jag tror att många människor strävar efter att vara Någon. Alla kanske inte gör det offentligt på nätet för allas insyn men jag tror att tiden är förbi då man levde sitt liv enbart för att överleva, inte leva. Mina mor-och-farföräldrar lever inte längre men när jag tänker på hur dom levde så känns det som eoner sedan dom gick bort. Det är det inte. Det är fem år sedan min mormor dog och det Sverige som fanns under hennes sista år finns inte längre. SÅ fort går utveckligen. Det kostar femtio spänn att betala en räkning över disk, hon hade dött om hon hade vetat det och hon hade dött om hon varit tvungen att skaffa dator och internetbank för att slippa. Min dotter skrek ”jag dööööööööööör!” när hon drattade i sjön med sin I-phone i fickan och fick reda på att det skulle ta två veckor att få en ny. Det är skillnad på då och nu och det gäller att hänga med i svängarna.

Filmbolagen fortsätter marknadsföra sina filmer på samma sätt som på Nils-Petters tid, lite överdrivet såklart men inte helt orättvist. Filmrecensenter i dom stora tidningarna fortsätter skriva sina informativa texter men svarar ofantligt sällan på kommentarer dom får. Jag vet inte om dom ens tänker på att dom kan svara. Enskilda filmbloggare fortsätter driva sina bloggar på fritiden, fortsätter skriva engagerat om sitt största intresse, fortsätter spendera skattade pengar på filmer och biobiljetter, fortsätter svara på kommentarer och mejl, fortsätter föra en dialog med alla som vill vara med och diskutera och många bloggare facebookar och twittrar samtidigt. Jag tror att många filmbloggar når ut till fler läsare än till exempel Aftonbladet gör där du måste köpa papperstidningen eller bli betalande Plus-medlem för att kunna läsa filmrecensioner.

Jag tror inte att ”gammelmedia” (finns det inget bättre ord?) behöver tävla med sociala medier om uppmärksamheten, jag tror att båda behövs mer än någonsin. Ju mer det pratas och skrivs om film desto bättre är det. Det jag tror är att filmbolagen behöver vidga sina vyer och inse att filmbloggarna är många och starka och vi sannolikt kommer bli både fler och starkare framöver.

Det handlar liksom om det där med dialog igen.  Att vara filmbloggare har ibland känts som en deja-vu från 1979. Det klappas lite på huvudet och det tänks ”såja lilla tjejen, fortsätt skriv om du nu tycker det är så skoj med film, det blir nog bra, kanske blir det nåt riktigt av dig när du blir stor” och sen stängs dörren. Det kanske är dags att öppna den? Det kanske är dags att börja hjälpa varandra, att prata och diskutera? Precis som det finns olika sätt att avhjälpa finnar så finns det olika sätt att få ut filminformation, det är liksom 2012 inte 1982.

Seminariet i måndags må ha varit lite hattig och lite flummigt men alla diskussioner som startas efteråt är bra diskussioner. Dessutom visar det mig och alla som lägger ner massor med energi på sina filmbloggar att vi må vara nördar men vi är inga fucking neutrum.

Filmrecensioner – Viktiga för vem?

Jag växte upp i en tid då information om nya filmer var likställt med TV-programmet Filmkrönikan. Om en film var bra eller dålig bedömdes av Filmkrönikans programledare, recensenten Nils-Petter Sundgren. Det var hans åsikt och hans åsikt allena som rådde. Betygen han satte på filmerna var odiskutabla, det var inget snack om saken för det fanns inget alternativ. Jag kunde inte klicka över på en annan kanal och höra någon annan prata om samma film för det fanns inget annat filmprogram, fan, det fanns inte ens en annan möjlig kanal, det fanns knappt fjärrkontroller!

Ville jag läsa recensioner var jag hänvisad till kvällstidningarnas korta beskrivningar, några plus eller getingar och sen var det bra. Det var inte förrän jag började läsa DN i början på nittiotalet som jag fattade att det kunde skrivas lite längre texter om olika människors syn på film och det var en härlig upptäckt. Några år senare började jag prenumerera på allsköns engelska och amerikanska filmtidningar och i perioder läste jag inget annat än dessa. Jag märkte att jag brydde mig om vad filmjournalisterna skrev, jag lärde mig massor om film den vägen och nånstans hittade jag essensen av mitt eget filmintresse där bland dom blanka sidorna.

Jag vet att det finns många som är ointresserade av film och aldrig skulle läsa en recension även med en rostig morakniv mot strupen. Jag vet att det finns en del som är måttligt intresserade av film men som njuter av att läsa recensioner och lär sig plocka ur sina egna russin ur kakan den vägen. Jag vet hysteriskt filmtokiga människor som förkastar recensioner som pesten då dom inte är det minsta intresserade av vad andra tycker och tänker och jag vet väldans många lika filmgalna tokar som tycker det är spännande, kul, underhållande och lärorikt att läsa andras åsikter om film och kanske få lite nya infallsvinklar, tips och idéer. Personligen är jag såklart väldigt tacksam över den sistnämnda gruppen och jag tillhör den själv.

Massmedia har förändrats så mycket dom sista tio-tjugo-trettio åren att det knappt är fattbart. För tjugo år sedan fanns inga sociala medier, det fanns radio, TV, tidningar och snigelpost. Nu är det aningens annorlunda. Den största skillnaden som jag ser det är att nyheter sprids blixtsnabbt och att det är otroligt lätt att både leta upp och sprida information, perfekt för mig som är både filmnörd och bloggare. Många insatta i filmbranschen har förstått grejen, att det här med intörnätt inte alls är en fluga och att vi som dagligen befinner oss där är fler än dom som investerar i en morgontidning. Men hur är det nu, hur mycket makt över filmerna har filmbloggare – egentligen?

På måndag börjar Malmö filmdagar. Jag ska åka dit och vara med i en paneldebatt där bland annat filmbloggarnas inflytande över filmkritiken ska diskuteras. Det är superkul såklart och en jättecred inte bara till mig utan till alla oss som dag ut och dag in tittar på film, skriver texter, läser, kommenterar och diskuterar, inte för att tjäna pengar utan för att vi tycker film är viktigt och det roligaste som finns.

För att reka lite inför måndagen vore det kul att höra din åsikt. Tycker du filmrecensioner är viktiga? Om du vill läsa om en film, var letar du upp information? Har du någon favoritrecensent du litar blint på? Tycker du att filmbloggare är en maktfaktor i filmbranschen? Var det bättre förr? Saknar du Nils-Petter i rutan?

Skriv en kommentar eller skicka ett mejl om du hellre vill det. Jag vet ju vad jag själv tycker men det vore skönt med lite kött på benen.

Fredagsfemman # 6

5. Kvinnan som kan skära grönsaker i sömnen

Geena Davis är en av filmhistoriens tuffaste kvinnor i filmen Long kiss goodnight. Imorgon kväll visas filmen på TV3. Stoppa i bettskenan och ladda upp med redigt med kaffe för reklampauser kan ge vilken filbunke som helst magsår. Men har du inte sett filmen så är den värd att ses – även med idiotavbrott.

 

4. Mannen med knivskarp humor som vapen

Kvällspressens relation till sanningen är som mitt rövhål: beundransvärt tänjbart.” En man som kan uttrycka sig så i skrift förtjänar all cred han kan få. Jonas Gardell slår huvudet på spiken gång på gång på gång och hans hjärna är en till synes aldrig sinande källa till punchlines. Jag läser hans krönika om humor och håller med. Kan man skratta åt elände har man mycket att vara glad åt.

 

3. Kvinnan med för stort namn för sitt eget bästa

Att vara begåvad inom fler områden än ett är aldrig lätt, i alla fall inte om vederbörande vill bli tagen helt på allvar. Madonna har gjort mycket i sitt liv men det allra bästa hon presterat inom filmmediet är som regissör till filmen W.E (och detta säger jag trots att jag verkligen gillar filmen Evita). Jag var full av fördomar, jag erkänner detta, men dom fick jag äta upp likt kylskåpskalla rester för den här filmen – och Madonna som regissör – bör tas på allvar.

 

2. Kvinnan utan namn

Med knastertorr humor och världens sämsta killsmak gör Klara Zimmergren entré i Kvarteret Skatan-ensemblen. Jag är lite rädd för Klara Zimmergren. Hon är så JÄVLA bra. Otäck på nåt vis. Är hon allvarlig? Hur kan hon hålla sig för skratt? Förstår hon ens hur klockren hon är, jag menar, ”slänga skräp, som man säger”, hahahaha. Gå på bio i helgen så förstår du grejen.

 

 

1. Musketörerna!

Onsdagen den 14 oktober 2009 såg jag den här föreställningen första gången. Ett drygt år senare köpte jag biljetter igen och nästa vecka är det dags att använda dom. Jag har varit så rädd att biljetterna skulle komma bort eller att nåt annat dumt skulle komma i vägen men nu finns det ingenting som kan stoppa mig, nästa vecka ska jag äääääntligen få se De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater igen.

Johannes Bah Kuhnke, Leif Andrée, Alexander Lycke (stället för Fares Fares), Andreas Kundler, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Ann-Sofie Rase,  Gerhard Hoberstorfer, Frida Westerdahl och Jan Mybrand (med flera) är så mycket ballare, tuffare och coolare än alla filmiska musketörer jag någonsin kan komma på. Det här är den bästa teater/musikal jag sett, det här är världens energiboost för både kropp och själ och tjohooooo, jag ska få se den IGEN!

Inför Oscarsgalan: Den konstiga konsten att göra en filmisk tavla

Det var bara jag som var vaken den där natten och det var inget som förvånade mig.

Spänd av förväntan inför 2001-års Oscarsgala preparerade jag för att hålla mig alert i många timmar till. Jag bredde ciabattas med pesto och mozzarella, jag hällde upp ofantliga mängder ostbågar i fin skål, colan låg på kylning, kaffemaskinen var laddad, en ny anteckningsbok inhandlad och en skön svart penna låg och väntade på soffbordet. Men det var många timmar till galan började och på TV visades Loch Ness, en kanske inte alltför toppenbra sjöodjursfilm med Ted Danson.

Jag stängde av ljudet på TV:n och satte på stereon lite tyst istället. Herregud, som det snarkades i husets övriga rum var det noll risk att jag skulle väcka dom andra, både dom två små och den store. Darren Hayes i Savage Garden sjöng I love you more than every breath, truly, madly, deeply, do och jag fick ett ryck, ett stort jävla ryck.

Jag tog fram en stor canvasduk, penslar och alla mina akrylfärger, släckte alla lampor och tände stearinljus som jag ställde fram på matbordet. Där la jag min duk och där började jag måla. På TV såg jag Ted Danson leta undervattensmonster, i högtalarna hörde jag I want to stand with you on a mountain, I want to bathe with you in the sea. I want to lay like this forever, until the sky falls down on me och själv stod jag vid bordet i mysbyxor med en ostkrok i mungipan och målade ett motiv jag faktiskt inte kunde se. Jag blandade färger som jag trodde föreställde hav, jag försökte tänka mig ögon, vassa tänder och en smal ålig kropp, jag ville måla ett filmiskt sjöodjur, ett ledset sådant, en som letade efter sin pusselbit där ute i det svarta, stora blöta men som nånstans kände på sig att letandet var förgäves.

Det var svårt, det var nästan som att måla med ögonbindel så mörkt var det och jag hade ingen aning om hur slutresultatet skulle bli, jag brydde mig inte heller, det var ju Oscarsgala om några timmar, viktigare saker var på gång.

Ett par timmar senare börjar sändningarna från röda mattan, jag lägger ner penseln och kommer på att jag har en skönt stor påse kokosprickar i skafferiet som ligger där och längtar efter att bli uppätna. Mitt tavelfokus är long gone.

Oscarsnatten kom och gick och när jag vaknade i soffan frampå morgonkvisten med gamnacke och en otäck smak i munnen hade jag inte en tanke på tavlan. Jag försökte veckla ut mig och få bort känslan av underlig bakfylla i kroppen. Vann verkligen Gladiator priset för bästa film eller hade jag drömt det?

När jag reste på mig och såg nattens tavla kom det en liten rysning längs ryggraden. Vad fan har jag gjort? Hur är det här ens möjligt? Jag som inte målat något verkligare än UFO:n i hela mitt liv hade plötsligt lyckats måla vatten som såg ut som vatten och sjöodjuret såg precis så vilset och sorgset ut som jag inbillat mig.

Tavlan Truly, madly, deeply…do med inspiration från Savage Garden (och Ted Danson) blev startskottet till något som ett halvår senare resulterade i över trettio målade tavlor och en utställning på ett galleri på Söder i Stockholm.

Jag som bara skulle titta på Oscarsgalan i min ensamhet. Så det kan bli.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Tavlan är fotad av mamma som har automatisk datuminställning i kameran. Siffrorna är alltså inte en del av motivet)

Om det här med filmcensur

I början av 90-talet gick jag en förberedande journalistutbildning. Som examensarbete skulle vi göra en egen tidning och alla elever fick välja ett ämne att skriva om som engagerade dom mest. Självklart valde jag redan då att skriva om film och min artikel handlade om filmcensur, något som då retade mig till max.

Jag var skräckfilmsfantast och sög i mig allt som andades blod, mord, klegg och läbbigheter. På den tiden var det inte ovanligt att dom värsta vidrigheterna klipptes bort med häcksax så att handlingen blev så stympad att filmen ibland blev i stort sett obegriplig. Dog nån? Hur? Varför? Va faaaan! Varför är hon bara BORTA?

För att kunna skriva min artikel ringde jag till Statens Biografbyrå. Dom skötte allt som hade med filmcensur att göra. Allt som klippts bort av en eller annan anledning var offentlig handling och det var fritt fram för vem som helst att se vad som censurerats, det enda som krävdes var att boka tid för en personlig visning. Så jag gjorde just det och några dagar senare satt jag i en skön fåtölj alldeles ensam i ett mörkt rum någonstans på Regeringsgatan i Stockholm och tittade på bortklippta scener uppradade efter varandra helt utan sammanhang. Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street, Hellraiser, Motorsågsmassakern, ja, jag minns inte allt i detalj, det kan jag inte säga, jag minns mest att det var en ganska surrealistisk upplevelse bara att vara där och att klippen var aningens…blodiga.

Det var enbart biofilmer som censurerades då och trots att censuren avskaffades så sent som i år så var Martin Scorseses Casino den sista film som censurerades i Sverige – och det var 1995.

Nu har det gått tjugo år sen jag satt i den där fåtöljen och argade upp mig över att andra bestämde vad jag skulle klara av att få se och det har hänt en del i min syn på den här frågan sen dess. Det känns liksom inte lika enkelt längre.

Jag är ingen förespråkare av filmcensur, inte alls, men det är inte en helt igenom enkel fråga tycker jag. När jag växte upp kunde film enbart ses på bio, hyrvideo (moviebox) eller någon enstaka gång på TV. Gick filmen på TV och innehöll våld gick den alltid sent på kvällen och TV-hallåan varnade alltid innan för starka scener.  Åldersgränser var således tämligen enkla att följa både för föräldrar och barn. Även om det gick att lura in sig på biografer fast man inte hade åldern inne eller få någon äldre kompis att hyra en film så var det inte helt o-meckigt. Nu är film bland det mest lättillgängliga som finns. Vad man än tycker om otillåten nedladdning så finns den och ungar kan med bara ett klick ladda ner och se i princip vilken film som helst när som helst och jag tror inte någon bryr sig nämnvärt om att filmer ens har en åldersgräns och att dessa finns av en anledning.

Att censurera film vars målgrupp är vuxna människor kan aldrig vara rätt, inte i min värld. Men det som glöms bort är att vuxenhet är en väldans luddigt begrepp. Det finns en vits med att inte se vissa filmer när man är för liten, det kan bli tok på många sätt. Jag har inga bra svar, inga universella lösningar, men jag tror det är bra att tänka efter lite ibland och prata om saken. Världen ser inte ut som den gjorde 1960, 1970, 1980 eller 1990. Allt är annorlunda. Allt. Verkligheten för dagens barn och ungdomar är inte lik min uppväxt på en fläck och inte heller deras sätt att se på film.

Det kanske är den dagliga överdoseringen av tecknad film på otaliga TV-kanaler som gör att barnen är ointresserade av Kalle och hans vänner på julafton? Vi snackar inte tre minuter Mordillio eller Hacke Hackspett i Godmorgon Sverige på lördagarna längre, eller Tom&Jerry i Lilla Sportspegeln. Barn har tillgång till tecknad film jämnt.

Kan den lilla delen som stavas ”julafton kl 15” förändras så drastiskt av lättillgänglig animerad film så kanske en ökning av gruppvåldtäkter kan ha en förklaring i att porrfilm av alla sorter finns bara ett klick bort och att varenda tonåring vet vad ett gang-bang är (enligt Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda våldtäkter/gruppvåldtäkter ökat från 1681 fall år 2000 till 5479 fall 2010)? Eller kan det faktum att en vanlig trettonåring har sett så många mord på film ha med att göra att han/hon inte reagerar när han/hon ser riktiga lik och avhuggna huvuden på Rapport?

Alldeles oavsett vad jag som vuxen människa tycker om filmcensur och konstnärlig frihet och att ingen annan ska tala om för mig vad jag får titta på eller inte, alla som tittar på film ÄR INTE VUXNA. Alla som tittar på vuxenfilm ÄR INTE VUXNA. Det är så verkligheten ser ut.  I verkligheten finns det även frånvarande, sönderstressade och kanske till och med ointresserade föräldrar PLUS att det finns en dator med internetuppkoppling i i stort sett vartenda barn-och-tonårsrum. Det är klart det kan bli krockar och tok av det, det känns ganska logiskt.

Det här med filmtittande och censur är intressanta och komplexa frågor och i min värld är ingenting gällande detta svart eller vitt men vi kan inte sluta fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. Film är alldeles för viktigt för det.

Vad tycker du i den här frågan? Skriv gärna en kommentar.

  • Bland kommentarerna på årets filmsnackis A Serbian Film pågår en diskussion om både censur och var gränsen egentligen går för en ”vanlig film” att få kallas just det.  Åsikterna går både varma och isär.
  • Statens Biografbyrå heter numera Statens medieråd. Deras uppdrag är att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan. Hemsidan hittar du här.

 

Filmkrönika: När film blir verklighet

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag inte fattat att jag borde vara rädd när jag duschar bakom ett vitt duschdraperi.

Jag hade heller inte anat oråd när jag sitter i bilen och det ösregnar och jag befinner mig i mobiltäckningslöst land eller om en rostig gammal pick-up kör upp bakom mig så hade inte min första tanke varit att det är 1. en blodtörstig mutant 2. en massmördare vilken-som-helst med smutsiga snickarbyxor som vill krocka med flit, sätta en krok genom bålen och dra mig till sin bondgård långt utanför stan.

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv så hade jag kunnat bada i en insjö utan att höra John Williams Hajen-tema susa i öronen och jag hade kunnat spela volleyboll utan att tänka att det jag slår på kunde vara någons bästa vän vid namn Winston.

Om jag aldrig sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta i en hotellobby och lyssnat på en pianist utan att mentalt hamna vare sig i Casablanca eller i Tokyo. Jag hade kunnat se ett gult skinnställ utan att tänka på Uma Thurman och jag hade kunnat se snö falla sakta till marken utan att mentalt förflytta mig till nån scen ur Edward Scissorhands.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat åka bil längs småvägarna på Kauai, tittat på vattenfallen och gett fan i att vara så rädd för att en T-Rex skulle hoppa ut genom bladverket. Jag hade kunnat sitta i bilen någonstans i Sverige och tittat ut över barrskogsvyer utan att se Järnjätten torna upp sig i horisonten och jag hade kunnat se en liten kille med runda glasögon utan att undra om det är han eller hans mamma som gillar Harry Potter.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta på en sandstrand och tittat på solnedgången utan att se en jättevåg rulla in framför mig, jag hade kunnat se ett lunchande gäng kostymnissar utan att tänka på hur mycket coolare dom hade sett ut gåendes i slowmotion, jag hade kunnat se en liten knatte i trampbil utan att bokstäverna REDRUM uppenbarade sig och jag hade kunnat gå i en labyrint utan att känna mig jagad av en haltande Jack Nicholson.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat titta upp mot stjärnorna och inte funderat på vare sig Nostromo, ewoker eller om E.T kom hem nångång.

Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade sett en endaste film.
Undrar hur jag hade tänkt då.

Filmkrönika: Magnolia och den skäggige mannen

.

.

.

.

.

.

Jag sätter mig på rad fyra i biosalongen precis som jag alltid gör och alltid gjort. Bredvid mig sitter min kompis som just denna dag är en höstförkylning personifierad. Hon är sådär snorig att hon tappat både lukt och smak  och är varm och tjock i ansiktet som vore det fyllt med hemstompat potatismos.

Vi ska se Magnolia, filmen alla pratar om. Den är tre timmar lång. Tre timmar i en biofåtölj. Huuua. Jag har inte sett en sånhär lång film sen Dansar med vargar och då fick jag fanimej liggsår fast jag satt upp.

Kompisen har laddat upp med Vicks blå. En påse i varje jackficka. Jag tänker äta Foxkola. Satan, det är gott med Foxkola. Reklamen är precis slut och ridån går igen. Det tunga röda draperiet gömmer den stora vita duken, duken som snart ska visa en historia om kärlek, om död, om tandställningar, frågesport och regnande grodor.

Jag tittar till vänster om mig. Det är tomt. Ingen sitter mellan gången och mig. Jag tittar igen. Då ser jag honom komma gående. En liten man, kortare än jag, kanske bara 165 centimeter. Han har långt yvigt skägg som liksom växt åt alla håll samtidigt som om det vore vattnat med växtnäring. Jag ser knappt hans ögon, jag ser bara denna extrema skäggväxt, en vinterjacka som säkerligen en gång i tiden varit ljus men som just nu mest är full med smuts och hål. Stoppningen tittar ut och dragkedjan verkar ha gett upp. Han går inte, han hasar fram i skor som sett både  bättre dagar och mer storleksanpassade fötter. Lyfter han fötterna tappar han skorna, det är en sanning han säkerligen känner till själv.

Ljuset släcks och ridån går upp. Den skäggige mannen glider in på rad fyra och sätter sig med bara en stol mellan sig och mig. På golvet ställer han sin välanvända plastkasse från Åhléns som slamrar av tomma aluminiumburkar. Han böjer sig fram och tar upp nåt ur påsen. Det är en såndär välpacketerad fabriksbakad sockerkaka som har evig hållbarhetstid. Han lägger kakan på stolen mellan honom och mig och det är då jag känner lukten, odören, stanken av en hemlös man som inte tvättat sig sen Mälaren var sommarvarm.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Det luktar död. På duken framför mig ser jag en man som försöker ta självmord. Han hoppar från en höghus men blir skjuten på väg ner av sin egen mamma, genom ett fönster med ett gevär han själv laddat och landar sedan med ett hål rätt igenom magen i ett nyligen uppsatt skyddsnät. Mannen bredvid mig luktar avföring, svett, gammal hud och trasigt leverne i en kombination som känns ohållbar i tre timmar. Tom Cruise orerar om kuk och fitta, William H Macy kör in sin lilla bil i ett snabbköp, Julianne Moore letar tabletter och jag har panik. Jag försöker få kompisen att förstå mitt dilemma men hon pekar på sin näsa, den röda välsnutna och jag fattar, hon känner ingenting. Det är jag och bara jag som lider här.

Den hemlöse mannen öppnar sin sockerkaka och börjar äta. Han smaskar, han njuter, han tittar på filmen, han verkar inte ens vilja blinka. Han är där, han lever i nuet, han fryser inte, han är inte rädd, snart är han mätt på sockerkaka och han har tre timmars hemtrevligt samkväm att se fram emot innan han ska ut i stockholmsnatten igen och leta trapphus för lite nattsömn. Jag å andra sidan,  jag ska hem till min nya säng, till rena lakan och varma element.

Jag har inte mage att byta plats, jag kan inte be honom flytta sig men jag måste lösa problemet innan jag kräks över hela rad tre. Så jag gör det jag kan. Jag ber kompisen om två Vicks blå, jag skalar av dom pappret och stoppar en halstablett i varje näsborre. Det luktar starkt, gott och rent. Jag ser inte klok ut men det är ingen som ser mig, det svider, men det kan jag ta.

Magnolia går vidare. Filmen hoppar mellan historierna och jag sneglar på den skäggige mannen. Jag undrar om han har en dotter nånstans som hatar sin far. Jag undrar när han tillämpade Frank Mackeys seduce & destroy-teori sist. Jag undrar hur det känns att inte ha någonstans att ta vägen.

Jag får inga svar på mina frågor. Den skäggige mannen reser sig och går några minuter innan eftertexterna rullar. Han smög in, han smög ut men doften av honom kommer att sitta kvar i salongen länge, länge.

Hos mig sitter den fortfarande kvar, mer än tio år senare.

Filmkrönika: En italiensk hingst eller en latinsk Ken-docka?

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet “straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone, please”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat “Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad gjord på ett helt jävla salladshuvud, en liter parmesan och en sjuttiofemma vit dressing, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja vad det är som är så speciellt med en naken Stallone.

Ja, vad är det speciella? Jag vet fortfarande inte. På bilden här ovan har han några ytterst märkliga mellangrå kallingar men det är inget jag sett röken av i verkligheten. Å andra sidan, kallingar eller ej, det går liksom inte att se ett skit. Antingen är han urtypen av en latinsk Ken-dock eller så håller han benen i exakt rätt vinkel för att skyla sitt ENORMA paket och ge såna som jag en smula mer matro.

Om jag ska ge mig på en kvalificerad gissning så lutar det mer åt Ken-hållet. Det var nämligen precis likadant i porrfilmen The Italian Stallion: “The x-rated film with Sylvester Stallone in the starring role as Stud”. Jag försökte kolla in honom då med. Jag tittade och tittade, vågade knappt blinka av rädsla att missa nåt, men nej, det fanns inte mycket att missa. Italian Stallion är nämligen en porrfilm utan porr. Det är så lite naket i filmen att trots immigt förstoringsglas så är det mer spännande att försöka bygga ett periskop av använda muggrullar och krångla upp den genom avloppssystemet för att få en glimt av när den 73-årige grannen med brutal gubbröv tvålar in sig i duschen.

Nu är glaslådan med den nakne Stallone i taket på Planet Hollywood inte hämtad ur Italian Stallion utan ur actionfilmen Demolition man. Där spelar Sylvester Stallone supersnuten John Spartan som blivit nedfryst – naken såklart – som straff för ett brott han inte begått för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt rolig och manusförfattaren har ett intressant sätt att se på framtiden – och den innehåller en i princip naken Sylvester Stallone i en glaslåda. Det gör inte Italian Stallion. Men vill du ha dig ett gott skratt eller två ska du se den – utan förstoringsglas. Det gör ändå ingen skillnad.

Filmkrönika: Fuck you Wesley Snipes!

Det är sommar, jag är nitton år och jag vill resa bort. Min semester har precis börjat och jag vill hitta på nåt roligt.

– Kan vi inte resa bort nånstans bara du och jag? säger jag till min pojkvän, den kontrollerande, snygge,  svartsjuke Wesley Snipes-look-aliken som jag antagligen inte hade fallit för om han inte tokflirtat med mig på tunnelbanan bara dagar efter att jag sett Spike Lee´s Jungle fever på video.

– Vart vill du åka då? säger han och ser allmänt skeptisk ut, precis som han brukar när jag säger nåt.
– Turkiet, det vet du ju.  Alla säger att det är så bra där, varmt och billigt. Det vore väl kul?
– TURKIET?? Faaaan, jag har ju sagt att jag  inte vill åka dit! Varför ska jag slösa pengar på en resa för att du vill åka till Turkiet och spela in porrfilm?
– Vad säger du nu?????
– Det är ju det alla svenska tjejer gör i Turkiet! Jag vet nog, jag har faktiskt också kompisar som varit där! Jag vet hur du tänker, du är precis som alla andra.
– Men, nu får du fantamej ge dig!! skrek jag och flög upp ur soffan, slet tag i min sommarjacka från hatthyllan och gick ut.

Jag tog tunnelbanan in till city, gick runt bland butiker som brukade göra mig glad men ingenting hjälpte. Passerade en biograf. Thelma & Louise skulle precis börja och jag köpte en biljett och gick in.

Två timmar senare kommer jag ut alldeles rödgråten. Det kändes som jag hade fått vingar, jag var alldeles lätt men med en ryggrad av titan och ett hjärta inkapslat i kevlar, rosa teddy och Geena Davis vackra leende.

Herregud alltså. Ridley Scott bakom kameran, Geena Davis och Susan Sarandon, vilka kvinnor, vilka öden och Brad Pitt och Harvey Keitel… Vilken jävla jävla jävla bra film!

Jag åker hem till min minimala lägenhet, sätter mig vid köksbordet och bestämmer mig. Jag är fan inget offer! Ingen annan ska tala om för mig vad jag kan eller får göra. Jag har semester god damn it, jag är Fiffi och jag tar ingen skit. Kan Thelma och Louise så kan jag. Så jag packar en väska, ringer en taxi, åker ut till Arlanda och köper en ospecificerad sista-minuten-resa till Turkiet – bara till mig.

När jag sen sitter på flyget och tittar ut genom fönstret zippandes på en ljummen Baileys känner jag hur höger långfinger liksom kliar, bultar, lever sitt eget liv och liksom vill upp och jag ler som jag aldrig lett förut.

Fuck you Wesley Snipes. FUCK YOU!

Filmkrönika: På riktigt grön

 

 

 

 

Det finns ingenting i världen jag avskyr mer än orättvisor. Det finns inga filmer jag känner starkare för än dom som handlar om den lillamänniskan i tjafs med den stora och underdogs som måste prestera mer än dom på pappret klarar av för att rädda någon när och kär.

Jag kan bli frustrerad och ilsk ända in i benmärgen av att se rasistiska idioter i Mississippi brinner, sexköpande äckliga män i Lilja 4-ever, den armbrytande pappan i Over the top, den kämpande mamman i Inte utan min dotter och rookie-advokater som kämpar mot maktfullkomliga storpotäter i otaliga thrillers skrivna av John Grisham.

Jag personligen vet hur jag funkar och varför jag argar upp mig i soffan (fast filmen i sig kanske inte är så bra), men för några år sedan frågade en nyfiken vän mig “varför” och då var jag tvungen att sätta ord på det. Det enkla svaret är: Doktor David Banner.

Som liten tjej var veckans avsnitt av TV-serien Hulken mitt livs höjdpunkt. Jag satt uppkrupen i soffan med ett stort glas mjölk och några gummi-limp-mackor med smör och ost och var sådär på gränsen mellan grymt fascinerad och gråtfärdigt livrädd av den vanlige killen Bill Bixby som förvandlades till Lou Ferrignos gröna Hulk när han blev arg. Han hade ett sånt rättspatos, han tvekade aldrig att gå emellan i ett bråk, han hjälpte dom små, han stod upp för sig själv och andra oavsett situation men var samtidigt så missförstådd och så utanför att jag varenda vecka grät en skvätt till eftertexten när han återigen gick där i vägrenen, mot nästa stad, alldeles alldeles ensam i världen.

Jag är inte vältränad, jag är inte fullbombad med radioaktiv strålning, jag går inte ensam genom livet men bråkar du med mig, beter du dig illa mot någon som inte kan försvara sig och jag är i närheten då blir jag grön, på riktigt grön.

Så tack som fan The incredible Hulk. Oavsett om du heter Lou Ferrigno, Eric Bana eller Edward Norton så är du är inte bara seriehjältarnas seriehjälte, du är MIN hjälte med!

Filmkrönika: John Rambo och lilla jag

 

 

 

 

 

 

Den tuffaste killen i klassen kom fram till mig på rasten.

– Jag har sett den nu, jag har sett filmen när han syr ihop sig själv.
– Vadå? sa jag och såg framför mig hur nån med välutvecklad korsstygnsteknik broderade sig själv på armen. En tomte, kanske en katt eller varför inte ordstävet Egen härd är guld värd?
– Har du sett den? Alltså, haaar du det?
– Sett vadå? sa jag och försökte att inte se precis så dum ut som jag kände mig.
– First blood. Du har väl inte sett den?
– Näääe.

Jag lommade iväg. Klasskompisen hade berättat om filmen. Hmmm. First blood. Nån krigis som syr på sig själv, nån som lagar sår och dödar folk med såndär kniv jag sett i Hobbex-katalogen. När jag kom hem knackade jag på hos den äldre grannen, det fanns liksom ingen annan lösning på problemet.

Kvällen efter satt jag i grannens bruna skinnsoffa med en hyrd moviebox och First Blood-fodralet i ett krampaktigt tag i min lilla näve. Det var en 15-årsfilm, jag fick inte titta på sånt här, mamma skulle bli galen om hon visste och nu börjar filmen, faaan, det kan bli otäckt nu, blodigt och kleggigt och han ska ju SYYYYY också (jag fick fan blodtrycksfall i hela huvudet när jag tänkte på det och la strategiskt en kudde i knät).

Han som var så flink med nål och tråd hette John Rambo. Han var inte så stor, han sa inte så mycket, han hade linne mest hela tiden fast det såg ut att vara kallt ute och han hade väldigt bulkiga överarmar. Lite som en sydeuropeisk kusin till Michelingubben som satt på husgaveln nere vid stora rondellen, ja den enda rondellen i byhålan jag bodde i då.

Jag tyckte synd om John Rambo. Han råkade ut för en riktigt elak polis som var sjukt taskig och orättvis när det enda han ville var att få lugn och ro och stanna i staden. Klart att Rambo vill hämnas. Självklart vill han det. Så han gömmer sig i skogen, dödar en massa folk, blir blodig och skitig och DÄÄÄÄR får han det där såret!

Oiiiiii, nu ska han sy, nu ska han sy, nu ska han sy och jag vill inte titta men jag tittar ändå och nålen och tråden letar sig igenom skinnet och…och…hihi…vaaaaa…det där var ju inte så farligt! Vad var allt fuzz om? Okej, han lagade såret på sig själv men vad skulle han göra? Ligga och dö? Bloda ihjäl? Låta dummispolisen vinna?

Precis där och då tändes en eld som fortfarande brinner. Just då väcktes känslor ganska mastiga för en liten flicka att hantera. Kombinationen cool barnförbjuden film, ensam man mot världen och en alldeles enastående skådespelare vid namn Sylvester Stallone satte standarden för mig om hur film ska vara när den är som allra bäst.

Film ska beröra. Film ska förändra. Film ska ge mig känslan av att ingenting är omöjligt. Sylvester Stallone blev med First blood min alldeles egna husgud och det är en kärlek som inte direkt svalnat med åren.