Etikett: Kyle Chandler

Publicerat

FIRST MAN

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här ”mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av ”icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska ”åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

Publicerat

GAME NIGHT

Jag satt och tänkte på filmen Get Out när jag såg Game Night. Båda två är filmer som på pappret ganska lätt kan kategoriseras i varsin genre men när man tittar på filmerna är dom liksom något annat, dom är båda så mycket mer än något man med enkelhet kan stämpla. Är man med på det, köper man premisserna och släpper sargen kan det bli en alldeles fenomenal filmisk resa, är man inte beredd kan det låsa sig en smula. Det gjorde det för mig när jag såg Get Out och samma sak hände nu. Brooks

Game Night är inte ”bara” en komedi, det är heller inte ”bara” en actionfilm utan den är smart skriven, dialogen är snabb och fullsmockad med referenser och historien vänder och vrider sig fram och tillbaka som en daggmask i frityrolja. Man vet aldrig var man har den, var den är på väg, vad man ska vänta sig eller hur den ska sluta. I princip ALLTID är detta ett plus i min bok – och så även här, egentligen – ändå sitter jag här och tänker ge filmen ett medelbetyg (precis som jag gjorde med Get Out) och detta för att….ja….det känns som en trea, trots allt. Weird? Ja, det är ju det. Superweird.

Max (Jason Bateman) och Annie (Rachel McAdams) är gifta och har ett gemensamt stort och pulserande intresse och det är spel. All form av spel vad det verkar men kanske främst sällskapsspel och detta tillsammans med goda vänner och så kallade”game nights”. Den något enstöriga grannen och tillika polismannen Gary (Jesse Plemons) smyger omkring och vill gärna vara med men Max och Annie är inte så pigga på det och tvingas till en massa vita lögner för att hålla honom borta. Max bror Brooks däremot (Kyle Chandler) tittar gärna förbi och han är en man som är allt Max inte är. Förmögen, lyckad, har världens coolaste bil OCH han är snygg. Snygg-are än Max i alla fall. Objektivt sett.

Att Max och Annie har svårt att bli gravida härrörs till denne Brooks, att Max har mindervärdeskomplex och har en inneboende stress i kroppen som visar sig i slöa spermier. Brooks alltså, vilken kille. Jävlas ständigt, både direkt och indirekt och nu tänker han bräcka Max och Annies game nights MED RÅGE när han bjuder hem dom till sitt superlyxiga hus och sin investering i en typ av spel kompisgänget inte är vana vid. Det kommer ske en kidnappning och den kidnappade ska hittas, brottet måste lösas. Den som löser detta snabbast får bilnycklarna till Brooks värstingbil, den som är Max favoritbil i hela världen.

Det är klart det blir förvecklingar, det är klart allt inte är som man tror, det är klart att samtliga inblandade kommer få sig en game night dom sent ska glömma och jag sitter i soffan och blir underhållen under tiden. Frågan är HUR underhållen jag blir? Filmen är inte så kul att jag garvar i byxan, den är inte så spännande att jag biter på naglarna, den är inte så fullskiten med actionscener att pulsen ökar, den är liksom bara smart – och det ÄR verkligen inte något ”bara”.

En stark trea är ett bra betyg och ändå känner jag att jag måste förklara mig för att jag inte ger den ett högre betyg. En fyra är den väl värd? Nja….nej, jag tycker inte det, då hade den självklart fått det. Att det kommer en uppföljare så småningom känns (väl?) rätt självklart och jag kommer se den med förnöjsamhet.

Det jag tar med mig mest från filmen är hur jävla creepy Jesse Plemons kan vara samt att jag gärna vill se Lamorne Morris i varenda komedi som görs dom närmaste tre åren. Speciellt nu när New Girl är slut forever-and-ever. Han är ju Winston. Där. Här heter han Kevin och är sotis på sin fru. Bästa scenerna i hela filmen!

Publicerat

CAROL

Jag brukar inte vara SÅ känslig när det kommer till att läsa recensioner och höra på prat som handlar om filmer jag inte har sett. Jag tycker att jag brukar kunna förhålla mig någorlunda objektiv till dom flesta filmer jag ser MEN det finns ett undantag: filmer med solklar Oscar-aura.

Filmer som känns som uppenbara Oscarskandidater och som släpps på den tiden på året då det är alldeles genomskinligt att det ligger Oscars-surr-baktankar på filmbolagets konferensrum, såna filmer har jag märkt att jag oftast har ganska svårt för och speciellt när filmen i fråga fått lysande recensioner hos personer som ”såg den först”.

Carol är en sådan film. En stark fyra eller fem-plus film, en film man ”bör” tycka väldigt mycket om för att det är en ”sån” film som man inte kan klanka ner på. Fotot är perfekt, musiken är underbar, det är skådisar i huvudrollen som man ”ska” tycka om och det är en story som borde beröra och få en att tänka till.

Men när inget av det funkar då? När filmen är platt som en pannkaka och jag bara känner att det det surfas på dom sista urvattnade superlativen från Mad Men-hajpen, när jag FÖRSTÅR att Cate Blanchett är jättebra men jag känner inget (precis som alltid när det kommer till henne, jag tycker hon är har utstrålning som en skyltdocka, alldeles för kall och perfekt för att jag ska bli berörd), att jag greppar att Rooney Mara ska vara förälskad men jag känner bara att hon spelar, jag kan se kameramännen framför henne och scriptan och regissören Todd Haynes och ljudkillarna och cateringfolket och hon som fixar kvinnornas lockar så dom är perfekta i varje scen.

Carol handlar om en FÖRBJUDEN PASSION som – tycker jag – uttrycks mer greppbart, köttigt, lustfyllt och engagerande i vilken snabbskriven Harlequin-pocket som helst och det är inte DET jag hört och läst om filmen. Jag har läst att den är fantastisk. Jag har hört att den suger tag i en och gör en melankolisk och till och med lite ledsen. Med mig hände det ingenting, absolut nada. Jag tycker det är en stabilt gjord film men jag hade hellre sett en varmare och mer ”likeable” skådespelare i någon av huvudrollerna. Eller båda. Tänk om det varit Sandra Bullock  och Shailene Woodley. Drömma kan man ju alltid göra.

Publicerat

THE SPECTACULAR NOW

Jag undrar hur man kommer se på den här filmen om tjugo år, om trettio?

Det finns nämligen nåt i min skalle som säger att Shailene Woodley (som filmens Ailee) och Miles Teller (som Sutter) skulle kunna vara deras generations Meg Ryan och Tom Hanks. Att dom kommer följas åt genom sina skådespelarliv och hamna i romantiska filmer lite då och nu, spela mot varandra, växa upp inför våra filmtittande ögon och vi kommer säga ”minns du The Spectacular Now?” till varandra och en trettiondel av alla kommer få tåriga ögon och svara ”jaaa” och resten kommer se ut som dom frågetecken dom förtjänar att se ut som eftersom dom missat att se denna film, denna jättefina lilla film som jag liksom inte kan sluta skriva om även om meningen mer än någonsin skulle behöva en punkt just nu. Okejrå. Punkt. En stund.

[micropaus]

The Spectacular Now är en såndär film som man tror sig tämligen enkelt kunna genomskåda. Ha ha. Det kan man inte och det är så jävla skönt.

Manuset är baserat på Tim Tharps roman och skrivet av Scott Neustadter och Michael H. Weber, killarna som även skrivit manus till The fault in our stars (efter John Greens roman) samt originalmanuset till (500) Days of Summer. Det är rätt begåvade snubbar det där, i alla fall när det gäller dialoger. Varenda ord som kommer ut ur munnen på samtliga skådespelare i denna film känns hundraprocentigt naturliga. Hur många gånger har man skrivit den meningen i en filmrecension? Nada, noll, zero skulle jag gissa på. Det är lika ovanligt som vita älgar i innerstadsmiljö men ack så mycket härligare att lyssna på. Älgar brölar ju mest.

Nu tänker jag avsluta med att säga ä s c h jättehögt, sådär så det sprutar saliv mellan tänderna om man har mellanrum mellan tänderna vill säga, vilket jag inte har, den där jävla tandtråden som fastnar hela tiden det är superäckligt. Men jag säger ä s c h i alla fall och ber dig strunta i vartenda ord jag skrivit och istället se filmen. Den är värd nittio minuter av ditt liv – om inte annat för att kunna svara ”jaaa” om nån frågar om du minns filmen om trettio år.

För egen del tänker jag lösa min abstinens efter Shailene och Miles genom att 1. vänta på Whiplash 2. konstatera att hur mycket mer jag än vill se av Shailene Woodley så är jag inte mentalt redo för cancerfilmen (The fault in our stars alltså) än 3. se om Rabbit Hole (med Miles) och The Descendants (med Shailene) istället. Så får det bli.

Publicerat

ZERO DARK THIRTY

Jag undrar om inte hela den här filmen är för Bin Laden-jakten vad första halvtimmen av Rädda Menige Ryan är för slaget vid Normandie. Jag har fan varit där! Jag har varit med! Helt fucking weird!

Filmer där slutet är givet och allmänt känt kan vara svåra att både göra och se på. Det kan vara knivigt att upprätthålla nerven, det som borde vara spännande kan lätt kännas blaskigt eftersom man då vet vem som dör strax före eftertexterna. Att Usama Bin Laden sköts i ett hus strax utanför Pakistans huvudstad i maj 2011 vet dom flesta av oss och dom som inte vet det och ser filmen kommer bli skönt överraskade. Om inte annat har jag spoilat hela grejen nu. F´låt.

Zero Dark Thirty är en film för alla som tror att enbart svartmuskiga män med skägg kan utföra onda handlingar. Den är en film för dom som tror att USA´s soldater är lammungar, att tortyr inte hör hemma i västerländskt tänkande och att kvinnor inte kan förändra världen. Det sista är verkligen sån jävla humbug att jag känner för att grumpa lite *gruuuumpppphhh* speciellt efter att ha sett Maya (Jessica Chastain) stå på sig med alla till buds stående medel (ibland enbart en röd tuschpenna men även pennor kan göra nytta). Regissören Kathryn Bigelow visar återigen att hon är ett ess när det kommer till actionfilmer i krigsmiljö för visst gillade jag The Hurt Locker men den är peanuts jämfört med den här.

Zero Dark Thirty höll mig i ett järngrepp från dom första minutrarna när inspelade telefonsamtal från 11 september 2001 var det enda som hördes mot en kolsvart bakgrund. Hjärnan fick arbeta, jag fick skapa mig egna bilder och ångestframkallande fantasier vilket ofta blir mycket värre än att se händelser i bild. 157 minuter senare andas jag och tiden bara sprang iväg. Det var tidig eftermiddag när jag gick in på biografen, det var kväll när jag kom ut och där emellan har jag varit på resande fot världen runt, jag har sprängts, skjutit, dödat, sörjt, äcklats, förvånats och faktiskt fnissat en hel del.

Det är ett smart drag att hålla alltför kända ansikten borta från filmen. Jessica Chastain är visserligen ett känt namn men hon är en skådespelande kameleont och kan se ut på många olika sätt i sina filmer trots att hon egentligen ser exakt likadan ut jämnt. Underligt det där. Nåja, Chastain är förutom några scener med Joel Edgerton dom enda skådisar som bör kännas igen – OM man inte råkar vara svensk. En av dom större rollerna har nämligen Fares Fares och jag får fortsätta min hissning av denne man som jag tycker bara blir bättre och bättre med åren. Han var bra i Snabba Cash II och han är bra här med. Väldigt mycket bra till och med!

I oktober förra året skrev jag om mina tankar angående kvinnor som äter – eller inte äter – på film. Jessica Chastain har med sin Maya gjort ett hästjobb i rätt riktning då hon nästan i Brad Pitt-tempo käkar sig genom filmen. Men självklart finns det ett men här. Maya stoppar nämligen mat i munnen, hon tuggar men hon sväljer inte och i scener när hon väl tuggar och sväljer får vi aldrig se vad det är hon äter på. Det kan tyckas som petitesser och ja, det är det nog, för hur som helst är det ett steg i rätt riktning mot att faktiskt kunna visa kvinnor på film som behöver föda för att överleva.

Om jag ska försöka förklara min magkänsla efter att ha sett filmen så känns det som att jag sett en RIKTIG film. Den är otroligt bra gjord, det är ett hantverk, det är väl spenderade fyrtio miljoner dollar och jag tror inte de finns någon som kommer sucka och vilja ha biljettpengarna tillbaka efter en helkväll på jakt efter Usama Bin Laden.

Jag känner mig snål för att jag inte drämmer till med en femma men tyvärr, det blir ingen fullpoängare även om det är nära. Det är en 4,8 på fiffilinoskalan och det är en film som definitivt kommer vara med när jag summerar mina favoriter från 2012.

Publicerat

ARGO

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en ”gammal” men ändå ny film på bio. ”Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.