Etikett: Kyle Gallner

Publicerat

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

Publicerat

RED

En äldre man vid namn Avery Ludlow (Brian Cox) bor ensam med sin älskade hund Red. Han är uppenbarligen änkling och har troligtvis även döda barn. Han driver en butik på orten och verkar ha gjort det länge.

Hans hobby är fiske och en dag sitter han som vanligt i en medhavd campingsfåtölj, beskådar det guppande flötet och Red sover lugnt vid hans fötter. Då kommer tre ungdomar och invaderar lugnet, tre tonårskillar varav den ene är den som sitter inne både med det sämsta beteendet och geväret. Killen heter Danny (Noel Fisher) och Danny är verkligen ingen trevlig prick. Helt oprovocerat skjuter han Red rätt i huvudet och hunden dör på fläcken. Killarna försvinner från platsen och kvar lämnas en förtvivlad Mr Ludlow som nu ska ta hand om sin döde vän.

Ludlow är dock ingen snubbe som glömmer och slätar över, han har gett sig fan på att killarna ska erkänna vad dom gjort – något som visar sig vara betydligt svårare än man kan tro. Det händer ju nämligen att idiotbarn även har idiotföräldrar…

Anledningen till att jag såg denna film stavas Lucky McKee. 2011 skrev och regisserade han en riktig kanonfilm som heter The Woman och den filmen har gjort att jag är nyfiken på det mesta McKee är inblandad i. Red är en helt annan typ av film än The Woman, det här är mer av en lågmäld dramathriller och som sådan saknas det kanske lite i berättandet för att jag ska bli helt hänförd. Brian Cox är givetvis stabil men jag kan inte låta bli att tänka hur det hade varit med min favoritfarbror Brendan Gleeson i huvudrollen istället.

Nittio minuter rätt mysig film var det ändå. Ingen superhöjdare men definitivt godkänd. Och den finns att se på Netflix.

Publicerat

DEAR WHITE PEOPLE

Den är både lättsam och tankeväckande, den är rolig och mysig, den är ytlig och tung, ja precis, filmen alltså.

Dear White People. Klurig film att skriva om det här. Antingen skriver jag om den ur rasbiologisk synvinkel, sprinklar texten med politiskt korrekta oneliners om genusperspektiv och får typ en halv promille av alla läsare att glida ur stolen och boka biobiljett med marschpuls och LP-skivor under dom orakade armhålorna. Eller så skriver jag att filmen är riktigt BRA, att den pendlar mellan en trea och en fyra, att jag fnissade gott, att 108 minuter bara svischade förbi och att filmen kändes himla fräsch och då kanske jag kan få både en och annan att se filmen. Svårt det där, hur ska man göra egentligen?

Att blanda upp det moderna soundtracket med Tjajkovskij Svansjön, Schubert, Bizet och Beethoven känns ögonbrynshöjande nytt på ett skönt sätt men ändå fullt normalt.

Det här är regissören och manusförfattaren Justin Simiens första långfilm och om jag ska jämföra honom med någon som spelar i samma liga får det bli Damien Chazelle, han som skrev och regisserade Whiplash. Man är inte bortskämd med originella originalhistorier nuförtiden, det är mycket remakes, skåpmat och boats, så Dear White People känns som en jättestor halstablett i ett förkylningssvullet svalg.

Alla skådisarna sköter sig men jag tycker Tessa Thompson sticker ut som Sam White. Henne kommer vi få se mycket av framöver! Hon är dessutom med i Oscarsnominerade Selma samt i den (av mig extremt) emotsedda Stallone-filmen Creed.

Jag är sugen på att se om Dear White People och kommer kanske revidera betyget efter det. Jag gillar´t!

Publicerat

AMERICAN SNIPER

Bradley Cooper är en varm skådespelare. Han är en man med rak rygg och en tydlig snäll blick, en snubbe det är lätt att tycka om.

Regissör Clint Eastwood var smart när han castade Bradley i rollen som Chris Kyle, den amerikanska militären som enligt uppgift var den mest effektiva krypskytten någonsin i kriget mot Irak.

Chris Kyle var en hyvens kille, schysst mot sina vänner, lojal mot sin arbetsgivare och hängiven sitt land. Han var även trogen och kärleksfull mot sin käresta, ja herregud, han håller till och med bort hennes hår från ansiktet när hon kräks i en buske efter ett shotrace. Det är kärlek det. Kyle är så artig och korrekt att han till och med kallar henne ”mam”, fan jag tycker till och med det är gulligt. Så det är klart att Bradley Cooper är perfekt som Chris Kyle, det är otroligt lätt att känna för honom och väldigt enkelt att förstå Taya (Sienna Miller) som faller som en fura för denne bastande Navy SEAL-hunk.

Men det finns en annan sida av Chris Kyle och den sidan får man inte glömma. Han tog liksom livet av 160 personer. Han dödade både män, kvinnor och barn, han mördade dom kliniskt och effektivt i krigets namn, ingen straffpåföljd med andra ord, nehejdå, han är ju en hjälte, en AMERIKANSK krigshjälte.

Flaggor med ränder och stjärnor fladdrar i vinden, blåsintrumentalisterna tutar loss i nationalromantiska hymner och Clint Eastwood vet precis hur krig och militärer ska skildras för att nå önskad effekt. Frågan i American Snipers fall är dock denna: vad är önskad effekt? Vad vill Clint Eastwood berätta med den här filmen? Är det meningen att man utan att ifrågasätta omvärlden ska se American Sniper och älska Kyle förbehållslöst? Ska jag per automatik tänka att USA gjorde allt rätt och Irak allt fel, är det så? Filmen är så väldigt vinklad, alltså så VÄLDIGT vinklad. Det finns inte tillstymmelse till gråskala här, allt är svart eller vitt.

Jag fattar inte riktigt faktiskt, det blir väldigt komplext och konstigt i min mage. Jag tycker om Kyle samtidigt som jag tycker han är väldigt otäck och jag gillar filmen samtidigt som jag på nåt vänster avskyr den. Visst är den oklanderligt gjord, krigsscenerna känns helt autentiska och jag tror på precis allt jag ser. Det är filmens plus men också dess minus, i alla fall om man läser vissa av dom flaggviftande islamofobiska tweets som skrivs med filmtiteln som hashtag.

Jag undrar om Clint Eastwood är medveten om vilken politisk ståndpunkt filmen är och vilken PR-kupp det blev för Navy SEALS.

Jo. Det är klart han är.

Jag har på känn att det här kommer bli en snackis, att åsikterna om den verkligen kommer gå isär. Jag kommer därför fylla på med lite länkar till andra recensioner för att ge lite mer kött på benen.

Movies-Noir (4/5)

Filmparadiset (30%/100%)

MovieZine (2/5)

The New York Times (2,5/5 plus väldigt intressant debatt i kommentarsfältet)

Kulturbloggen (4/5)

Badass Digest (inget utskrivet betyg men om man läser både mellan och på raderna skulle jag gissa på 0,5/5. Obs! Recensionen innehåller väldigt mycket spoilers.)

Toppraffel! (4/5)

Sydsvenskan (1/5)

Kulturnyhetena (3/5)

Umeå tidning (1/5)

Göteborgsposten (3/5)

Upsala Nya Tidning (2/5. Obs! Spoilar hela slutet i texten!)

Konstpretton (1/5)

Jojjenito (2,5/5)

Expressen (3/5)

Fripps Filmrevyer (3/5)

Aftonbladet (3/5)

SvD (3/6)

Onyanserat (2/5)

DN (2/5)

Rörliga bilder och tryckta ord (1,5/5)

Flmr (3/5)