Etikett: Kyôko Koizumi

Publicerat

Asiensommar: SURVIVE STYLE 5+ (2004)

Ja, herregud, vad ska jag skriva om den här filmen, hur tusan ska jag kunna beskriva den? Såhär bara någon timme efter att den slutat är mitt sinne helt fullt av snurr, av död, av fåglar, av reklamfilmer, av en väldigt homosexuell asiatisk man med rent groteskt fula tänder, av Vinnie Jones karakteristiska brittiska aggressioner, av färgglada scener a la värsta Almodovar, av irrationella knasigheter a la David Lynch när han är som bäst och ändå – till slut – knöts historierna ihop på slutet och frågetecknet la sig verkligen inte men allt föll på plats ändå på nåt vis.

Survive Style 5+ är alltså fem historier, fem filmer som klippts ihop till ett hopkok som med rätta kan kallas långfilm, det är fem historier som till synes inte har ett dugg med varandra att göra men som ändå har det. Ja precis. Till slut. Men ändå inte. Ja va fan, filmen ÄR rörig och ja, den ÄR knasig och till och med helt BISARR emellanåt men personligen satt jag som förhäxad mest hela tiden. Fan, jag ÄLSKAR verkligen filmer som denna, som visar sånt jag aldrig sett förut och som spränger alla ramar för hur en film ”ska” vara.

En film behöver inte vara på nåt sätt alls annat än intressant och sevärd och DET kan egentligen vilket format som helst lyckas med bara manuset är tillräckligt genomarbetat.

Den japanske regissören Gen Sekiguchi långfilmsdebuterade med den här filmen 2004 och har sedan dess endast gjort en film, Quirky guys and gals (2011). Det et är synd tycker jag. Han känns spännande, visuellt galen och tossig nog att göra fler filmer av detta slag. Det här var nämligen en filmupplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag framöver.

Här är en lista på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

 

 

Publicerat

Asiensommar: TOKYO SONATA (2008)

Det här med arbetslöshet verkar vara ett universellt problem, i alla fall för den lilla människan som drabbas av den. I Tokyo Sonata är det familjefadern Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) som entledigas från sitt arbete när företaget han arbetar åt (det japanska) väljer att ta in billigare arbetskraft från Kina. Ryuhei har dock inga planer på att berätta vad som hänt för sin fru och sina två söner. Nejdå, istället går han upp varje morgon, tar på sig kostymen och går iväg som om det fanns ett kontor och sysselsättning som väntade. Istället är det jobbsökerier och soppkök som tar upp Ryuheis vardagar. Och kanske kampen att stå ut, både med sig själv och med situationen han befinner sig i.

Frun Megumi (Kyoko Koizumi) anar ingenting förrän den dagen hon ser sin man i soppkökskön (jobbigt ord både att skriva och läsa. Soppköks-kön, alltså). Hon vågar dock inte konfrontera maken utan även hon lever i nån form av låtsasvärld och i utkanten av den söndertrasade familjen är sönerna som även dom – på varsitt sätt – alltmer försvinner ut i periferin. En vill inget annat än att spela piano, en vill bli militär och Ryuhei säger konsekvent NEJ till allt.

Det här är både en intressant, en bra, en engagerande och en sorgsam film om en familj som sakta men säkert går sönder.

En av de viktigaste sakerna att hålla reda på angående regissören Kiyoshi Kurosawa är att han inte är släkt med Akira. Den enda av hans filmer jag sett innan Tokyo Sonata är skräckfilmen Pulse som inte var något annat än en urtråkig slow-bore-horror-film för mig. Om tempot skulle jämföras med ett djur är sengångare Usain Bolt i jämförelse. Tokyo Sonata är en kontemplativ film men känns inte alls lika långsam och seg som Pulse, trots att (eller kanske på grund av) att det är ett renodlat drama. Jag hade inte förväntat mig något annat.

Betygsmässigt hamnar Tomyo Sonata på en MYCKET stark trea, enda anledningen till att den fjärde fiffiluran uteblir är att filmen känns lite ojämn men värre än så är det inte. Ett sevärt drama som visar på det stora och viktiga i det till synes banala: att ha ett jobb att gå till.

Här är filmerna jag skrivit om i detta tema.