Etikett: Kyra Sedgewick

Publicerat

SINGLES

Cameron Crowe har gjort många bra filmer, men det är ett tag sedan. Flaggskeppet Almost Famous kom 2000 och innan dess var det Cruise/Zellweger/Gooding Jr i Jerry Maguire 1995 och dagens film som kom 1992. Efter Almost Famous kom Tom Cruise och Penelope Cruz i Vanilla Sky 2001, Kirsten Dunst och Orlando Bloom i Elizabethtown 2005, djurparksfilmen med Matt Damon, En ny start, 2011 och trion Cooper/McAdams/Stone i Aloha 2015.

Det finns således ett visst bäst-före-datum när det gäller Cameron Crowe – tycker jag – och det datumet inträffar under 2000.

Singles är en film jag såg på VHS när den kom och den har en scen som blivit smått ikonisk i mitt filmtittarliv. Ja, det är faktiskt en scen som jag lärt mig nånting av. Filmens Linda (Kyra Sedgewick) har haft Steve (Campbell Scott) på hemsläp och han har glömt en T-shirt i lägenheten. Den använder hon när toaletten ska tvättas ren. Jag undrar hur många T-shirts jag gjort av med skrubbandes toaletter genom åren. Jag vet inte hur många men det har varit – och är – ett kärt sätt att få ett tråkigt måste gjort. Det har liksom känts lite…lyxigt. Som att jag ÄR Linda Powell sittandes på toalettgolvet och städar sånt som städas bör.

Nog om detta.

Singles är en film som kretsar kring några singlar i Seattle på 90-talet. Janet (Bridget Fonda) och Cliff (Matt Dillon) är dom andra två som vi får umgås med mest. Jag slås av hur BRA Bridget Fonda är och hur mycket jag saknar henne på vita duken. Hon slutade filma helt 2002 när hon gifte sig med kompositören Danny Elfman. Den naturliga följdfrågan ”Varför?” har jag inte lyckats få något bra svar på trots idogt googlande. Den enda information jag hittar är att hon hjälpte till att ta hand om Elfmans barn från ett tidigare äktenskap och att dom fick en gemensam son, Oliver, 2005. Jag har dock hittat annan nödvändig information om henne. Att hennes gudfar var Larry Hagman till exempel och att Cameron Crowe specialskrev rollen som Linda i Singles med henne i åtanke.

Singles är en film som handlar om helt vanliga människor som gör helt vanliga saker i en helt vanlig stad. Den är inte överdriven eller twistad, den är inte fotad med balla vinklar och färgglada vyer. Det här är urtypen av en 90-tals-grunge-film med rutiga skjortor och lockigt hår i lös tofs. Om jag skulle välja EN film som ser ut som 90-talet kändes så skulle jag nog välja Singles.

Bra film. No more. No less.

Publicerat

OUT OF SIGHT

Jag brukar alltid använda filmernas svenska titel i recensionerna och gör så även idag men jävlar vad det svider. Vadå Out of sight? Vem tyckte att det behövdes en ”svensk” titel på en film som i original heter Reach me? Varför dög inte Reach me? Filmen handlar om en självhjälpsbok i omlopp som heter, ja precis, Reach me. Out of sight låter som en sunkig 90-talsaction med Steven Seagal.

Nog om detta.

Anledningen till att jag letade upp denna tämligen okända lilla film är enkel. Det ligger en lista i ”pajpen”, en efterfrågad topplista med Sylvester Stallones filmer och det är inget jag tänker svänga ihop med vänsterhanden, herregud nej, det är superviktiga grejer det där. För att kunna göra denna lista så komplett som möjligt vill jag ha sett så många av hans filmer som möjligt och då fick jag en välbehövlig spark i rumpan att se just….Out of s….Reach me.

Det här är en episodfilm uppdelad i klara kapitel. Chapter One står det. Sen Chapter Two, Chapter Three och så vidare. Som om man annars inte skulle förstå eller aldrig förut sett en episodfilm. Det här är också en film med ett manus som uppenbarligen lockat en hel drös med kända stora skådespelare, inte bara Sylvester Stallone. Kolla bara: Thomas Jane, Danny Aiello, Danny Trejo, Nelly, Tom Sizemore, Cary Elwes, Tom Berenger, Kelsey Grammer, Terry Crews och *trumpettrudilutt* Kyra Sedgewick.

Den här filmen är så att säga en ”kändisfest”, bra mycket mer av detta än en bra film. Känns som dramavarianten av Expendables på nåt vis men nu är jag i alla fall ännu ett steg närmare slutförandet av den Ultimata Stallone-listan. Heeeey!

 

Publicerat

PERSONAL VELOCITY

Personal Velocity låter som en inåtvänd uppföljare till Collateral Damage eller en horisontell dito till Vertical Limit men det är inget av det. Personal Velocity är tre historier berättade efter varandra om tre till synes väldigt olika kvinnor.

Delia (Kyra Sedgewick) är småstadsbruden med världens snyggaste häck som gifte sig med första bästa man som friade. Nu lever hon i skräck under sin misshandlade mans knytnävar och försöker vara en bra mamma till sina barn och samtidigt överleva.

Greta (Parker Posey) har ett meningslöst jobb på ett bokförlag men längtar efter att få sparken. När en känd ung författare, ett underbarn om man så vill, hör av sig till henne och vill att hon ska korrekturläsa och bli hans högra hand så säger hon ja. Hon säger liksom ja till allt. Vad hon själv vill är rätt sekundärt.

Paula (Fairuza Balk) träffar en snubbe på ett uteställe. Dom bestämmer sig för att gå hem tillsammans, dom går bredvid varandra på en väg, han innerst och hon ytterst. Så bestämmer han sig för att byta plats, att det inte är så trevligt att han som man låter henne gå ytterst. Sekunden efteråt blir han påkörd och dör direkt.

Rebecca Miller (dotter till författaren Arthur Miller) skrev boken med samma namn som filmen är baserad på. Samma Rebecca skrev även filmens manus OCH regisserade. Nånstans blev det – tyvärr – en Rebecca Miller för mycket i den här ganska utvattnade soppan.

För ja, det känns som en blaskig fiskfjällssoppa av nåt som hade potential att bli en hygglig bouillabaisse. Historierna i sig är det nämligen inte fel på och skådespelarna är jättebra alla tre. Det som stör mig till förbannelse är en manlig berättarröst som beskriver händelseförloppet som om det vore nyheter på lätt svenska. Film bör berättas i bilder, inte förklaras i ord tycker jag. Det finns ljudböcker till sånt. När glimtar av historierna visualiseras i stillbilder eller korta slow-motion-sekvenser och den där jobbigt släpiga mansrösten ska förklaaaaaara vaaad deeet ääääär som hääääänder – och gärna varför också – så känns det både skrattretande dåligt och som att boken kanske mått bäst av att ”bara” vara en bok. Alternativt om någon annan än författaren själv gett sig in i manusskrivandet, kanske nån med mer vana av att se händelser i rörlig bild.

Kyra Sedgewick, Parker Posey och Fairuza Balk är tre skådespelare jag mer än gärna ser på film och Rebecca Miller har dessa tre att tacka för att betyget blir någorlunda godkänt. Men den där berättarrösten alltså. Herregud, vilken flopp!