George Hammond (Richard Gere) dri
ver runt på Manhattans gator som den hemlöse man han är. Han sover där han kan, sitter i gränder och på trottoarkanter och det enda han vill är att hitta någonstans där han kan sova och drömmen är att göra det med en filt. Han är jättehungrig, han fryser och han har ingen högre önskan än att få sova. Man kan tycka att det är basala mänskliga rättigheter men jag fattar att det finns många många människor överallt som varken har mat, värme eller en säng. Så jävla sorgligt.
Det är nåt med den vetskapen som gör sönder nåt i mig. Jag tål den inte, jag blir tokig. Jag har sån respekt för dessa grundläggande måsten att det inte går en enda dag utan att jag känner mig tacksam över att jag kan pricka för alla tre på min Jag Har-lista. Jag tar ingenting för givet, jag fattar att precis vem som helst av oss skulle kunna hamna där och att det inte alltid är drogmissbruk och annat elände som förpassar människor ner i dyn. Det kan vara andra saker också. Tänk på det innan du får för dig att titta snett på någon med bylsiga smutsiga kläder och för små och tunna vinterskor.
Nån gång då och nu försöker jag se filmer som handlar om den här problematiken. Om att vara hemlös och vad det gör med en människa. Det är väldigt sällan filmer jag längtar efter men dom verkar komma till mig som små järnfilspån mot en magnet när det är dags. Som nu. Det var inte alls den här filmen jag skulle hyra på Itunes men när den dök upp tryckte jag på hyr utan att fundera en millisekund.
Det är en lågmäld film det här. En fin film. Richard Gere spelar sin George med små medel och den äran. Det är underbart att se den där lilla glimten av liv dyka upp i ögonvrån när kvinnan på härberget kallar honom ”handsome”, som att hon kan se något av det riktiga George bakom alla lager av rynkor, trötta påsar under ögonen och missklädsamma persedlar.
En enda filmprisnominering har filmen fått och den resulterade i en vinst. På Torontos filmfestival 2014 vann Time out of mind International Critics Award med motiveringen: ”For Oren Moverman’s sensitive and human depiction of homelessness, and Richard Gere’s remarkable performance.” Jag skriver +1 på den meningen.
